- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 /
483

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En Donaufärd. (Forts. från sidan 451.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


En Donaufärd.
(Forts. från sidan 451.)

Buda-Pest, som vi nu uppnå, är en värdig, yngre syster
till Wien och en af Europas vackraste städer. Yi kunna
väl säga en stad, ty den järnbro och de små, nätta
ångare, hvilka oupphörligt förmedla samfärdseln mellan de tvä på
Donaus motsatta stränder belägna städerna Ofen och Pest,
göra dessa i sjelfva verket till en enda stad. Dennes
praktfulla byggnader och på Ofenerberget belägna kungaborg under,
hvilken en genom berget sprängd tunnel sätter den bakom
liggande dalen i direkt förbindelse med Donaustranden, den
högt belägna fästningens mörka tinnar och på sidan härom
Schwabenbergets vinranksbekransade stigningar erbjuda en
förtjusande anblick.

Yi ånga vidare och hafva snart tillfälle att se Donau,
som i närheten af Waitzen (ofvanför Pest) ändrat det
syd-östligt-östliga lopp, den allt från Kornneuburg (ofvanför Wien)
haft, till ett sydligt, i all dess mäktighet och majestät. Stranden
försvinner. Man vet ej längre, hvar floden upphör och hvar
den omätliga slätten börjar. Från tid till annan synes (se
bilden å sidan 448) på höjdpunkten af en naken, sandig
holme, som den kringskärande floden väntar att få uppsluka,
en eländig och sorglig trähydda. Fisknäten, som torka i
solen, upphängda på pålar, och en vid sandbanken fastsurrad
båt vittna tillräckligt, att detta fattiga hems invånare blott
begära af jorden, att hon skall bära deras boning, och att
de föda sig af floden.

På en något upphöjdare och fastare plats (se bilden å
sidan 449) möter vår blick en ordentlig gård. Midt i en
inhägnad af murkna bräder, af trädstammar eller af simpla
pålar, som steppvinden böjt och vridit, höja sig tre eller
fyra byggnader med långa takresningar och fenstergluggar
samt täckta med rör. Det mellanliggande rummet bildar
gården, hvars midt är upptagen af brunnen och vattencisternen.
Denna cistern är den vanliga mötesplatsen för alla gårdens
kreatur. Yackra, hvita kor släcka här sin törst och
återvända lugnt till sina bås. Hästarna trängas och göra
hvarandra platsen stridig. Det unga fölet med det halsstarriga
hufvudet, de långa benen och den nyckfulla gången ledsagas
af stoet. De bruna svinen vältra sig på den af
brunnsvattnet uppblötta marken. Talrika flockar af ankor gå i
gåsmarsch åt alla håll eller "traska patrull». En grupp åsnor
med hufvudena sträckta öfver hvarandras halsar, håller sig
afsides i en reflekterande ställning. En ung häst, som ser
oss passera förbi, besvarar maskinens pustande med en
gnägg-ning, flyr i galopp och åstadkommer oreda bland alla de
fredliga fyrfotingarna, hvilka i vildt språng rusa in bland de
befjädrade hoparna. Nu uppstår ett kacklande och ett
flaxande af ytterst komisk verkan. De båda vallhundarna, som
sofvit i skuggan, rusa upp vid detta infernaliska larm och
deras barska mellankomst påskyndar skingrandet af
flyktingarna, hvilka hvar för sig återvända till sina qvarter. Alla
äro borta utom de filosoferande åsnorna, hvilka ej rört sig
ur fläcken under hela denna panik. Hundarna blifva dem
varse, och då de ej tåla se sin auktoritet behandlad med
någon sidovördnad, så rusa de på dem och jaga dem till
stallet, förföljande dem med ett rasande gläfs.

Helt nära oss och midt på en mörk betesmark, å hvilken
topparna af en kort och vek säfart slingra sig i hvarandra,
glindrar solen i en liten damm, hvars strålande yta är fläckad
af svarta bufflars skäggiga mulär, hvilka der hemta svalka
och idisslande ligga i vattnet ända upp öfver bogarna (se
bilden å sidan 449).

Innan vi komma till Paks, lemna dynerna till höger rum
för en grönskande slätt, tvärs öfver hvilken en med träd
planterad väg löper parallelt med floden, på ett afstånd af
fyra till fem meter. Det är den stora postvägen, som går
från Buda-Pest öfver Semlin, Belgrad, Adrianopel och det
europeiska Turkiets inre till Constantinopel. Småningom närmar
den sig Donau. Och på den punkt, der den är färdig att

tangera stranden, se vi nu en trupp eleganta ryttare. Det
är ett ståtligt bröllopståg - två unga nygifta, som ledsagas
af sina vänner och deras tjenare till sitt slott. Yår kapten,
hvars nyfikenhet väckts af denna syn, kommenderar stopp.
I en blink äro hytter och salonger tomma, alla passagerare
befinna sig på bryggan och skåda. Pilsnabbt passera ett
dussin csikos, jagande fram i rasande galopp för att till
slottet i förväg framföra nyheten om den unga borgfruns
ankomst. Derefter kommer en trupp kavaljerer till häst (en
sådan är afbildad å sidan 484), bärande nationalkostymen
som med all sin öfverdrift är den mest eleganta: blåaktiga
eller violetta benkläder med svarta ganser; skarlakansfärgad
väst med knappar och arabesker af guld-, långa, fladdrande
ärmar af broderadt linne; blå eller svart dolrna kastad öfver
axlarna och fasthållen af en silkessnodd-, hatt med en hvit,
silkeslen, blomstervippa, som vajar, lik en lätt plym. Kommer
så brudparets kalésch, dragen af präktiga hästar, och
försvinner såsom en vision. Yi hinna blott se en sky af spetsar,
en rosig och leende gestalt, inhöljd i en hvit slöja, broderad
med guld. Tjugu vagnar, ur hvilka behagliga qvinnoansigten,
svarta ögon och svarta lockar stråla emot oss, följa nu,
eskorterade oaf två rader kavaljerer, som galopperande luta
sig ned emot vagnsdörrarna. Eesten af kortegen är
sammansatt af en hop förpaktare, arbetare, herdar och tjenare,
alla till häst, för hvilka festen är en anledning att lemna
fantasien fria tyglar. Liksom om det ej vore nog med denna
galopp, som bär dem framåt med hvirfvelvindens fart, stå
några upprätt i stigbyglarna. Med ena handen höja de hatten
och skaka den under ropet: »Eljen, eljen!»

»Hurra!» svara vi.

Under ett hällregn anlända vi till Mohacs. Himmelen
är grå, landskapet dystert. Af staden se vi blott en lång
rad af enformiga hus, öfver de mörka taken några trädkronor
och tre spetsiga kyrktorn, som svagt framträda ur den dunkla
atmosphären. På detta ställe bestämdes den 28 Augusti
1526 Ungerns öde, liksom Serbiens den 27 Juni 1389 på
slätten vid Kossovo. Hvarken Serbien eller Ungern har
förlorat minnet af dessa ödesdigra dagar, och ’det är Mohacs
magyaren tänker på, när han säger: »Ungerska musiken är
sorglig sedan trehundra år tillbaka.»

Yi uppehålla oss i Mohacs ej längre än nödigt är för
att landsätta passagerare och gods. Staden (se bilden å
sidan 449), som räknar omkring tiotusen invånare, är
belägen på Donaus vestra strand gent emot en skogig och
sumpig ö.

Yid utlöpandet från Mohacs se vi puzstan eller steppen
genomskuren af vattenpussar och betäckt med grön säf-, den
synes ändlös-, på långa mellanrum resa sig små, koniska
hyddor invid en trång inhägnad af pålvirke och flätadt vide.
Det är herdarnas hus och trädgårdar. Omkring en sådan
hydda beta stora, gråa, långhornade oxar och hvita kor.
Yegetationens högsta toppar, som här likna ginst, räcka
kreaturen ej till bogen. Framför sin koja sitter herden och
spelar flöjt-, hans hund lyssnar, med ögonen fastade på
hjorden. Längre bort se vi en annan herde (se bilden å
sidan 484), som kommenderar en bär bruna svin, lika talrik
som mederna, och hvilkens sammanpressade skaror defilera
på den nedtrampade och uppbökade slätten. Stolt draperad
i en mantel af hvitt, tjockt linne och lika majestätiskt som
Xerxes, öfverlemnar svinaherden ledningen af manövern åt
sina stora, svarta hundar, som på ett tecken af honom hoppa
upp och försvinna i den grymtande massan, der deras
närvaro åstadkommer förändringar i den stormiga fronten.

Söder om nämnda ö finna vi på östra stranden
lastage-platsen Bezdan (se bilden å sidan 485). I fonden afspärras
slätten genom en berggrupp. En kulle med stel stigning
och med sluttningarna täckta af vingårdar bildar det venstra
partiet; till höger ligga ett dussin qvarnar kringströdda och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0487.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free