- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 /
503

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur portföljen.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Ur portföljen.

Salongsfontän. Ett af de vigtigaste vilkoren för befordrandet
af ett sundt lif är ren luft i rummen, men huru ofta Qfor syndar man
sig ej till och med mot bättre vetande i afseende på denna
helsolärans första regel och utsår derigenom fröen till många sjukdomar,
isynnerhet i respirationsorganen! Många af de till rums ventilering
framställda apparaterna äro dertill alltför omständliga och dyra,
pä-samma gång som de äro mer eller mindre opraktiska, för att kunna
vinna en allmännare utbredning. Så mycket mer torde en apparat^
vara att rekommendera, som, jämnte den fördel, han i hygieniskt
hänseende medför, tillika är en högst behaglig prydnad så för
kammaren, som salongen. En sådan är den så kallade Heinricis (i Zwickau)
salongsfontän. Formen är ett blomsterbords som prydes med blommor,
hvilka hållas friska af fontänen (se bilden å sidan 477). Begagnandet af
denna maskin är synnerligen egnadt att gifva luften i rummet den
- nödiga fuktighetsgräden och rena densamma från osunda dunster,
hvarigenom den framför åtskilliga dylika får ett i synnerhet om vintern
oskattbart företräde. Densammas motor är-en liten, ytterst enkelt
konstruerad, luftexpansionsmaskin, i hvars cylinder en ringa
vattenmängd (omkring en hundradels liter eller tio kubikcentimeter)
omvexlande upphettas och afkyles. Den erforderliga värmen utvecklas
af en i en cylinder innesluten spritlampoa. Vattnets successiva
utvidgning och sammandragning verka på en sug- och tryckrjump,
hvilken uppdrifver det från bassinen hemtade vattnet i en stråle af
en till två meters höjd. Då vattnet härigenom befinner sig i en
oupphörlig rörelse, så tryggar det derjämnte sundheten hos de
vatten-djur, man släpper i bassinen. Ombyte af vatten erfordras ej, utan
man påfyller bassinen endast i den mån vattnet afdunstas

*



Santa Maria de la Rabida. I nordvest från Cadiz gör den
så kallade Spanska sjön en ur gräfning i Andalusien s Sydvestra hörn,
och på denna sträcka tränger, icke så långt från Portugals gräns,
en rätt betydande vik, som upptager floderna Odiel och Tinto, in i
landet. Vi*d den förra flodens nedra lopp ligger staden Huelva, vid
den sednares staden Moguer. Sist nämnda ort var under det
sextonde seklet känd under namnet Rabidas kloster. Det var till detta
Santa Maria de la Rabida, en dag under året 1486, som en fattig
vandrare anlände, uselt klädd och ledsagad af ett törstande barn; denne
tiggare var Columbus, Nya verldens upptäckare. Sjelf var han vid
sin ankomst uppgifven af trötthet och full af missmod. I
FransisJ^an-klostret de la Rabida blef han dock hugsvalad, hjälpt samt
återupprättad i sina egna ögon och, hvad som var det bästa afQallt,
lugnad med hänsyn till sitt barns öde. Der fanns nämnligen då ett
upplyst snille, som förstod Columbus och var beredvillig att bistå
honom - en stark och rättänkande ande, den ödmjuke priorn Juan
Antonio Perez de Marchena, en man, hvars tjenster Columbus i sin
äras dagar visade sig väl uppskatta och visste att rikligt vedergälla.

Ett ställe, der sådan gästfrihet blifvit visad en sådan man,
förtjenar väl att ihågkommas. A sidan 492 återgifva vi en ^bildo af
det gamla, vördnadsvärda klostrets inre, i det skick, det till vara
dagar bibehållit.

* * *

Indianerna vid Rio G-rande del Norte. En bland Nya
verldens fruktansvärdaste indianstammar är den, som har sina
jagt-marker på båda sidor om floden Rio Bravo eller, såsom han ofvan
nämnts, Rio Grande del Norte, hvilken till mer än sin halfva längd
utgör den naturliga gränsen mellan det nordamerikanska territoriet
Texas och de mexikanska provinserna Chihuahua, Cohahuila och
Tamaulipas. Denna stams medlemmar, som kallas apacher, hafva
från fordom gjort sig kända för sin vildhet, lömskhet och rof
girighet.

För ett par år sedan hade en gren af stammen, under sin
ryktbare höfding Yictorios ledning, injagat en oerhörd skräck hos
befolkningen på ofvan nämnda flods stränder. Endast under de tio
första månaderna af året 1880 hade apacherna begått öfver
fyrahundra mordgerningar. Med oförneklig skicklighet hade de förstått
att undandraga sig de såväl från mexikanska, som nordamerikanska
regeringens sida mot dem utsända truppafdelningar, alltid uppdykande
der, hvarest man minst väntade dem, alltid efter fullbordade
plundringar och ödeläggelser i rattan tid försvinnande bland de kullar
och laga buskar, som hölja den stepp, genom hvilken Rio Bravo
vältrar sitt tröga, slammiga vatten mot Mexikanska viken.

Slutligen skulle dock det sedan länge välförtjenta straffet nå
dem. En afdelning af de mexikanska gräns trupperna lyckades
nämnligen, efter två dagars blodig strid, dels nedgöra, dels tillfångataga
det grymma bandet. Yictorio sjelf, femtio af hans krigare och
aderton qvinnor och barn funno i denna strid sin död. Qvinnorna
kämpade med samma raseri, som männen. Ehuru Qkringrända på
alla sidor, försmådde indianerna att gifvao sig, blott få föllo lefvande
i segrarnas händer och dessa få voro alla sårade. De öfriga fångarna,
åttio till antalet, bestodo uteslutande af qvinnor och barn. Denna

seger firades i alla Rio Grandes städer på mexikanska sidan, och
truppens anförare hälsades som en hjelte och mottogs med
illuminationer och festligheter af alla slag.

Apacherna (bilden å sidan 493 framställer sådana i bakhåll,
lurande påQ hvita) äro ett ryttarfolk. Utan sadel och stigbyglar
flyga de på sina små, uthålliga hästar i sporrsträck öfver steppen,
färdiga att gifva eld, när hälst de finna sitt byte. I träffsäkerhet
och skjutandets snabbhet öfverträffa de disciplinerade soldater, och
man kan derför förstå den fruktan, de bofasta invånarna måste
hysa för dessa plundrare, hvilka utan nåd tända eld på "ranchon"
(gården), och mörda invånarna.

* -i- *

Ett cafe i Tanger. "Tanger", säger Horace Vernet, "är en
tämligen smutsig stad, nästan jämnförlig med Alger, men det oaktadt
mycket pittoresk."

För en annan resande (Edmondo de Amicis) är Tanger (Tandja),
belägen på Afrikas kust vid Spanska sjön, midt emot Cadiz, blott
en stor by, "en intrasslad labyrinth af krokiga gator eller hällre
korridorer, kantade, af små, fyrkantiga, hvita hus utan fenster och
försedda med en liten port, genom hvilken en person knappt kan
slippa in. Stortorget, för att begagna detta uttryck för den enda
öppna platsen, är ett litet rektangelformigt rum, hvars sidor äro
omgifna af arabiska salustånd, hvilka förete ett uselt skick i större
delen af byn. På ena sidan finner man en fontän, oaflåtligt
omgifven af araber och negrer,- som der hemta vatten i läderflaskor
eller krus; på andra sidan uppehålla sig dagen lång åtta till tio
beslöjade qvinnor, hvilka, sittande på marken, sälja lifsmedel. I
närheten af detta torg befinna sig de utländska legationernas mycket
blygsamma bostäder, hvilka likvälohöja sigosom palatser midt i denna
förvirrade samling af moriska kåkar. På denna lilla plats samlar
sig hela Tangers lif, en bys lif. Der finner man stadens enda
tobakshandlande, den enda speceriaffären och det enda cafeet, som
blott är ett eländigt rum med en biljard."

Cafeet finnes (se bilden å sidan 496) - måhända hafva i senare
tid flere uppstått -, men maroccanerna tyckas ej hafva smak hvarken
för kaffe eller the. Deremot synes rökandet tilltala deras
förslappade andar. "De röka", säger en resande, "med passion, mindre
dock tobak, än kif (eller khaf), det vill säga den matt eller
hvit-aktigt gröna blomman af haschisch (de små, spetsiga bladen af
denna hampart rökas åtminstone vanligtvis ej). De hafva flera sätt
att inmundiga kifen eller att utsätta sig för densammas berusande
inflytande. Efter att hafva torkat den i solen eller framför elden,
förvandla de den antingen till ett pulver, hvaraf de taga tre, fyra
nypor, hvilka de nedskölja med ett glas vatten, eller också röka de
den, och detta bruk är det allmännaste. Piporna hafva ett mycket
trångt hufvud, emedan man vanligen nöjer sig med en svag dosis
af detta gift. o Någon gång blandar man äfven kifen med tobak.

Långt ifrån att bekämpa denna för befolkningen i hennes helhet så
förderfliga smak, har styrelsen blott varit betänkt på att spekulera i
denna hampa och utvidga hennes förbrukning, hvarför äfven handeln
med densamma blifvit gjord till ett statsmonopol.

Zahle, Mellan det på två till tre mils afstånd från
Medelhafvets strand med denna parallelt löpande Djebel el Libnån
(Libanon) och dess andra parallel i öster Djebel esch Scherki
(Antilibanon) utbreder sig den högslätt, som de gamle kallade Ccelesyrien.
Pä denna slätt möta oss många gamla minnesmärken, bland hvilka
ruinerna af Baalbeck (Baals stad), den klassiskao forntidens
Helio-polis (solens stad), med sina ända till sextio fot langa, tio fot tjocka
och tolf fot breda, i ett enda stycke huggna klippblock, torde vara
de förnämsta. Enligt resandes berättelser kunna de till och med
mäta sig mig Greklands fornminnen. Färdas vi från denna i vår. ^
tid af knappt ett tusental menniskor bebodda ort i sydvestlig rikt-^" x
ning, så påträffa vi snart, ungefär der vår väg korsar den raka
linie, vi tänka oss dragen mellan Beirut vid hafvet och det på
Anti-libanons östliga sida belägna Damaskus, en stad, hvars uppkomst
måste hänföras till nyare tid. Det är det å sidan 501 afbildade Zahle.
Belägen vid en af dessa talrika, små, herrliga bergströmmar, hvilka
genom Libanons imponerande pass söka sig en väg till hafvet, gör
staden med sina öfver stränderna hängande hus, sina terrassformiga
stigningar och hvita murar ett särdeles behagligt intryck.
Flodvattnet ledes genom kanaler till bördiga fält och grönskande ängar;
de sluttande höjderna betäckas af vinplanteringar. Industrien står,
ovanligt nog för en österländsk stad, i godt flor bland de tolftusen
invånarna, hvilka till största delen äro syriska och grekiska christna.
Först på allra sista tiden har protestantismen här vunnit insteg,
men den lilla församlingen har emellertid redan hunnit förvärfva
ett eget kapell med tillhörande kyrkogård. Protestanterna äro dock
illa ansedda och ofta föremål för demonstrationer från den grekiskt
katholska befolkningens och de tallösa presternas och munkarnas
sida. Sådan är ju ock med rätta alla inkräktares lott.

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0507.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free