Print (PDF) - On this page / på denna sida - Pseudonymen Jonas Grönström och hans kritiska ströftåg. Ett litteraturhistoriskt minne af N. Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
funnos många, som fyllde sin främsta uppgift på ett
hedrande sätt, och några, som ägde fasta platser i
vetenskapens eller vitterhetens häfder. Nyss förut
hade flerstädes i Europa timat händelser, som voro i
synnerlig hög grad egnade att hålla både lärares och
lärjungars sinnen spänstiga. Andra sådana händelser
pågingo eller förbereddes.
Det är tämligen klart, att under dylika omständigheter
äfven poetiska anlag skola väckas och gifva sig
till känna. I flera år hade skördarna på svenska
parnassens tegar varit tämligen magra. Inom Sveriges
gränser funnos icke många skalder af någon högre
ordning, och de yngre vitterlekarnas knäppningar på
lutan voro icke egnade att fängsla en allmännare
uppmärksamhet. Exempelvis må nämnas, att Svenska
akademien icke sedan 1853 hade haft anledning att
belöna något skaldeförsök hvarken med stora priset
eller med hedersaccessit. -- En och annan sade rent ut,
att tiden icke var poetisk, och sökte gifva skäl för
denna mening.
Året 1861 syntes dock medföra glädjande löften
om förändring till ett bättre i detta afseende,
och just i Upsala var det, som sångarfanan åter
höjdes. Den 20 Mars nämnda år -- med anledning af
drottning Desiderias död, i December 1860, hade
Svenska akademiens vanliga årshögtid måst uppskjutas --
inträffade det ovanliga, att denna akademi kunde för
poetiska alster utdela icke allenast sitt stora pris,
nämligen till dåvarande legationspredikanten i Paris,
Fr. Grafström, för Fjällappen, utan derjämte två
hedersaccessit: till Lundastudenten E. V. Lindblad,
för Sång öfver Anna Maria Lenngren (»Harpotoner,
klingande och klara, Icke funna förr af bardens hand"
och så vidare), samt till Upsalastudenten Ernst Daniel
Björck, för Naturbilder (»Tussilago och Blåsippan»,
"Snöflingans saga», »Det våras» med flera). Senare
på året utgaf Sven Tröst (grefve Carl Snoilsky) ett
häfte Smådikter, visserligen omogna och bristfälliga,
men dock egnade att ingifva förhoppningar. Slutligen
utkom, den l December samma år, kalendern Isblomman,
hvartill bidrag lemnats af ej mindre än sjutton vittra
ungdomar, alla tillhörande Upsala studentkår.
Kritiken, både den offentliga och den enskilda,
var, i det hela taget, skonsam och välvillig mot de
unga poeterna. Särskildt om Isblomman sades, att den
utgjorde ett glädjande intyg om andlig lifaktighet
vid Nordens första högskola. Visserligen fingo några
af isblommisterna rätt skarpa anmärkningar af, bland
andra, L. Dietrichson i den af honom utgifna »Nordisk
Tidskrift for Literatur og Kunst»; men anledning till
klagomål öfver förbiseende eller orättvisa hade de
icke. Tvärtom.
Det var sannerligen ej underligt, att åtskilliga bland
de unga Apollosönerna kände sig lyckliga öfver sin
framgång: redan som gossar hade de ju författarenamn,
och hvad kunde icke framtiden bära i sitt sköte! Under
sådana förhållanden torde det väl hafva händt, att
en och annan isblommist, i sina följande dikter
och i enskilda samtal, förrådde icke allenast en
helt naturlig glädje, förtröstan och djerfhet, utan
äfven ett för mycket af sjelfkänsla, en smula naivt
öfvermod.
Men glädjebägaren skulle få sin malörtsdroppe. I
skämttidningen »Kapten Puff» inflöt nämligen,
under slutet af 1861 och de fyra första månaderna
af 1862, början af en Sonettkrans, åtta med en
viss konstfärdighet hopsvarfvade och i viss
mån originella sonetter, af hvilka de flesta
voro riktade mot författare i den nyss nämnda
kalendern. Dessa smådikter framkallade till slut en
särskild litterär fejd, på vers och prosa, hvilken
fördes hufvudsakligen i Kapten Puff, men jämväl i
Upsala-Posten och i en skämttidning vid namn »Trion»,
som den l Maj 1862 utgafs i Upsala af J. G. Schultz
och två andra af de studenter, som lemnat bidrag till
Isblomman. Sonetternas författare nyttjade pseudonymen
Jonas Grönström, och sjelfva striden, som någon gång
benämnts Grönströmsfejden, väckte icke allenast
bland isblommisterna och deras vänner, utan äfven i
andra kretsar, en icke obetydlig uppmärksamhet.
Hvem är Jonas Grönström? var under sådana förhållanden
naturligtvis på den tiden en stående fråga ibland
studenterna, företrädesvis inom kårens vittra
kretsar. Sjelf fick jag tjogtals gånger detta spörsmål.
Ännu oftare framställde jag det likväl sjelf, i synnerhet
till mina vänner och bekanta bland isblommisterna. Följande
rader skola ådagalägga, att jag icke gjorde det i
något slags förhoppning att få ett riktigt svar. Men
jag ville hafva reda på hvad man sade om Grönström
och hvilka man gissade på såsom Grönströmsqvädenas
författare samt -- dölja, huru väl underrättad jag i
sjelfva verket var.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
