Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
Band. 21. Häft. 12
- Längtan efter frid. Poem av Lanni.
- Porträtter. Min fästmö, min dotter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Band. 21. Häft. 12.
Längtan efter frid.
Du saliga frid, som i himmelen rår
Och leker alltjämnt för mitt minne,
Hur må jag väl bedja att bofast jag får
En gång i mitt hjerta dig inne?
Jag röner ibland af din vinge en fläkt,
Då käns det, hur djupt jag dig saknar.
I drömmen mig smeker din andedrägt,
Men af oro jag möts, när jag vaknar.
I barndomens minnen mig möter din bild,
En vän du då var vid min sida.
Nu har den förbleknat, och långt från dig skild
Jag drifves på verldshafvet vida,
Der lidelser leka sin stormande lek
Och synderna syndaren jaga
Och menskornas umgänge heter svek
Och mitt hjerta får gråta och klaga.
Men gräte det också sitt rödaste blod,
Så länge det äger en droppe,
Dig vunne det ej med den brännande flod,
Du ändock förblefvo deroppe.
Och toge sig vingar min trånande själ
Och uppåt dig flöge till möte,
Till molnen, de kalla, den nådde väl,
Men ej hann den till ro i ditt sköte.
Så är och förblifver du fjärran från mig,
Du flyr mig, vill åter ej vända.
I mörker jag vandrar min ensliga stig,
Dömd fridlös, till dagarnas ända.
Dock vet jag, hur åter du fångas på nytt:
Du kommer så fort, som du farit,
Och gör till din boning det bröst, du flytt,
Om jag endast blir barn, som jag varit.
Lanni.
*
Porträtter.
Min fästmö, min dotter.
Hanna min väna, vänliga tärna — visst var hon
fullkomlig, och jag log förnämt och med ett öfverseende
medlidande, när min tant eller någon annan af mina
qvinliga vänner tog sig före att, af ren menniskokärlek
förstås, analysera min lilla flicka och påpeka en hel mängd
fläckar, så väl i hennes yttre som inre varelse. Hennes yttre
var vackert, hennes inre godt och jag höll henne kär af hela
mitt hjerta och ansåg den vetenskap, min tant idkade,
analytisk moralkemi skulle jag vilja kalla den, som den
oförargligaste i verlden, så snart den tillämpades på min fästmö.
När deremot den värda damen tog mig sjelf till föremål
för sina experiment, måste jag mer än en gång rysa, då hon
gjorde mig uppmärksam pä alla de fula vätskor, som
simmade omkring i min själ. Men Hanna — åh, nog var jag
beträffande henne en vida större kemist än tant!
Jag får väl bevisa mitt djerfva pågående genom att för
er beskrifva min fagra tärna. Skall jag tala om hennes
yttre? Nej, nej, der vid lag är jag partisk påstår man
naturligtvis! Likväl kan jag tryggt försäkra, att icke mången
fått fröjda sig af så långa, glänsande bruna flätor som Hannas,
hvilka hon helt lugnt plägade linda kring min hals, när
jag grep efter min hatt något tidigare, än hon tyckte om.
Jag håller emellertid med tant att karaktär och uppfostran
äro hufvudsaken och hafva vida högre betydelse, än ett par
vackra flätor. Och ni kan vara öfvertygad om, att Hanna
fått en ytterst omsorgsfull uppfostran.
Visst knarrigt folk har den meningen, att den naturliga
platsen för en ung flickas uppfostran är och bör vara
hemmet, och att skolan blott har en sekundär betydelse, blott
skall bygga på den fasta och goda grund, som lägges i
hemmet. Att denna mening är revolutionär är påtagligt, den
vänder upp och ned på alla bestående förhållanden och vill
pålägga de stackars föräldrarna ett arbete, som de omöjligt
hafva tid att uträtta, kanske icke häller förmåga till. Nej, då
är det tusen gånger bättre att sända sin dotter till en
offentlig uppfostringsanstalt, betala frikostigt och slippa allt bråk,
om än förargligt nog icke allt ansvar!
Hannas föräldrar hade varit nog kloka att handla på
detta sätt. Hon inskrefs i en af hufvudstadens förnämsta
och dyraste pensioner, och vid denna mimersbrunn hemtade
hon sin näring, till dess hon, sexton år gammal, förklarades
fullkomlig och vardt konfirmerad. Det var en underlig
inrättning, den der pensionen, en veritabel lärdomsgrufva, der
de små arbetarna funno alla möjliga metaller och alla af
prima qvalitet. Der lästes och talades främmande språk,
der studerades historien och geografien, der fick man,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0477.html
