Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barndom och ålderdom - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Slut från sid. 472.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Barndom och ålderdom.
»Barndom och visdom följas icke åt», säger det gamla
ordspråket, och den tafla, vi å föregående sida återgifva,
är en slående illustration till denna sanna sentens.
Direkt införda i en skolsal, der den gamle läraren står
med rottingen i hand, färdig att gifva förseelsen sin förtjenta
lön, erinra vi oss vår egen barndom och skoltid. Väl lärde
vi oss i den gamla ’långkatechesen’: »du skall hedra din fader
och din moder, på det dig må väl gå och du må länge lefva
på jorden» och att under fader och moder inbegrepos icke
blott våra naturliga föräldrar, utan äfven »de, som i faders
och moders ställe äro», lärare och husbönder, men föga djupt
trängde den lärdomen ned i våra sinnen. Hade vi ringa
respekt för en kelande fader och moder, så hade vi, kanske
just till följd häraf, en ännu mindre för honom, som skulle
vara i faders ställe, för den lärare, som skulle i oss inplanta
kunskapens första, grobara frön.
Betrakta teckningen och säg, om du ej i någon af dessa
vanartiga barn igenkänner dig sjelf! Under bestraffningen, som
synbarligen tycks vara framkallad af ett förgripande på den
förbjudna frukten — den straffbara handen har släppt äpplet
på golfvet —, sitter en medbrottsling i attentatet mot
grannarnas eller kanske till och med skolmästarens egna fruktträd
och försöker under bänken dölja beviset för sin
brottslighet, medan de glada ungdomar, som befinna sig bakom
lärarens rygg och tro sig vara obevakade, roa sig på bästa sätt
genom att söka karrikera den gamle mannens egenheter.
Detta lättsinniga öfvermod har konstnären högst
karaktäristiskt framställt hos gossen med glasögonen: det är
barndomens hån af ålderdom och visdom i dess förvägnaste gestalt.
Konstnären har naturligtvis varit tvungen att fixera sin
skolscen i ett visst ögonblick, och vi skåda endast, hvad i
detta ögonblick försiggår, men oss står fritt att tänka, hvad
i följande minut skall ske. Läraren vänder sig hastigt om:
han har antingen genom reflexen i sina glasögon eller genom
de framför honom sittande lärjungarnas leenden märkt, att
något ovanligt tilldrager sig bakom honom. Oväntadt, som
vändningen, kommer också straffet. Och huru rättvist är
icke detta och huru orättvis är ej, om vi erkänna den
sanning, som ligger i vår tafla och att hon endast är en afbild
af det lif, som alla tiders ungdom för — huru orättvis är
ej den klagan, oförnuftiga och klemande föräldrar upphäfva
mot all skolaga! Blefve det blott tillräckligt agadt i hemmen,
komme hvarje barn verkligt renhjertadt till skolan, utan att
medföra några odygder och ej lärde andra eller af andra
lärde sådana, då vore visserligen all aga lika obehöflig som
skadlig, men då agan i många af våra dagars hem är nästan
ingen, då ungdomen från spädaste år der får vänja sig
att följa sin egen vilja och ringakta de äldres, då är agan i
skolan lika behöflig som nyttig.
Barndom och visdom följas ej åt, och då föräldrarna
försumma att påskynda barnens öfvergång från barndomens
till förståndighetens område, så är det helt naturligt, att
fädernas missgerningar straffas på barnen och att dessas skinn
få svida iör föräldrarnas ondska eller oförstånd, ända till
dess de förra lärt att akta och älska ålderdom och visdom.
Det är en lärande tafla, som gifvit oss anledning till
dessa betraktelser, lärande ej blott för föräldrarna, utan ock
för barnen. Vi tänka oss, att många af såväl de förra som
de sednare skola finna vårt försvar för den gamle skolmästarens
stränga iakttagande af sin värdighet alltför strängt. Till de
förra vilja vi säga: på samma gång vi försvara den åldrige
skollärarens rätt, försvara vi eder egen, ty den, som ej aktar
sin gamle lärare, aktar bestämdt ej häller sina föräldrar;
och till de sednare, som under sin skoldag ofta måst »släppa
till tårarna» för sin brist på uppfostran och brist på aktning
för ålderns rätt, vilja vi rikta Björnstierne Björnssons
tänkvärda ord: "Den (skoldagen) gik öp i sol, den gick ned i
regn, men de dage plejer jo att vaere de frugtbareste."
Nils Svenske.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
