- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 /
474

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Porträtter. Min fästmö, min dotter.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

påstods det, göra bekantskap med botanik och fysik, arithmetik
och ett halft dussin andra saker på -ik, der ritade och
målade man, ja, man hade der äfven för sig ett slags
öfningar, som man gaf namn, heder och värdighet af
gymnastik, för att nu icke tala om, att man höll sig med
särskild lärare i sång. Det var präktigt och storartadt -
icke sannt? Dessutom blef Hanna åtskilliga timmar i veckan
exercerad hemma vid pianot af en lång herre med böljande
lockar och mycket hvita händer. Och nu frågar jag på heder
och samvete: är icke allt detta lysande och storartadt? En
häst, som skall vinna första priset på en kapplöpning
trän-eras icke med mera omsorg, än min Hanna blef det under
pensionstiden.

»Ja^, svarar min tant och sätter en högst försmädlig
min på sig, "lifvet är för de flesta bland våra moderna flickor
ingenting annat, än en kapplöpning, der priset är - en man.
Men, min gosse, hvad blef nu resultatet af denna lyckliga
tränering?»

Resultatet, ja, hm, resultatet frågar ni: det blef
naturligtvis rent märkvärdigt lyckligt. Hanna- är fullkomlig och
dermed punkt. Kan ni upptäcka en enda brist hos denna
intagande flicka, som med så oefterhärmligt behag rör sig i
en salong, som förmår föra en konversation öfver snart sagdt
hvad som hälst, som intresserad följer med den nyaste
litteraturen, framför allt komedien och romanen, som kläder sig
med sådan utmärkt smak och i synnerhet vid gassken är
bländande skön, denna unga dam, som spelar från bladet
hvilken vals eller polka som hälst, som senast i går samtalade
hela tio minuter »på originalspråket" med den lärde mr
Huxley från Cambridge, som med så oefterhärmligt behag
rör sig i en sa.

"Hvad, är katalogen redan slut, eftersom du börjar ånyo?
»Hm, visst inte, min kritiska tant! Hannas förtjenster
äro legio, det vet ingen bättre än jag, som varit förlofvad
med henne sedan tre månader och bekant med henne i fyra.
Tre månader till, och så skall ni få kalla henne fru
doktorinnan Hanna K. Hurra!»–––––––––––––––––-

Det är nu tre år sedan jag hemförde min »fullkomliga»
brud, henne, som jag kände så väl och hvars dråpliga, förnuftiga
uppfostran jag var redo att förfäkta mot hvem det vara
månde. Senast i dag på morgonen upprepade emellertid
min hustru detsamma, som hon så många gånger sagt förut

»Vi kände ändå hvarandra bra litet, du, när vi blefvo

gifta, och med skäl kan jag påstå, att min jerkliga upp-

; fostran begynte först efter vårt giftermål, tyvärr något för sent!»

»Ja, kära min Hanna, jag måste medgifva, att du har
rätt; men hvem har varit din verklige lärare? Icke har det
varit jag stackare, som tvärtom, liksom du, snart fann, att jag
behöfde sitta på skolbänken igen och blifva en mycket flitig
discipel, ifall jag endast någorlunda skulle blifva i stånd ät
fylla den plats, som blifvit mig anvisad.»

Nej, bådas vår lärare har varit lifvet, lifvet sjelft, och Hanna
varma, kärleksfulla hjerta, hennes fasta vilja och öppna sinne fö
allt sannt och godt, som hennes första uppfostran icke lyckade
förändra, hafva hulpit henne och hjälpa henne alltjalflötonec
lexorna; och nog tror jag, att hon en gång skall bestå sir
examen med heder. Huru jag deremot skött mig som discipeJ
det - nå ja, det hör inte hit, det skall väl gå. I Hanna
har jag en god hjälpare, liksom hon besynnerligt nog påstår
att jag hulpit henne oändtligt mer, än jag sjelf vet af.

Men jag sitter nu och gungar på mitt knä en ny, liten
Hanna, ett menniskobarn på två år med klipska, nyfikna
ögon, hvilka tydligt berätta mig, att deras egarinna endas
väntar på att komma på något mer förtrolig fot med de
besvärliga modersmålet, för att sedan bestorma mig med alh
möjliga och omöjliga frågor angående den underbara verlden
omkring henne. Det lär väl svårligen kunna förnekas, ät
äfven denna lilla, behagliga leksak är en menniska och ät
det är min oeftergifliga pligt att sörja för, det hon i fram
tiden må bära det namnet med heder. Jag skall ansvara
för hennes uppfostran till en verkligt god och ädel qvinna

om, harmoniskt utbildad till kropp och själ, med ära fyller
den plats, hvarpå hon kan blifva ställd. Det är ingen liten
ippgift, jag har mig förelaggd, helt enkelt den skönaste, men
ickså den svåraste, jag kan tänka mig. *

Barnet mitt, jag ville, att du skulle blifva sådan, som din
moder är, men jag ville också så innerligt gerna skona dig
rån så tunga läroår, som hennes tre sista varit. Derför
,kall det häller aldrig falla mig in att gifva dig en uppfostran
iefter nutidens alla fordringar», som det så vackert heter i
pensionernas annonser-, den hederliga nutiden tyckes mig
nämnligen, att döma af hennes fordringar åtminstone, vara en
liten smula förryckt och vilja skapa ett helt annat
qvinno-deal, än det, Gud gifvit oss. Hvad nutiden skapar, är en
vacker målning, ofta mycket vacker till och med, men i alla
fall endast en målning, det vill säga en yta med präktiga
?ärger, som dock endast betäcka en säckväfnad eller ett
pappersark. Det är en oändlig mängd saker, våra flickor
påstås inhemta under skolåren, men också oändligt litet af
hvarje, och resultatet - ja, min gamla tant var ändå inte
så dum, när hon påstod, att hon hällre ville äta sig mätt
af två rätter ordentlig och kraftig mat, än endast smaka på
ett dussin. Jag befarar att nutiden i detta hänseende roar
sig med litet humbug, fin-fin humbug det förstås, men
humbug i alla fall. Men man måste ju sörja för att framför
allt hafva en vacker yta!

Och likväl, Hanna, blickar fram ur ditt barnaöga en
själ, som är något vida mer, än blott en oskrifven
pappersyta-, den är en genius med oändligt djupa och rika anlag,
äfven om de icke skulle vara så många, utan kanske helt få, och
dessa anlag vilja vårdas och omhuldas och önska ingenting
högre, än att en gång kunna hålla, hvad de lofva. Jag vill
så gerna hjälpa dem och om möjligt icke qväfva ett enda.
Men i så fall måste de i frihet få utveckla sig.

Nej, stopp, säger nutiden, det är just detta de icke få,
det öfverensstämmer icke med mina fordringar! Alla lildade
flickor skola vara stöpta i samma form, efter samma mönster,
och hvad man framför allt bör utplåna, är det originella,
En originel flicka, en verklig karaktär, fy så osmakligt! Nej,
lefve uniformen, själens så väl som kroppens! Kan man väl
tänka sig något skönare och mer harmoniskt, än vår tids
unga damer - en ståtlig här, i hvilken alla äro klädda efter
samma snitt, bildade efter samma method, tala samma
tungomål och endast skilja sig från hvarandra genom en
uppåt-eller nedåtsträfvande näsa, ögonens färg och läpparnas form,
saker, åt hvilka man tyvärr ännu icke lyckats uppfinna
någon uniform? Yäljen, ni herrar, bland denna vackra skara,
det går an att taga i högen, jag lofvar, att den ena är lika
god som den andra.

Kan väl vara, att arméen är ståtlig, men för min del
älskar jag icke uniformer, det är en smula onaturligt, enformigt,
tråkigt. Derför, Hanna min, skall jag akta mig att sticka
in dig i ledet och pressa in dig i en främmande uniform.
Alla blommor äro icke rosor, kanske du endast blir en liten
pensee eller reseda, men,hvarje blomma har sin egendomliga
skönhet, och så har hvarje qvinna äfven, blott man hjälper
henne att komma till sin rätt och icke tvingar henne att
S?fva något annat, än hvad hon duger till.

:en hvad är hon då ämnad till? Ja, detta är den stora
frågan Sliten Hanna. Först och främst till menniska helt
enkelt.’ M&& menniskan är ett dubbelväsende. Nåväl, så
vill jag då såtia för båda två, vaka öfver, att kropp och själ
hålla jämna skg med hvarandra, så att ingendera får
försprång eller brin§as tiu brådmognad på den andras
bekostnad. Det är somSen vandring upp till toppen af en Nhög
kulle med en herrlfe utsigt: själen får icke först hinna till
kullens spets, icke fiäUer kroppen, ty i bada fallen blifver
resultatet, att mennisk^rnet ser - ingenting. Men ga de
tillsamman, skall det blfva en verklig lustvandring och
menniskan må skåda mycket\eller litet> sa ska11 hon dock fa Ose
just så mycket, hon behöper och som hon kan glädja sig ät.

Men, Hanna, ännu elLTft har du att f^la;.. du ,ar
qvinna. Icke förmår likväl! uppfostran ensam att lära dig


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0478.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free