Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Majoren på Ebbehult. Berättelse från den svensk-danska fejden 1612, af J. O. Åberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
491
Den ofvan nämnda eftermiddagen satt majoren, enligt
sin vana, ute pä ett gungbräde bredvid stora trappan. En
kort pipa, ur hvilken han bolmade af hjertans lust, satt liksom
inkilad mellan de skäggprydda läpparna. På ett litet bord
framför brädan stodo fyra ölstånkor af gediget silfver, och
dessa anlitades flitigt af fyra munnar, tillhöriga, den ena
majoren sjelf och de tre andra hvar sin storbonde från
grannskapet. Samtalsämnet var naturligtvis de dåliga och
osäkra tiderna.
Sedan majoren stoppat en ny pipa och begrundande
tömt halfva ölstånkan, sade han, i det hans ansigte antog
en bister uppsyn:
75Det är alldeles, som om någon skulle genomstinga mitt
hjerta med spjut, när jag tänker på den erkebofven Kristoffer
Some. Hvar finnes i hela Sverge, Norge och Danmark en
sådan borg som Kalmare? Ingenstädes, det lofvar jag och
svär vid mitt hederliga namn! Och denna borg, som så
många gånger gifvit våra fiender blodiga pannor, den skulle
nu uppgifvas åt den lömske juten! Måtte förrädaren Some
få lida det väl förtjenta straffet för sitt dåd; han är det
ärligen värd!n
»Ja, måtte han det», bedyrade en af bönderna.
v Det är honom vi hafva att tacka för, att tillståndet
nu är sådant, som det är», inföll en annan. »Ty hade han
ej gifvit slottet danske kungen i handom, så hade vi ej
be-höft att lida detta.»
»Ja», inföll den tredje bonden, »öfver hans hufvud
hvilar hvarje svensk mans förbannelse. Jag var för några
dagar sedan uppe i Rumskulla, och der må ni tro har det
gått hett till i sommar. En flock jutar hade kommit till kyrkan
för att plundra, men när de ej fingo så stort byte, som de
hade väntat, lade de kanaljerna eld under kyrkgolfvet och
tänkte att på sådant sätt förgöra Guds hus. Men
rumskullarna, som flytt uppåt landet och der stött på en af
konungens höfdingar, kommo öfver juten och gåfvo honom
dugtigt på pelsen på gärdet vid Hägelåkra by. Der stupade
mer än halfva danska styrkan.»
»Bra gjordt», svarade majoren, i det han förnöjd tog
en djup klunk ur stånkan och tecknade åt bönderna att
göra detsamma, »men kyrkan hon brann väl upp, hon?»
»Ne-ej. Förunderligt var det, ty den anlaggda elden
slocknade af sig sjelf. Och det är ej endast der, som
juten blifvit grundligt kringklappad», fortsatte talaren-, »äfven
på Skräple ängar har stått ett slag, som ej så lätt glömmes.
Det var en hård sammandrabbning, säges det, men der fick
dansken också bita i gräset.»
»Ja, Gud vare lof för det», utbrast den bonde, som
först talat, »jag unnar honom allt det stryk, som han kan
få! Det går allt lika hett till nu, som då I var med vid
Kalmare, herr Sven!»
»Menar du det, Håkan», sade majoren och log. »Men
du skulle bara varit med den dagen, under hvars lopp staden
var tre gånger svensk och tre gånger dansk, och jag menar
att styfvare .svärdshugg icke på länge skiftats, utom då herr
Knut Drake på återtåget från Mörbylånga till
Borgholmshus pingstnatten i år med sin fänika knektar hejdade den
mångdubbelt starkare fienden. Det var i sanning ett dåd,
som aldrig skall glömmas.»
»Åh», inföll Håkan, »herr Peder Hammarsköld är häller
ingen dufunge, när det gäller att leka blodig svärdslek.
Han har bränt juten på fingrarna mer än en gång.»
»Herr Peder är en tapper och ärlig fältöfverste», inföll
den tredje bonden-, »han är nu på Borkholm (Borgholm) och
ger dansken mycket att -göra. Juten vill naturligtvis få
slottet in, liksom han fick Kalmare, men när herr Peder
sätter sig riktigt på tvären, så är han inte god att
stångas med.»
»Se der», utropade majoren plötsligt, i det han skuggade
ögonen med båda händerna, »kommer inte Per klockare der?
Jag tycker, jag vill känna igen hans långa rock.»
»Jo-o», bestyrkte Håkan, »ni ser rätt, herr Sven, det
är Per klockare. Han kommer rakt hitåt,"
Då reste sig majoren till hälften upp och skrek till en
piga, som lopp öfver gården:
»Karin, en stånka öl åt mäster Per! God dag och Guds
fred», fortfor han, då klockaren, en liten magerlaggd karl,
kommit inom hörhåll, »hur står det till i dag, mäster Per,
och hvilka tidender medfören I?»
»Helsan, den är Gudi lof bra, men tidenderna äro onda»,
sade mäster Per, i det han djupt bugade sig för majoren
och nickade åt bönderna. »Juten far fram, som om det vore
hans mening att göra hela Småland till en ödemark. I
förgår hade han huserat i Kläckeberga och Förlösa värre,
än vargen i en fårskock.»
»För knäfveln», skrek majoren till, »är han så nära
oss, då gäller det att vara på sin vakt.»
»Jag menar, fortfor mäster Per, »att han har ett godt
öga till er, herr Sven, allt sedan grälet om Kalmare stad.
Han har svårt för att glömma de slängar, som ni då trakterade
honom med. Nog skall han försöka att hitta hit, för att
helsa på och tacka för gammal bekantskap.»
»Ha, ha, ha», skrattade majoren, som tyckte bra om
det sätt, på hvilket mäster Per lade sina ord. »Yill han
göra mig den äran, så skola vi se till, att vi må kunna
möta honom på halfva vägen. Hvad nytt annars?»
Mäster Per svarade, sedan han tagit en djup klunk ur
stånkan och skjutit upp den breda mösskärmen ända till
hårfästet, hvilket, enligt Håkans anmärkning, gaf honom ett
för-båldt förnämt utseende:
»Bara sorgliga tidender från norra delen af landet.
Vimmerby ligger i aska och samma öde ämnas åt Eksjö.
Men», fortfor han, i det en blixt af glädje sköt fram ur
hans små ögon, »dugtigt med stryk har han också fått, sedan
han utfört sitt otäcka dåd med Vimmerby. Ej långt från
staden, vid ett ställe, som nu har fått namnet Juteliden, hade
bönder oeh drängar rotat sig tillsamman och gjort två stora
bråtar tvärs öfver den väg, som juten skulle gå. När han
nu kom och hofverade sig öfver det byte, som han tagit, så
frambröto de våra och den, som talade om affären för mig,
sade, att knappt tio danskar kommo undan. Det gjorde
riktigt godt i själen att höra», slutade den hederlige
klockaren, i det han tömde sin stånka.
»Mera öl», ropade majoren, i det han förnöjd vred
sina väldiga, grå knäfvelborrar.
Ölet kom fram-, sinnesstämningen blef efter hand mer
lifvad, den ena historien aflöste den andra, och värden höll
just som bäst på att förtälja om stormningen af Kalmar
stad, ett ämne, som han med förkärlek höll sig till, då
åsynen af ett tjockt dammoln ute på vägen kom honom att
stanna. Sedan han en stund noga betraktat molnet, som
hastigt närmade sig, utbrast han:
»Jag trodde först, att det var juten, men nu ser jag,
att det är en ensam ryttare–––––-men–––-men–––-
bedrager mig inte mina ögon, är det inte Niklas, min
stalldräng, och Brunte, min bästa häst, som fara fram, som om
Hin och hela hans anhang vore efter dem? Annamma och
regera», skrek han till och blef röd af förargelse, »han skall
få för att rida, den ekmenskade strykern! Hvad sju hundra
millioner rödglödgade kanonkulor ta’r du dig till?» röt han
förgrymmad, när drängen utan vidare krus satte öfver den
stenmur, som skiljde gårdsplanen från gatan, »dig skall väl–––-
»Juten kommer», skrek drängen, under det förskräckelsen
tydligt stod att läsa i hans anletsdrag. Det är en trupp
ryttare, och jag skulle aldrig hunnit undan dem, så vida inte
Brunte varit snabbare, än danskens hästar. Det var knappt
en mil härifrån, som de förlorade mina spår.»
»Juten, juten», ropade alla öfver lag. »Då äro vi
förlorade, ty han ger ingen pardon.»
»Bäst att ge sig af åt skogarna med ens», utlät sig
Håkan nedstämd.
»Gud förbarme sig öfver oss!» bad mäster Per
andäktigt och med händerna sammanknäppta öfver magen.
»Jaså, den fördömda kanaljen vill helsa på oss,
ma’-sjöboar, också!» skrek majoren till och stampade i marken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
