Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Majoren på Ebbehult. Berättelse från den svensk-danska fejden 1612, af J. O. Åberg. - Illustration. Interiör af klostret Rabida. (Teckning af Urrabieta.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så att sand och småsten yrde omkring honom. "Bege oss
af åt skogen, säger du, Håkan! Nej, se det blir då inte af,
så länge jag har en enda arm i behåll! Niklas», ropade han
rned så dundrande stämma, att drängen hoppade till i
förskräckelsen, »tag Svarten och rid omkring till grannarna
och säg, att majoren på Ebbehult befaller dem, att beväpna
sig och genast samlas vid backarna här emellan och
Fagerbro. Men qvick skall du vara, annars - - - »
Drängen försvann som en pil och många minuter gingo
ej till ända, förrän han ånyo sprängde öfver stenmuren,
denna gång på en uthvilad häst.
»Är det edert allvar, herr Sven, att möta hårdt mot
hårdt?» sporde Håkan och såg tviflande ut.
»Ja, det har du ju hört. Gån I hem och tagen med
eder så mycket folk, som I kunnen samla, och försticken
eder på båda sidor om Fagerbrobackarna, men rusen ej fram
förr, än I fån höra ett pistolskott-, då är tiden inne.»
»Än I sjelf då», frågade mäster Per, i det han gjorde
förtviflade ansträngningar att hålla modet uppe-, »hvad ämnen
I göra?»
»Det fån I ej veta nu, mäster Per», svarade han i
blidare ton. »Jag har uppgjort en plan, och om den lyckas,
skall den jutska truppen aldrig mer återse Kalmare slott.»
Den danska styrkan, som bestod af närmare femtio man,
red i sakta mak fram på en af de häradsvägar, som löpa
mellan Kristvalla och Madesjö kyrkor. Hvar den tågade
fram, betecknades vägen genom brända hus och flyende
menniskor. Truppens långsamma marsch kom sig dels deraf, att
hästarna efter två dagars ansträngningar voro nästan
uppgifna af trötthet, dels deraf, att så litet som möjligt skulle
undgå de rofgirigas uppmärksamhet.
»Jag har befallning, sträng befallning, att bränna hvar
enda koja, stode hon än tom och lutade till sitt fall», sade
truppens anförare, en ung man med ett spotskt uttryck i
sitt ansigte. »Ingenting annat än obeveklig hårdhet biter
på dessa småländingar. Ja», fortsatte han, i det en blixt
af hat lyste i hans mörka ögon, »jag skulle ingenting högre
önska, än att jag finge, såsom kung Kristian II fordom lär
hafva sagt, hugga en hand och en fot af hvarenda svensk
bonde-, sedan skulle nog det här styfsinnade slägtet falla
till föga. Men äro vi ej framme vid Ebbehult snart?»
»Ah, det lär vara en styf mil dit ännu», genmälde
underofficeren. »Jag har visserligen icke varit här på länge,
men tycker mig finna, att - - -»
»Du må finna hur som hälst», afbröt befälhafvaren i
skarp ton, »så måste du ändock taga rätta vägen, så framt
du vill ha’ ditt hufvud i behåll. Ty jag måste utkräfva en
blodig hämnd på Sven Håkansson Kraak. Han är min
broders baneman, och det ^ blef han vid stormningen af
Kalmar stad.»
»Det säges, att majoren på Ebbehult, såsom folket kallar
honom, är en mäkta styf karl», invände sergeanten långsamt.
Ett föraktligt leende spelade kring den danske fänrikens
läppar, då han svarade:
»Han må vara hur styf som hälst, så måste han likväl
nu bita i gräset. Ty hvem kan motstå våra segrande vapen?
Är icke hela landet i våra händer? Äro vi ej herrar här?
Dessa smålandsbönder skola piskas, till dess <Je krypa vid
våra fötter!»
Han hade knappt hunnit få dessa öfvermodiga ord öfver
läpparna, då ett skott brann af inifrån skogen. Den svenska
kulan slungade en af ryttarna hals öfver hufvud ner i det
djupa, af vatten fyllda, diket.
Fänriken skummade af raseri^ allra hälst som en andra
kula gjorde en annan ryttares häst obrukbar.
»Sätt efter de lömska kanal j erna!» skrek han med
hela styrkan af sin röst. »Ingen enda får komma undan.»
Men de båda bönder, som från ett tätt snår sändt
juten sin varma helsning, kommo utan svårighet undan och
ilade, så fort de förmådde, mot backarna vid Fagerbro.
Sedan ryttaren, som genast uppgifvit andan, blifvit
nedmyllad tillsamman med den skjutna hästen, och sedan ett
 |
Interiör af klostret Rabida. (Teckning af Urrabieta.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
