- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
10

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till höflighetens historia. af E. - Historien om en klocka. af R. M. - Sorg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

göra »herrskapet» vår »uppvaktning», förklara oss
genast vid ankomsten för dess »ödmjuka tjenare»,
fråga hvad som »befalles» och hvad vi kunna »tjena»
med, samt »rekommendera» oss derpå.

Ordboken för detta betjentspråk är härmed ej
uttömd. Så till exempel skulle, såsom Ihering
anmärker, den lägste grek och romare blygts att i
slutet af en supplik till furstliga personer säga sig
»i djupaste underdånighet framhärda» (»ersterben» – dö
– såsom det visserligen i tyskan, ännu starkare, heter).

Det vigtigaste och mest fängslande i hela denna afdelning
af Iherings verk är emellertid framställningen af den
besynnerliga hetsjagt, höfligheten företagit mot
en del pronomina och den ihållande förföljelse,
medelst hvilken »jag» och »du» slutligen tvungits att
försvinna. Höfligheten vågar ej låta det förra ordet
framträda, det måste förklädas; och med ännu större
omsorg måste man vid tilltal undvika andra personen
med dess klang af förtrolighet. De försyndelser,
som för uppnåendet af detta onaturliga mål begås
mot sundt förnuft, logik, språk och god smak, nödgas
vi denna gång förbigå. Vi behöfva ej tillägga, att
den revision och förenkling af höflighetsväsendet,
hvartill vårt tidehvarf på det oförtydbaraste sätt
sträfvar, i författaren har en varm och vältalig
målsman.

E.



Historien om en klocka.

En het julidag blef jag allvarsamt orolig för mitt gamla, hittills pålitliga, silfverur. Det hade gått sin väg stilla och jämnt omkring, som en oxe i ett tröskverk, då detta plötsligt började förefalla ledsamt, hvilket märktes först deraf, att minutvisaren på ett opassande sätt uppehöll sig hos timvisaren, liksom de haft något att sinsemellan afhandla, hvarpå den förre motvilligt fortsatte. Efter nästa hvarf förlängdes samvaron och de till och med följdes åt ett stycke förbi sexan. Jag anade aldrig, att de öfverenskommit om att träffas klockan 11 eftermiddagen ånyo. Men det gjorde de, och då jag på morgonen kastade en blick åt taflan, trifdes de ännu godt tillsamman. Då bröt jag upp boetten, i tanke att undersöka inelfvorna. Jag måtte ha’ råkat en ömtålig punkt, ty det började surra och rossla och skramla, som i en bröstpatient, hvarpå minutvisaren lade i väg för att komma undan, troget följd af timvisaren, medan sekundernas tjenare snodde omkring, så den blef som en rund fläck; derpå knäppte det till, och så blef allt tyst.

Nu ristade jag insekten och försökte få den att slarfva bort några timmar till; men han hade dött af kraftförlust. Urnyckeln satte nytt lif i honom, men för hvarje tag med det instrumentet fattade han humör och surrade i väg åt andra hållet, så att akten tog dubbelt så lång tid, som den eljest vanliga.

Hvarpå vi följdes åt till urmakaren.

Han satt nedlutad öfver ett osynligt hjul och hade förstoringsglas i ögat. Då han fått min klocka i handen och öppnat henne, stack han ned en spik i verket och började kratsa. Så såg han allvarsamt på mig och yttrade:

»Om åtta dar.»

»Blir det dyrt?» vågade jag bifoga.

»Omöjligt att säga nu.»

»Men kanske så mycket lättare om åtta da’r.»

»Ja visst, ja!» – Hans öga stirrade på mig genom linsen jättestort och rofgirigt, som en cyklops. Jag kände, att han kunde blifva farlig, tog derför min hatt och sade höfligt farväl.

Sedan jag fått min klocka och betalat tio kronor, går hon ända till fyra timmar emellanåt, ta’r så en paus på tio minuter för att hemta andan, hvarpå hon lugnt fortsätter några alnar urtafla. Jag har sändt henne åter till urmakaren en hel del gånger och fått betala ut ännu ett par tiokronor. – Nu slumrar hon i en byrålåda, drömmande om forna vandringar och får väl så göra, tills all tid är ute och hon icke längre behöfver omaka sig med att gå.

R. M.



Sorg.

Man håller strängt på »det passande» i
Skillinggrund. Ehuru den goda staden visst icke
hyllar republikanska idéer, råder dock der ett starkt
broderskap, när det gäller det passande. Detta beror
väl derpå, att hela staden är beslägtad. Eljest sannas
det nog äfven här, att »slägten är värst», men när
det gäller det passande, då uppflammar slägtkärleken
desto hetare.

Den lilla staden hade firat julafton på vanligt
sätt: julgranar och julklappar, inlaggda i atrapper
af urskurna potatisar och kålrötter och påskrifna
med förvända stilar; det vore så roligt att reta
nyfikenheten; för öfrigt kunde man då alltid vänta att
sjelf blifva ihågkommen af någon okänd välgörare. Utan
dessa utsigter hade ingen öfvat sådan der okänd
välgörenhet: de fattiga toge nog fattigvården om
hand, de finge nog också sin julkost. Ingen kom att
tänka på de fattiga, som voro för stolta att anlita
fattigvården. Jo, magister Fridbom, den nye läraren
vid »storskolan» (stadens 5-klassiga läroverk),
tänkte verkligen på dem, när han gick genom gatorna
hem från kapten Mattsons,: der han inbjudits att
tillbringa julaftonen. Klockan var blott nio; man
hade åtskilts tidigt, för att orka gå i julottan. I
flera af de rika husen brunno julgranarna ännu. Äfven
i många kojor var det festligt upplyst. Desto dystrare
såg det ut i andra kojor, som han passerade, der ett
ensamt ljus svagt lyste genom de isiga fönstren. Han
kände nog ibland lust att gå in och lemna en slant
till julljus, men så tänkte han, att han kanske skulle
mötas af misstänksamhet; och om det blefve kändt,
skulle han blifva ansedd som en sentimental
mamsellsjäl. Och så gick han vidare missmodig.

I julottan infann sig »hela staden» (= slägten),
leende och ombonad: man var så sällan i kyrkan, man
kunde inte veta, hvad värmeledningen dugde till. Man
nickade åt tanter och kusiner, äfven åt herrskapet
Mattsons, ehuru de ensamma icke tillhörde slägten. Men
då de voro förmögna och bofasta och det dessutom
glunkades om parti mellan fröken Mattson och unge
löjtnant Axel af Gruseberg, så hade man efter många
om och men slutligen besvarat deras första visiter:
de vore åtminstone slägtingar in spe, räsonnerade
fabrikör Strömstedt, som gått igenom fyra klasser
i storskolan.

Sedan man fått plats, hade man så mycket att språka
med sin granne. Fröken Ellen Strömstedt hade kommit
bredvid fröken Beata Barkström, »lilla fröken
Barkström», som hon kallades, sällskapsdamen hos
gamla fröken Enkelstjerna.

»Nå, kära Ellen, du fick väl många julklappar?»

»Ja, lilla Beata, tjugo stycken inalles: en symaskin,
så nätt och treflig, ett par pjexor, den här muffen
och en mängd småsaker.»

»Och jag fick ett halsband af bernsten, som klär
mig så utmärkt, och så Wirséns dikter – jag kunde
inte somna i natt, förrän jag läst igenom dem, åh,
det är så fint, så sött – så sött!»

»Söta karlar tycker jag inte om.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0014.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free