Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. från sid. 431.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
här, skulle göra dem ett besök i deras eget område på Krim
och försöka eröfra detta!»
Och ett belåtet leende gled vid denna tanke öfver hans
ansigte. Godunoff började nu samtala med honom om hans
ofrivilliga flykt och om drabbningen, som han levererat
tatarerna. Ännu när skymningen inbröt, sutto de förtroligt vid
sina bägare. Ändtligen steg Serebräny upp och sade:
»Farväl, Boris, det börjar redan bli’ mörkt.»
»Hvart skall du gå, Nikita? Stanna hos mig öfver natten;
i morgon kommer tsaren tillbaka, och då skall jag förbereda
honom på ditt uppträdande.»
»Det är mig omöjligt, Boris, jag måste åter uppsöka mitt
folk, ty jag fruktar, att något obehagligt kan inträffa. Hade
tsaren befunnit sig i siobodan, så skulle vi genast ha’ begifvit
oss till honom för att bedja om tillgift, och sedan hade det
fått komma, som Gud oss beskärt; men gent emot slobodans
invånare måste vi iakttaga försigtighet. Visserligen hafva vi
gjort halt på andra sidan om skogen, men detta hindrar ej,
att någon vaktpost kunde observera oss.»
»Nå, far väl då, Nikita, till dess vi råkas härnäst! Var
på din vakt och visa dig ännu ej för tsaren, utan vänta, till
dess jag låter höra af mig. - Men hvart går du? Det der
är ej rätta dörren», tillade Godunoff, då han såg Serebräny
begifva sig till hufvudingången, hvarpå han fattade hans hand
och ledde honom till bakdörren. Här omfamnade han
Serebräny och upprepade:
»Far väl, Nikita Romanovitsch! Gud är barmhertig, och
din sak låter sig kanske ännu ställas till rätta.»
Efter att hafva väntat, till dess Serebräny stigit upp på
sin häst och ljudlöst aflägsnat sig, återvände Godunoff till sitt
rum, rätt glad öfver, att hans gäst afböjt förslaget att tillbringa
natten hos honom.
Följande morgon höll tsaren, liksom efter en glänsande
seger, sitt högtidliga intåg i slobodan. Från tullen till
palatsets gård hälsades han oupphörligt af opritschnikerna, såsom en
hjelte, med hänryckta rop. Samma dag efter middagsmåltiden
följde Godunoff tsaren till hans sofgemak, emedan Ivan befann
sig i ganska glädtig sinnesstämning och mot sin vana ville
hvila ut. Den gunst, hvari Boris stod, gaf honom rätt att
taga sig denna frihet, i synnerhet när det gällde att meddela
tsaren något, som ej alla borde få höra. Boris väntade, till
dess Ivan utsträckt sig på sin fjäderbädd, och då han på tsarens
ansigte ej iakttog annat, än ett drag af trötthet, började han
utan alla omsvep:
»Har du redan hört, tsar, att en lif dömd har kommit
tillbaka?»
»Hvilken då?» frågade Ivan, gäspande.
»Nikita Serebräny, densamme, som så illa tilltygade
förrädaren Yjäsemski och sedan blef kastad i fängelse.»
»Aha, är den skälmen ertappad?» sade Ivan. »Hvem
har gripit honom?»
»Ingen, tsar. Han har sjelf kommit hit och fört med
sig samtliga röfvarena, med hvilka han vid Rasan slagit
tatarerna. De hafva kommit hit med Serebräny, för att nedlägga
sina brottsliga hufvuden för dina fötter.»
»De hafva således omvändt sig?» sade Ivan. »Har du
sett dem?»
»Ja, tsar, jag har sett dem; han kom genast till mig,
emedan han trodde, att din nåd befann sig i slobodan. Han
bad mig, att jag skulle meddela dig hans ankomst. I början
ämnade jag bringa honom i säkerhet, men sedan tänkte jag,
att Maljuta då kanske skulle beskylla mig för ingrepp i sin
embetsbefogenhet, och dessutom kommer ju ej Serebräny att
flykta undan dig, eftersom han frivilligt återvändt.»
Godunoff talade frimodigt och utan all förlägenhet, liksom
om han ej ens hyste en skugga af baktankar och ej kände
ringaste deltagande för Serebräny. När han föregående afton
fört ut denne genom bakdörren, skedde detta ej för att
förhemliga besöket för tsaren - det hade varit allt för farligt
- utan blott för att ingen annan skulle gifva Ivan underrättelse
härom och stämma honom ogynnsamt mot Godunoff sjelf. Men
anspelningen på Vjäsemski, hvari han framställde Serebräny
som en fiende till den afrättade fursten, hade Boris på
förhand väl öfvervägt och förberedt.
Tsaren gäspade ännu en gång, men svarade ej. Godunoff,
som uppmärksamt gaf akt på hvarje drag i hans ansigte,
läste der intet tecken till vare sig öppen eller hemlig vrede.
Det föreföll tvärtom, som om detta Serebränys steg behagat
honom. Ehuru Ivan bragte sina undersåtar att darra och
utgöt deras blod, ville han likväl, att man skulle anse honom
för en rättvis, ja, till och med mild herrskare. De afrättningar,
han påbjöd, buro städse skenet af den strängaste rättvisa, och
förtroendet till hans mildhet smickrade honom så mycket
mer, som det endast högst sällan visades honom. Sedan
Godunoff väntat en stund, beslöt han att tvinga tsaren till ett svar
och frågade: ^
»Hvad befaller du, tsar - skall jag låta kalla Maljuta?»
Men de sista afrättningarna hade tillräckligt mättat Ivan,
och några hufvuden mer förmådde ej stegra denna mätthet, ej
häller ånyo väcka den för någon tid tillfredställda blodtörsten
till lif. Han såg uppmärksamt på Godunoff och yttrade
strängt:
»Tror du då, att jag ej kan lefva utan att utgjuta blod?
Det är en helt annan sak med Nikita, som endast sårat
Yjäsemski, än med förrädarna, hvilka undergräfva statens välfärd.
Hvad röfvarena angår, skall jag straffa några och benåda de
andra. De må alla jämnte Nikita infinna sig på palatsets gård
utanför röda porten, så skall jag se till, hvad som är att göra
med dem, när jag går ut ur mitt sofrum.»
Godunoff önskade tsaren god natt och aflägsnade sig med
en djup bugning.
XXXYIII.
Efter mottagen underrättelse af Godunoff, infann sig Nikita
med sina röfvare på tsarborgens gård. Många af de sednare
voro sårade, de flesta buro endast trasor. Den ene hade en
kaftan, den andre en pels på sig, den ene gick i bastskor,
den andre barfota, somliga hade bindel om hufvudet, men alla
voro utan hufvudbonad och vapen. Så stodo de, tigande, sida
vid sida och afbidade tsarens uppvaknande. Det var ej för
första gången, som dessa förvägna sällar sågo slobodan, ty
mer än en gång hade de smugit sig dit in, än som guslaspelare,
än som tiggare och björnförare. Åtskilliga af dem hade äfven
deltagit i den sista brandanstiftningen, när Persten och Korschun
kommo, för att befria Serebräny.
Redan hade äfventyrarna stått med sänkta blickar och
väntat i två timmars tid, utan att ana, att tsaren betraktade
dem genom ett gallerfönster ofvanför portalen. Ingen af dem
talade ett ord, hvarken med sina grannar eller Serebräny, som
stod något afsides försjunken i tankar och ej gaf akt på hopen
af åskådare, som sammanpackat sig vid ingångarna och blef
allt mer och mer talrik. Bland de nyfikna såg man äfven
tsarens amma. Stödd på sin kryckkäpp, stod hon der vid
ingången och såg hit och dit med sina slocknande ögon, under
det hon väntade på Ivan, hvilken hon utan tvifvel genom sin
närvaro ville hindra från att begå nya grymheter.
Sedan Ivan Yassiljevitsch genom sitt lilla, gömda fenster
länge nog frossat på de stackars äfventyrarnas anblick och
fröjdat sig vid tanken på, att deras lif låg i hans hand och
att de måste erfara en ej ringa ångest, visade han sig plötsligt
på trappan omgifven af några borduppsyningsmän. Yid åsynen
af tsaren, som var insvept i en gyldene brokadmantel och
stödde sig på en ciselerad käpp, sjönko röfvarena ned på knä
och sänkte hufvudet. Efter att hafva tegat en stund, hälsade
tsaren ändtligen:
»God dag, era oduglingar!»
Då han derpå fick se Serebräny, tillade han:
»Och du - hvad har du här i slobodan ätt göra? Har
du kanske tråkigt utom fängelsemuren?»
»Tsar», genmälte Serebräny hofsamt, »jag har ej flytt,
utan detta folk har med våld bortfört mig ur fängelset. Men
de hafva också i grund slagit tatarerna, såsom det utan tvifvel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
