- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
7

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pseudonymen Jonas Grönström och hans kritiska ströftåg. Ett litteraturhistoriskt minne af N. Linder - Till höflighetens historia. af E.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ej minnas, hvilka skäl Wahlberg dervid androg.
Troligen var anspråkslösheten den förnämsta
orsaken till hans försigtighet. För öfrigt kände
han nog med sig, att han skulle hafva kommit till
korta, om han råkat ut för en muntlig kontrovers
med till exempel den energiske och något högröstade
Klockhoff eller den ej så litet ofördragsamme och
stormige Schultz. För öfrigt voro först och främst
Wikner och Klockhoff, men äfven några af de andra,
redan betydligt boströmianiserade, och det ensamt
var tillräckligt för att afhålla Wahlberg från ett
närmande till dem.

Uttryckligen bör nämnas, att min vän Alfred visst
icke var blind för de goda egenskaperna i Björcks,
Snoilskys och åtskilliga andra isblommisters
dikter. Särskildt påminner jag mig, att han rent af
med hänförelse talade om Mtd:s (A. Norbergs) »Nya
visor på gammal ton» eller åtminstone om ett par af
dessa. Han hoppades, ja, var öfvertygad om, att en
och annan af de unga författarna skulle blifva skald;
men han ville icke gå in på, att någon af dem ännu
var det.

* (Forts.)



Till höflighetens historia.

Ett »ord i sinom tid» må man väl kalla den granskning,
tyske juris-professorn Rudolf v. Ihering i ett för
ej längesedan utkommet arbete egnar den märkliga
företeelse i den menskliga sammanlefnaden, som går
och gäller under namnet höflighet. Författaren,
som i sitt fädernesland åtnjuter utomordentligt beröm
såsom skriftställare och vetenskapsman, har i denna
sin dubbla verksamhet hufvudsakligen gjort till sin
uppgift att påvisa rättens och rättsvetenskapens inre
sammanhang med gällande sed, med det dagliga lifvets
bruk och vanor i allmänhet.

Professor Ihering hör till de vetenskapsmän, som ej
akta under sin värdighet att låta sitt vetandes ljus
falla äfven på hvad man vanligen kallar småsaker,
med andra ord en del i hvardagslifvet förekommande
plägseder af tämligen tvätydig halt och af honom äfven
uppvisade såsom oberättigade och skadliga. Så till
exempel har hans afhandling om drickspenningarna på
offentliga ställen och i privata hus (det sednare ett
oskick, mer kändt och öfverklagadt i författarens
hemland, än i vårt eget) i Tyskland väckt stort
uppseende och der för första gången för det allmänna
medvetandet klargjort betydelsen af nämnda, skenbart
underordnade, fråga.

Den undersökning åter, om hvilken här är fråga,
utgör en del af ett större verk med den på vårt språk
något svåråtergifliga titeln: »Der Zweck im Recht»
(ungefär »Rättens syfte»). Författaren framlägger här,
ingenstädes med tonen blott af en snillrik resonnör
eller blixtrande kåsör, utan ständigt såsom strängt
vetenskapligt arbete, i en elegant fängslande och
energisk stil, med aldrig svikande finhet, skarpsinne
och rikedom på detaljkunskaper, för läsaren en studie
öfver väsen, betydelse och utveckling af hvarje
mensklig samfärds- och umgängesform, särskildt den
såsom »höflighet» betecknade, som ligger hela verlden
så nära.

Många äro de hithörande stycken, som kunna gifva
förståndigt folk anledning till förargelse, ett fält
att öfva sin qvickhet på eller ämne för en bitande
satir. Härmed är emellertid ingen förklaring gifven
öfver sjelfva sakens tillvaro. Röjer höfligheten
en afgjord benägenhet till en mängd obeqväma,
löjliga och förhatliga utväxter, så är den dock
outrotlig, just emedan den ytterst stöder sig på en
nödvändighet, ett samhällsbehof. Den är en lag, som
af ingen makthafvande stiftats, en begränsning, som
undandrager sig hvarje handgriplig beröring. Tänka
vi oss emellertid denna begränsning undanröjd, så
är i och med detsamma gärdet uppgifvet åt ett slags
plump och hänsynslös råhet, outhärdlig för en hvar,
till och med våra dagars grofhuggare och tjockhudade
höflighetsföraktare. Blott motviljan mot slika
omöjliga sammanlefnadsvilkor och böjelsen att låta
det inbördes förhållandet menniskorna emellan preglas
af en höfvisk, mild och aktningsfull vänlighet är
det, som kommit folken att, hvart och ett efter sin
sinnesriktning, karaktär och bildningsgrad, skapa
sina särskilda höflighetssystem, hvilka på de mest
skilda kulturområden framvisa beslägtade företeelser
och derigenom som tydligast ådagalägga sin upprinnelse
ur en öfverallt likartad drift.

Näppeligen torde väl någonsin eller någonstädes
flertalet af dessa oeftergifliga artighetsregler
utgjort resultatet af någon föregående öfverläggning
och beslut. Det är just ur folklifvet de framväxt och
fått sin varelse, och det är forskningens sak att
spåra deras ursprung och tyda deras mening. Detta är
ock hvad Ihering på detta sedehistoriens fält gjort,
i det han nämligen allestädes inom den här mötande
mångfalden af osmakliga, skenbart ljugande och
skrymtaktiga öfverdrifter uppsökt den lilla,
bestämmande grodden af ett befogadt och begripligt
sträfvande. Den anständighet i formerna för umgänget,
som i sig sjelf är stödet för all hyfsad sed, finner
just sitt uttryck i höfligheten, hvilken har sina
särskilda bruk och, som bekant, äfven sitt egna, för
det mesta just ej lofvärda, språk med ty åtföljande
grammatik. I sist nämnda afseende gifver oss vår
författare en högst intressant, språkvetenskaplig
lektion, från hvilken här till sist ett och annat
må anföras.

De första spåren till ett höflighetsspråk låta uppvisa
sig redan i början af den klassiska forntiden. Denna
höflighet var dock ännu af en alltigenom naiv och
primitiv art. Alla tilltala hvarandra ännu vid namn
och dua hvarandra; blott hjeltar och furstar erhålla
prydande tilltalsord.

I den mån detta oskuldsskede nalkas sitt slut,
framträder emellertid allt tydligare sträfvandet
att med välvilja, aktning och vördnad bemöta hvarje
samhällets medlem och stegras slutligen till en
önskan att låta den tilltalade förstå, att den talande
skattar honom högre än sig sjelf.

Detta omslag gör sig gällande först under det romerska
kejsardömet och från nämnda period daterar sig en
rörelse på språkets område, som under århundradenas
lopp genomgått de underligaste skiften och öfver
Byzantium sträckt sig in i medeltiden och ända
till nyare dagar. Blott kännedomen om odlingens
utvecklingsförlopp gifver oss ett begrepp om denna
rörelse, blott etnografien visar oss hvarje fas
af höflighetsspråket i dess innerliga sammanhang
med de respektive folkens samtida tillstånd och
sinnesriktning.

Särskildt visar sig som ett genomgående
karaktäristiskt kännetecken, att detta språk öfverallt
sökt sig och utbildat sina egna former utan all
hänsyn till grammatikens föreskrifter. Öfverallt är
det naturligtvis också samhällets högsta kretsar,
som gifvit upphof dertill. Redan på denna aflägsna
tid saknas emellertid hos de öfriga stånden ingalunda
fåfänga och ett svartsjukt rivaliserande.

På samma sätt, som nya mod leta sig väg från de
förnämsta till allt blygsammare regioner, hafva äfven
höflighetens former, vändningar och hederspredikat
städse genomgått en demokratiseringsprocess och spridt
sig till en allt större allmänhet. Särskildt gäller
detta tilltalsformerna, af hvilka finnas trenne slag:
hedersnamn, titlar och begreppsnamn.

Hedersnamnen, bland greker och romare obekanta,
äro nu i bruk hos alla europeiska folk. De användas
framför verkliga namnet eller i dess ställe och äro
sådana som »monsieur», »madame», »herre», »fru»,
med flera. Först under den romerska kejsartiden
uppkom namnet »dominus» (herre, husbonde). I Tyskland
togos ända in i trettonde århundradet (hos oss, som
bekant, ännu längre) namnen »herre» och »fröken»
i anspråk blott för de högst- och högtuppsatta,
medan nu hela verlden får sig dem tillerkända. Allt
fortfarande förspörjes dock ett bemödande att upphäfva
verkningarna af det pågående nivelleringsarbetet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0011.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free