Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tre möten. Historisk skizz af Ragnar Ståhleson
- Pseudonymen Jonas Grönström och hans kritiska ströftåg. Ett litteraturhistoriskt minne af N. Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förtröstan, än genom sitt skämt kommande mer än ett
dystert ansigte att uppklarna.
Det låg liksom en högtidsstämning öfver
staden. Fartygen i hamnen flaggade, segern till ära,
oeh den lille jullen, som just nu stötte ut från det
största fartyget, med amiralen och generalen ombord,
flög så lätt, som en svala, mot kajen.
De båda befälhafvarna, omgifna af sina lysande staber,
stego i land och närmade sig sjukrummen för att göra
sig underrättade om fångarnas tillstånd.
De voro vid bästa lynne, och segrarens, i medvetandet
om att hafva gjort sin pligt, sjelfförnöjda leenden
krusade bådas läppar.
"Hur må ni, gossar?" sporde generalen glädtigt,
sedan dörren tillslutits bakom honom.
Den ende friske bland fångarna, den nämnde ynglingen,
rätade upp sig, hälsade med militärisk raskhet och
såg krigaren gladt i ögonen.
"Utmärkt, herr general!" svarade han.
"Jag märker det", mumlade krigaren och gjorde en rond
genom salen, men kunde icke taga sina ögon från den
modfulle ynglingen, vid hvars blotta åsyn de sjukas
drag ljusnade.
Han hviskade några ord till amiralen vid sin sida,
hvilka denne besvarade med ett småleende och en
gillande nick.
Inspektionen var slutad, och segrarna höllo på
att lemna rummet. Vid dörren vände sig emellertid
generalen till den ånyo militäriskt hälsande
ynglingen.
"Hvad heter ni?" frågade han.
"Bernadotte!" svarade denne.
"Jag skall se till, om jag kan göra något för er
och edra kamrater", sade generalen med en gillande
blick. "Farväl!"
"Gud bevare generalen!"
Det blef åter dödstyst i salen, men äfven i de mest
modstulnas och sjukas hjertan tändes en varaktig
stråle af hopp, och en fridfull stämning lägrade sig
öfver deras anleten.
*
Några dagar derefter, då de flesta af fångarna kryat
till sig, hufvudsakligen genom ynglingens outtröttliga
bemödanden, följde Bernadotte med det bud, som fått
befallning att föra honom till generalen.
Hans frimodighet hade behagat denne, och han upptogs
nu i generalens tjenst, under löfte tillika att så
fort som möjligt återfå sin frihet.
Ett par månader tillbragte Bernadotte nu som
simpel kammartjenare, borstade generalens kläder
och skodon och uppassade honom till hans stora
tillfredsställelse. Emellertid plågades den efter
krigisk verksamhet lågande ynglingen af ständig
hemlängtan. Han bad derför sin herre återgifva honom
friheten.
Bernadotte blef också genom hans bemedling inom kort
utvexlad till fransmännen. Äfven hans olyckskamrater
rönte stora prof på den fiendtlige generalens
välvilja.
II.
År hade förrunnit, och de franska vapnen flögo från
seger till seger inom Tysklands gränser.
Generalen, som en gång visat Bernadotte så mycken
mildhet, var nu kommendant på en liten fästning, som
just hårdt ansattes af de belägrande fransmännen. Här
fanns ingen annan utväg att rädda spillrorna af den
tyska besättningen, än att kapitulera.
Fästningen gaf sig, och de franska trupperna inryckte
i densamma.
Bernadotte, som nu var befälhafvande general för den
härstädes opererande divisionen af den franska hären,
skyndade att få träffa sin forne herre, hvilkens
godhet gjort ett djupt intryck på honom.
De möttes.
Med förvåning igenkände den tyske generalen i sin
besegrare sin forne tjenare, som emellertid nu
stigit till marskalk af Frankrike och furste af
Ponte Corvo.
Återseendet under dylika förhållanden var å ömse
sidor djupt gripande. Den forne tjenaren föll till
sin forne herres bröst, och tårar af rörelse glittrade
i bådas ögon. Nu voro rollerna nästan ombytta.
Furst Bernadotte behandlade emellertid sin fånge på
det mest förekommande sätt.
En morgon inträdde han till den fångne.
"Hur mår ni, herr general?" frågade Bernadotte,
hvars goda lynne aldrig förnekade sig.
"Utmärkt, herr general!" svarade fången med rask,
militärisk hälsning och ställningssteg, som genljödo
i salen.
Löjet kunde ej längre återhållas.
De båda vännerna tryckte hjertligt hvarandras
händer. –
Genom Bernadottes bemedling blef den fångne generalen
snart utvexlad, och med verklig rörelse togo de farväl
af hvarandra, för att ånyo vandra sina skilda banor
i lifvet.
III.
En gråhårig gubbe med militäriskt utseende vandrade
många år derefter uppför stora trappan till Stockholms
slott.
Han fick genast företräde.
Den nye svenske konungen hälsade på det hjertligaste
sin gäst.
"Värdes ursäkta, ers majestät", började denne,
»att jag ej förr kunnat efterkomma eder godhetsfulla
inbjudning till ett nytt sammanträffande! Men tjensten
måste gå framför allt; och hade det blott berott
på mig, skulle jag sannerligen icke dröjt en minut
att..."
"Att besöka en gammal vän, som har er att tacka för
mycket", ifyllde Bernadotte och tryckte den främmandes
hand. "Hur mår ni, general?"
"Utmärkt,.... ers majestät!" ljöd den gamles klingande
stämma genom gemaket.
Solen tittade in genom de höga slottsfönstren och
återspeglades i de båda männens strålande blickar.
___
Pseudonymen Jonas Grönström
och hans kritiska ströftåg.
Ett litteraturhistoriskt minne. Af N. Linder.
Efter mycket letande – då och då, under flera års
lopp – återfann jag i somras en anteckningsbok
från 1861 och 1862. Af innehållet i denna bok, för
hvars skull jag användt så många timmar af odrägligt
letande bland gamla papper och böcker, är det knappast
mer än några få enstaka ord, som nu mer ens för mig
hafva något intresse, och dessa äro »Lukas Bergström,
Måns Flumén, J. L-n, B. Otto Lundvall, Gisl Örvarson,
Jonas Grönström, –n». De stå utan ringaste förklaring,
men likväl återsåg jag med innerlig glädje de matta
blyertsstrecken. Dessa beteckna nämligen författaremärken,
som nyttjades af en för mig mycket kär studentkamrat;
de innehålla derjämte ett slags grundlinier till historien
om händelser, som under mer än tjugo år flitigt inställt
sig i min hågkomst, och de visade sig hafva makt att
framlocka glömda drag hos bilden af den längesedan bortgångne
ungdomsvännen.
*
Tiden omkring 1860 utgör ovedersägligen ett ganska
märkligt skede i Upsala universitets historia.
Bland lärarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:35:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1885/0006.html
