- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 /
479

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hafvet och dess djup. Af v. Holleben. - Talesätt.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

undersökningar äro af nyare datum, bjuda de vetenskapen ännu
ett rikt fält, och årligen utgå expeditioner från olika länder,
för att utföra sådana undersökningar efter vetenskapliga
grundsattser och under vetenskaplig ledning.

Bland de instrument, af hvilka man betjenar sig på
sådana expeditioner, intager lodet första platsen. För olika
ändamål är detta af olika beskaffenhet. Ett djuplod, som
användes af amerikanske löjtnanten Brooke, är mycket
enkelt. Det består af en järnkula, som i en central urhålkning
gömmer det egentliga lodet. Kulan tjenar blott till
belastning och tvingas genom en sinnrik inrättning att falla af,
så snart lodet berört botten, hvarigenom linans invindande
underlättas. Men når lodet ej botten, måste linan vanligen
brista. För att hemta vatten från hafvets botten begagnar
man lod, som öppna sig vid påstötning, insläppa vattnet och
vid Upphäfvandet " åter sluta sig vattentätt af sig sjelfva.
För att upphemta delar af hafsbottnen, gifver man lodet
formen af en tång, hvilken förblifver öppen, så länge vattnet
vid nedfirandet trycker emot densamma, derpå, till följd af
sin tyngd, lösrycker enskilda delar från hafsbottnen och vid
uppdragandet sluter sig af sig sjelf, åt forskaren öfverlemnande
de önskade profven fast omslutna, till och med utur de
största djup.

Ett annat för dylika undersökningar, vigtigt instrument
är thermometern. Såsom vi veta, är vattentrycket i de
djupare lagren mycket starkt, hvarför det är omöjligt att mäta
temperaturen i dessa djup med vår vanliga thermometer.
Man har derför måst konstruera särskilda instrument,
maximi-och minimithermometrar, hvilka man före användandet
utsätter för ett pr of try ek af trehundra till fyrahundra
atmos-sphärer, på det dagslånga ansträngningar ej måtte medföra
blott missräkningar och negativa resultat.

Släpnäten, af hvilka man betjenar sig, äro gjorda af
metalltråd och äro två meter långa, en half meter breda.
Man belastar dem å nedre ändan med hampsvabbar, hvilka
äro synnerligen tjenliga att sammansopa och fasthålla små
djur, svampar och så vidare och af skeppet släpas sakta framåt.

Kasta vi nu en blick på några siffror, som nämnda
djupforskning lemnat oss, så är att omtala, att man mellan
Tene-riffa och S:t Thomas funnit ett djup af femtusen sexhundra
sjutio meter, mellan S:t Thomas och Bermudas ett af
sextusen niohundrasjutiofem meter, mellan Yokohama och
Sand-viksöarne sjutusen etthundrasextio meter, mellan Yokohama
och Nya Guinea åttatusen femtiofem meter samt i Indiska
oceanen, enligt kapten Einggolds uppgift, ända till tolftusen
åttahundrasextiotvå meter och så vidare. Man kan i allmänhetsäga,
att de stora haf vens djup ej visa så oerhörda tal, ,so’m man
fordom antog-, de största djupen motsvara ungefärligen bergens
höjdförhållanden öfver hafsytan.

Har således kännedomen om nu nämnda område för
hvarje ny expedition betydligt ökats, * så skall djupets
outgrundlighet dock aldrig upphöra. Ty när den stora
vattenbehållaren har sådant omfång, att dess yta utgör ungefär
två tredjedelar af jordens och dess djup - hvad verldshafven
beträffar - i genomsnitt räknas till omkring fyratusen meter,
- och det i hvarje vattendroppe lefver och rör sig, så kan
det knappt förefalla underligt, om den öfvertygelsen -
synnerligast bland sjöfarande - vunnit plats, att hafven gömma
mäktiga väsen, om hvilka vi hittills hafva alls ingen kunskap.
Der man för åratal sedan uppmätte tusen famnars djup, der
höjer sig måhända i dag en ö ur vågorna, bjudande jordens
barn hem och föda, och der i dag oceanångare obehindradt
gunga på vågen, der gömmer det eviga hafvets spegel kanske
försvunna, för evigt förgätna kontinenter.

*



Talesätt.

En gerning är ofta ej mycket och ett ord är oftast
ännu mindre. Hvad ett talesätt är, vet en och hvar.
Det vet också hvar och en, att den, som tager ord
och talesätt för fullgod vara, ofta »»köper grisen i säcken». Ja,
ofta menas med ett ord eller ett talesätt raka motsattsen till
hvad det uttrycker. Så finnas till exempel många menniskor,
som synas vara fullständigt okunniga om det egentliga
begreppet af ordet vän. De hafva sannolikt aldrig erfarit dess
betydelse. De föra dock måhända ordet vänskap ständigt
på läpparna. Men begreppet existerar för dem endast i
sammanhang med gifna fördelar och har aldrig vidsträcktare
betydelse, än att deras eogistiska natur deraf smekes på ett
eller annat sätt. Hvem har icke i sin krets af bekanta många
sådana hedersknyfflar till »vänner???

Folk har lärt känna hvarandra i skolan, vid universitetet,
vid middagar, på baler eller på schweizerier, de hafva druckit
tillsamman, roat sig tillsamman och under loppet af några
år knappt vexlat några dussin förnuftiga ord, hvilka vidrört andra
förhållanden, än dem, som dagligen möta och för de flesta
unga menniskor äro vanliga. Nu tala de med främlingar
om hvarandra, kalla hvarandra ömsesidigt: »min vän Robert»
och »min vän August». Men vid minsta tillfälle, som bringar
deras intressen i strid med hvarandra, blifva vännerna Robert
och August ovänner och skymfa hvarandra, åtminstone på
ryggen. Uppträder dertill ordet vän tillsamman med epitetet
»käre», så betyder det först fullständigt ingenting.

Intressant är att iakttaga, huru olika betydelsen af två
ord af samma stam kan vara. Det är till exempel tal om
en »kompromiss» mellan konservativa och dem, som äro
liberala i allt, utom i fråga om Guds- och mammondyrkan .,
men huru svårt det än kännes, får man dock ej för sitt lif
härvid tänka på det elaka verbet »kompromettera». Hildegard,
den lyckliga makan, får i öfvermåttet af sin svaghet teckna
sig i brefvet till sin make: »Evigt din egendom». Men den
genom besittningen af en så dyrbar egendom lyckliggjorde

maken får ej på grund deraf börja sitt nästa bref till henne
med: »Min egendomliga Hildegard!»

Just bref bringa oss så många talesätt och ord, att
man vid deras läsning blott behöfver vara en smula kritisk,
för att sjelf på kort tid kunna utställa den skönaste
blomstersamling. Till huru många personer adresserar man sig ej
med ett »ärade herre», fastän man i verkligheten alls icke ärar
den, man skrifver till? Huru ofta utbeder man sig ej en sak
i djupaste underdånighet, fastän man genom den framställda
bönen redan alls icke är underdånig?

Mönstra vi nu ordstäfven, så finna vi snart, att just de
mest bekanta äro de mest orimliga. Hvar och en tör veta,
att de olika bärsorterna hafva ett från hvarandra vidt skildt
utseende. Dock säger man ännu alltid: »lika som två bär!»
Tusenden trösta sig med det beqväma ordstäfvet: »hoppet
låter mig ej komma på skam», utan att besinna, att man kan
»hoppa i galen tunna». Om de motsägande citat, som -ofta
rent af upphäfva hvarandra, vilja vi alls icke tala.

Om våra betjenter blifva anspråksfulla, bära vi sjelfva
skulden derför. Det är ju tyvärr infördt, att tjenaren namnes
betjent, under det dock herrn billigtvis borde vara betjent.
- Det vanliga lifvet förfalskar ordens egentliga betydelse
på ett sätt, som knappt låter oss igenkänna dem. För att
beteckna en ganska hög grad af en egenskap, brukar man
med förkärlek orden: »ryslig», »faslig», »kolossal»,
»fabelaktig», med flera. Så hör man ofta: »rysligt skön», »fasligt
små händer», »kolossalt tjock», »fabelaktiga skulder» - och
tyvärr-höra dock de sist nämnda alls icke till fablernas verld!
Öfverdrifven höflighet lägger oss också mången gång
besynnerliga saker i munnen. Så säger man till exempel,
om man önskar veta eller få någonting: »vågar jag kanske
fråga eder om . . .», eller: »får jag bedja eder om .-. .» Man
fordrar derpå utan vidare det önskade. Men det rätta svaret på
sådana frågor vore: »ja, våga på...», eller: »ni får ej bedja ...»
Visserligen hade åkardrängen full rätt, som besvarade frågan:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0483.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free