Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En fjällfärd utmed riksgränsen. Af O. v. Kng. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fiällen om nyårsdagen 1719. På desse höga fiäll, som äro ganska
besvärliga ät bestiga, fans intet trä, bara några små buskor. Knapt
haQde fålket med mycken möda kommit opo på fiällen, föran den
svåraste och yttersta undergång med nya året syntes möta dem.
Ett förskräckeligt och bittert västnordanväder upväkste i hast;
detta hade med sig en grufvelig och nästan ovanlig myckenhet snö
samt eno skarp och genomträngande köld, hvars like man aldrig
känt. Fålket blef häröfver aldeles modfält, ja, en del liksom yra
i hufvudet.
Ingen ved fans här på många mil. Ansikten och händer
svulnade np af den faseliga kölden. En del af manskapet siuknade
och dödde strakst första aftonen. NattenQmot den 2 Januarii slogo
fålket sitt läger i en dal utvid en insiö på fiället. Om morgonen i
dagningen, när resan vidare skulle anträdas, funnos några hundrade
ihälfrusne, af dem en del stodo tätt in til hvarandra, liksom lefvande,
men när man stötte litet på dem, ramlade de döda öfver ända, lika
som stöder. Vedret hölt än uti med lika häftighet af köld och snö.
Resan fortsattes. Under vägen stupade den ena efter den andra,
antingen han gick eller red, så ät de dödas lik lågo hopetals jemte
vägen, der de framfarit."
Så långt doktor Hagström, som, alltjämnt citerande Idman,
fortsätter målningen af jämnväl de följande dagarnas oerhörda
lidanden, hvilka fortforo äfven sedan hus och bostäder
påträffats, men der nödigt utrymme för så många saknades.
Hagström slutar sin egen beskrifning härom med
efterföljande b eh j er tan s var d a ord:
"Det är billigt, ät efterverlden icke förgäter uptekna
sina tappre förfäders många utståndna vedervärdigheter för
sit kära Fädernesland. Regements-Fältskären Pehr Hagström,
min salige Fader, som äfvenväl var med uti denna bedröfveliga
färden, berättade mig ofta, ät han vid hemkomsten från
Norrige upfylte många tunnor utaf de afsågade händer och
fötter, som blifvit förkylda på fiällen."
Just vid denna punkt af Enaelfven nödgades vi, den
18 Juli på eftermiddagen, slå upp vårt läger, enär ett
ihållande regnväder hindrade oss att samma dag fortsätta marschen
öfver "Ulfvekölen". Öfver denna är en gångstig mellan
Tydalen i Norge och Handöl i Jämtland, och vid Enbogen
synas ännu spår af en öfver myrarna till östra Remskläppen
i Norge ledande, af Armfelt anlaggd och begagnad,
sten-laggd väg.
Men vändom våra tankar bort från denna dystra nejd!
Må vi i stället kasta blicken längre mot norr, i det att jag
nu bjuder läsaren att följa mig, under den mellan två och
tre mil långa dagsmarschen den 22 Juli, från Tseveldalen i
Norge, omkring en half fjerdingsväg från riksgränsen, till
Hallsjöns östra stram! vid foten af Middagsfjället, ett stycke
in på den svenska sidan om samma gräns.
Yi hade haft våra tält uppslagna på en backe i
Tseyel-dalen, ej långt från "Helvetisbäcken", och derifrån bröto
vi upp klockan omkring sju på morgonen och tågade uppför
denna vilda fjällklyfta, genom hvilken den nya järnbanan
djerft blifvit förd mellan Sten- och Skårdalsfjällen, på
sluttningen af och uppför det sednare till en höjd af mer än
tvåtusen fot öfver hafvet. Der uppe har den första stationen,
å Meraker-Jämtlandsbanan in på den norska sidan, Storlien,
blifvit anlaggd. Derifrån har man en storartad och vidsträckt
utsigt öfver trakten, ända bort till Syltopparna och
Snasa-högarna.
Denna järnvägens ledning, förbi de tvänne fjällgrottorna
Stora och Lilla helvetet, uppför och utöfver branta
af-sattser och bråddjup, der man förr hade svårt att klöfjande
komma fram, är ett mästerverk af jernvägsbyggnad.*
Men för att gifva läsaren ett, om än aflägset, begrepp
om denna fjälltrakt och denna anläggning, vill jag här
meddela mina anteckningar, gjorda under det lifliga intryck jag
vid ankomsten till stället erfor. De lyda, som följer:
Sannerligen har man icke, under färden här uppe i
fjällen mer än en gång anledning att, i likhet med Hulphers,
tänka på Konung Davids ord i Psaltaren:
Herre, huru äro Din verk så stor och mång! Du hafver
visliga skickat dem all; och jorden är full af Dina ägodelar.
Du låter Mllor utbrista i dalomen; så ät vatn emellan
lergen flyta.
Men om vi med andaktsfull tacksamhet måste beundra
de gigantiska skapelserna af Allmaktens hand, så kunna vi
icke häller undgå att skänka vår aktning och vårt erkännande
åt hvad mensklig ihärdighet, understödd af de medel, som
vetenskap och snillrika uppfinningar ställa till
framåtskridandets och civilisationens förfogande, äfven kan åstadkomma.
Jag har sett Ericsons "kopparlåda", hvarigenom den starka
forssen - om jag minnes rätt vid Upperud - upphörde
att vara något oöfverstigligt hinder för Dalslands kanal-, jag
har sett Lesseps1, snart sagdt, skyhöga kanalbankar på
Suez-näset; jag har sett både hvad natur, snille och konst
fram-bragt vid Trollhättan; men jag måste sannerligen häpna, då
jag såg upp till fjällväggarna mellan Skårdals- och Stenfjällen
och der fick sigte på bädden till en järnväg, som från
Tsevel-dalen slingrar sig uppför denna kolossala bergsskåra,
derunder tangerande randen af fjällgrottan "Lilla helvetet" under
fortsättningen uppåt till stationen Storlien, belägen tvåtusen
tjugofem fot Öfver hafvet. Storartad, ja, grann är här naturen,
men nästan ändå grannare det arbete, som förstått och
förmått att öfvervinna en sådan natur, dervid förvandlande en
ganska svår "klöfjeväg" till en järnväg, hvars stigningar, på
den svenska sidan, dock ingenstädes uppgå till mer än l: 60.
Vi satte oss, såsom redan är nämndt, i marsch den 22
Juli på morgonen och tågade uppför denna väldiga
bergsklyfta; men då vi passerat riksgränsen, som stryker tvärs
öfver densamma, måste vi, i stället för att fortsätta marschen
utefter järnvägen ända till Storlien, taga af mot norr, för att
komma upp på Skar dalsfjället. Dess södra sida, uppför hvilken
vi nu måste till väders, är ganska brant; men som den är
tätt beväxt med vacker småskog af åtskilliga slags löfträd
och buskar samt dertill klädd med en rikt blomsterprydd
gräsmatta, glömdes snart den besvärliga stigningen. Solen
stod klar på himmelen och ju högre upp vi kommo, desto
vidsträcktare blef utsigten bakom oss. Slutligen nådde vi
fjäll-platån, en stor, naken slätt, öfver hvilken vi hade att tåga
ännu en fjerdedels mil, innan vi fingo sigte på den vackra
och väldiga Skårdalssjön, belägen tvåtusen nittiosex fot öfver
hafvet. Då vi nalkades sjöns sydliga vik, utbredde sig för
våra blickar här uppe på fjället en grönskande, delvis
buskbeväxt dal, på östra och norra sidorna omsluten af den
i solljuset glittrande fjällsjön med sina klippstränder och på
den södra af en terrassformig -bergsluttning, med här och
der i inskärningarna framsti ekande löf buskar och i vester,
såsom fond dekoration, vSMrdalsporten», en fjällöppning eller
så kallad fjällport, ej synnerligen bred, men omkring ett
tusen sexhundra fot i genomskärning och med femtio till
sextio fots höga dörrposter. På den sydligaste af dessa thronar
riksröset nummer etthundrasextioett, Skårdals-rÖset.
Ej långt från sjöstranden och endast några hundra steg
från ingången till Skårdalsporten, genom hvilken, liksom
öfver dalen, klöfjevägen fordom gick mellan Jämtland och
Meraker i Norge, står en märkvärdig sten.
Invid denna sten gjorde vi halt, dels för att vederqvicka
oss efter den mödosamma ridten hit upp från Tseveldalen,
dels för att besigtiga det närbelägna riksröset och dels för
att här, "vid pipan och ett glas", säga farväl åt ett par
jernvägsingeniörer, hvilka på morgonen ridit oss till mötes
från Storlien, för att, såsom sjelfva väl orienterade i dessa
aflägsna nejder, visa oss vägen till nyss nämnda sten, hvilken
är ingenting mer och ingenting mindre, än just »Stenen i
grönan dal.» Hvarje spår af den tätt förbi denna sten
fordom ledande vägen, förut omnämnd, är numera utplånadt
och derför var det nödvändigt att hafva väl lokaliserade
vägvisare på denna upptäcktsfärd, som med sådana följeslagare
blef ännu angenämare. Friskt och storartadt skönt var det
här uppe i dalen, der, tack vare kocken, snart en ganska
smaklig frukost stod uppdukad på ett stenparti ej långt från
sjelfva "Stenen i grönan dal".
Denna sten, som så ofta legat kullfallen eller kullslagen
och återigen blifvit upprest - i hvilket tillstånd han nu
* Härom finner läsaren en närmare beskrifning i Svenska Familj-Journalen för år 1880, sidan 54.
Eed.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
