Print (PDF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Slut från sid. 472.) - Uttydningar. - Rättelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Store tsar», svarade Koltso, i det han samlade allt sitt
mod, »då hade jag ännu inte förtjent din nåd och vågade
derför ej framträda inför dina ögon, utan då furst Nikita
Serebräny förde mina kamrater till dig, återvände jag till
Jermak vid Volga i förhoppning att der kunna göra dig större
tjenster.»
»Och under tiden har du bortröfvat de skutor, som
förde mina skatter, och utplundrat mina sändebud, hvilka
befunno sig på väg till Moskva!»
Uttrycket i tsarens ansigte var snarare spefullt, än strängt
Sedan Perstens eller Koltsos förvägna företag hade sjutton år
förflutit, och så länge varade ej tsarens hämndgirighet, så vida
den ej hölls vid lif af hans egenkärlek. Koltso läste också "i
tsarens ansigte endast begäret att göra sig lustig öfver honom.
För att tillfredsställa detta begär, sänkte han hufvudet och ref
sig i nacken, och det leende, som* ännu stannade qvar på hans
läppar, var knappt märkbart, då han med dämpad^amma yttrade:
»Ju, det är blott alltför sannt, store tsar: jag står här
inför dig, som en stor förbrytare.»
»Det är bra», fortfor Ivan, »du och Jermak hafva
försonat era synder, och hela ert föregående lif är glömdt; men
hade du på den tiden råkat i mina händer, så hade du fått
upplefva några obehagliga ögonblick.»
Koltso svarade ingenting, men han tänkte för.sig sjelf:
»Just för de der obehagliga ögonblickens skull ansåg jag ej
rådligt att besvära dig med min ånger, store tsar.»
»Vänta litet», fortfor Ivan, »din vän måste äfven vara
här. Hör hit!» sade han vänd till hofmännen, »är inte den
der röfvarhöfdingen här . . . jag har glömt hans namn - jo,
det är sannt, Nikita Serebräny.»
Ett sorl hördes bland de närvarande, och de råkade i en
viss rörelse, men ingen steg fram.
»Hör ni?»_ sade Ivan med höjd stämma. »Jag frågar, om
furst Nikita, som bad att få draga till Schisdra med röfvarena,
är här närvarande.»
Vid tsarens förnyade fråga framträdde en gammal bojar,
som förr varit vojvod i Kaluga, bugade sig djupt och sade:
»Tsar, den, som du frågar efter, finns ej mer i lifvet
Kort efter sin ankomst till Schisdra för ungefär sjutton år
sedan blef han med hela sm skara nedgjord af tatarerna.
»Verkligen? Bet visste jag inte», sade Ivan. Vänd till
Koltso fortfor han: »Jag skulle ha’ velat föreställa er för
hvarandra, och det skulle ha’ blifvit roligt att se er kyssas.»
Men atamanens uttrycksfulla ansigte vittnade om djup sorg.
»Går din kamrats död dig så djupt till sinnes?» frågade
Ivan spefullt.
»Ja, den går mig myeket djupt till sinnes^, svarade
Koltso, utan att betänka, att han genom denna bekännelse
kunde uppväcka tsarens vrede.
»Ja, det är sannt, hur skulle det också kunna vara
annorlunda? Lika barn leka bäst!->.> sade Ivan föraktligt.
~ Det är svårt att säga, om tsaren verkligen ej visste af
Serebränys död eller om han blott låtsade så, för att visa,
huru litet han bekymrade sig om dem, hvilka ej bemödade
sig att vinna hans gunst. I alla händelser röjde han ej ringaste
tecken till beklagande, då han erfor denna underrättelse, utan
hans ansigte förblef kallt och likgiltigt.
»Stanna här en tid hos oss», sade Ivan till Koltso. »När
furst Volkovski är marschfärdig, skola ni båda aftaga till Sibirien.
Men jag glömde ju, att Volkovski leder ,sin härkomst från
Kurik! Det" är sannerligen inte lätt att vara de der förnäma
herrarna och furstarna till lags; slutligen vilja de väl i fråga
om anor stå i jämnbredd med mig, ty alla äro inte lika Nikita,
som ville tjena tillsamman med röfvarena. Men på det att
Volkovski ej må känna sig kränkt derför, att han måste tjena
under en kosackhöfding, så upphöjer jag härmed Jermak till furste
af Sibirien. Schtschelkaloff» - Ivan _vände sig till
rådsförsamlingens sekreterare, som stod bredvid thronen - »utförda
det nådebref, hvarigenom Jermak beklädes med sin värdighet
såsom ståthållare öfver hela Sibirien! Hvad Mametkul angår,
skall han föras till Moskva under god beteckning. Desslikes
har du att utfärda .ett bref, hvarigenom herrarna Strogonoff
belönas för sina goda och nyttiga tjenster. Åt Semen har jag
bestämt de stora och små * salinerna vid Volga; Nikita och
Maxim erhålla rätt att utan alla tullafgifter af hvad slag som
hälst drifva handel vid hela gränsen och i alla det nyeröfrade
rikets städer,»
Herrarna Strogonoff bugade sig djupt. Derpå började
Ivan taga i skärskådande de pelsar och andra skänker, som
Jermak sändt honom, hvarefter han vexlade några vänliga ord
med Koltso och afekedade honom. Härpå aflägsnade sig hela
församlingen. Samma dag spisade Koltso och herrarna Strogonoff jämnte
ett glänsande, talrikt sällskap hos Boris Godunoff. Under
måltiden bad den sistnämnda atamanen att berätta något om
sina äfventyr i Sibirien, hvarpå Koltso, undvikande att nämna
sig sjelf, med största liflighet började skildra Jermaks
utomordentliga tapperhet, hvarunder ban i all synnerhet framhöll
dennes stränga rättrådighet och sannt kristliga vänlighet mot
sina besegrade fiender.
»Genom sin vänlighet», slöt Koltso, »har Jermak eröfrat
mer, än genom sitt svärd. När en fästning eller en stad föll
i våra händer, behandlade han invånarna med största välvilja,
ja, han gaf dem till och med skänker. Då vi tagit Mametkul
tillfånga, visste han ej, hur ban skulle ära den unge fursten.
Han drog till och med af sin egen pels och smyckade honom
dermed. Snart blef det bekant i hela landet, att det alls icke
var farligt att underkasta sig Jermak. Vi förde ett lustigt
lif i städerna, och blott en sak bedröfvade oss, nämnligen att
furst Nikita Serebräny ej var med oss. Han skulle hafva
funnit synnerligt behag i Sibirien, och hans närvaro skulle
hafva ingifvit oss. nytt mod. Om jag’ ej misstager mig, var
du hans vän, Boris Fedorovitsch? Tillåt derför, att jag tömmer
denna bägare till hans minne!»
»Måtte han befinna sig i paradiset!» sade Godunoff
suckande. »Jag tänker ofta på honom.»
»Skål för hans minne och för hans själs rö!» utropade
Koltso, i det han på nytt tömde sin bägare. Derpå sänkte
han sitt hufvud och försjönk i stilla begrundande.
Sedan tsaren lemnat slobodan, råkade den i glömska och
förfall, såsom en dyster minnesvård öfver den tidens med vildhet
parade fromhet. Blott en enda gång väcktes den åter till lif,
och detta blott på kort tid. Det var under de falske
Demetri-ernas stormiga tider. Då förenade en gång den unge generalen
furst Skotsin-Schuiski och den svenske härföraren de la Gardie
sina stridskrafter inom dessa starka murar, för att tvinga den
polske vojvoden Sapieha att upphäfva belägringen af
Sergius-klostret i Troitsk.
Sagan berättar, att någon tid senare, under, en sträng
vinter, ett svart moln midt i Januari till invånarnas förfäran
sänkt sig ned öfver borgen och slungat en blixtstråle på
densamma, så att hela slobodan förvandlats till aska, Och sålunda
finnes intet enda spår qvar, som erinrar om den prakt, de
utsväfningar, de mordgerningar och det gudsförsmädande lif,
hvarför denna ort så länge var’en skådeplalts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
