Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sorg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det märkvärdigaste, som jag inte alls kan begripa,
från hvilken det kommit, är en ring af granater,
se här?»
»Så lustigt, har du också fått en så’n der!»
»Ha’ några – ha’ några flera än jag fått...?»
»Ja då, lilla du! Jag har också en, och Thilda
Vestlund, som jag träffade nyss, har inte häller
blifvit utan. Men inte skulle jag ta’ den på mig,
förrän jag visste, från hvilken den är, och nu bryr
jag mig då aldrig om att bära den.»
»Tyst, nu börjar det!»
Alla vände sig mot läktaren, hvarifrån ottesången
skulle inledas med »Hosianna», afsjunget af stadens
sångförening. Fröken Mattson undrade, att hon inte
sett till Axel.
»Jo, se der står han bland sångarna! Axel bland
sångarna? Men han har ju inte ett spår till röst! –
Se, nu nickar han! Men han är ändå en prydnad för
sångföreningen! Ja, är han inte ståtlig med sin
smärta växt, sin stolta hållning, pelsbräm på den
smidiga vinteröfverrocken och håret krusigt? – Fy,
hur basarna låta! Det är annat, än på O. D:s konsert i
Upsala. Men dessa menniskor ha’ väl aldrig hört någon
riktig konsert. Det är säkert bara »vördnaden för
templets helgd», som afhåller dem från applåder!»
I psalmsjungningen deltogo alla med full röst. Sång
är ett sätt att gifva luft åt sin förnöjda
sinnesstämning; det är det samma hvad man sjunger.
Men så kom predikan, den långa predikan. Man lyssnade
på en stund för att höra efter, om »han» skulle säga
något nytt. Nej då, alltid det samma!
Fröken Mattson tänkte på sitt hvita alpacastycke
der hemma. Hon måste hafva baldrägt deraf till
nyårsbjudningen hos af Grusebergs. Axel skulle
bestämdt blifva förtjust. Han tyckte, att de
enklaste moderna klädde henne bäst: »Granlåt passar
ej för Junos höga skönhet» – hade han sagt, den
smickraren. Hon skulle blott hafva pös på främsta
vaden hela klädningen utefter och så kanske ett släp,
inte mer än tre alnar.
Ellen Strömstedt räknade öfver, huru många baler det
skulle blifva: först hos doktorns – hon trycker tummen
mot knäet –, så hos borgmästarns – pekfingret intar
plats bredvid tummen –, så hos Vestlunds – långfingret
gör sällskap –, så hos oss – ringfingret likaledes -,
så hos ... – lillfingret hålles i beredskap –.
Lilla fröken Barkström satt och tänkte på den söte
Wirsén, huru hon skulle lära sig stycken utantill
och deklamera dem för den snälle magister Fridbom,
som var så intresserad för poesi. »Nog hade det varit
roligt, om den här ringen varit från honom; han är
ju så blyg, så man skulle kunnao tro honom om att på
detta sätt... men ...»
Ah, är predikan redan slut!
Utanför kyrkan sammanträffade Ellen Strömstedt
med stadens öfriga unga flickor. De talade om
granatringarna och kommo till det resultatet, att alla
hade fått sådana och att alla ringarna voro lika.
»Men nu, flickor» – yttrade Ellen – »ska’ vi komma
öfverens om ett sätt att få reda på, från hvilken
de äro. På balen hos doktorn i morgon ska’ vi alla
ansätta till exempel postherrarna. ’Beslut och
handling!’ Men så lustigt! Lilla Beata anförtrodde
mig nyss, att hon hade fått en så’n der ring. Och
ni skulle ha’ sett, huru hon tappade koncepterna,
när jag talade om, att hon icke var ensam, utan att
alla hade fått en sådan! Hon hade väl tänkt, den arma
noltan, att det var någon försigtig karl, som friade
till henne på det der viset, stackars liten!»
Och väninnorna skrattade af hjertans lust.
»Se, der kommer tant Walundh, (hviskande) ’hvad
nytt?’ i egen person!»
»Ni skrattar, ni flickor. Ni vet då inte, hvad som
har händt?»
»Hvad som har händt, tant, hvad?»
»Fru Klintberg är död.»
»Hvad säger tant? Elsa Klintberg, unga menniskan? När
skedde det?»
»I går qväll vid tiotiden. Hon fick en liten för
några da’r se’n, som ni minns.»
»Och derför... Nej, adjö, flickor!»
»Adjö, bästa tant!»
Och flickorna trippade hem, hvar och en till sitt.
Elsa Klintberg död? Elsa, som jag var skolkamrat
med? Hon, som var nog lycklig att få sin löjtnant
så snart? Åh, så sorgligt! Men nu blir det ju inga
baler af på hela långa tiden – tänkte flickorna på
hemvägen, och intet annat hade de att tänka på under
hela juldagen, då man måste hålla sig hemma, den
långa juldagen – den är bestämdt längre, än sjelfva
långfredagen.
»Usch, så tråkigt! Nu torka alla balerna in. Men
jag skall nog ändå få reda på ringarnas gifvare» –
tröstade sig Ellen Strömstedt, der hon satt surmulen
och tittade ut öfver det smutsiga, folktomma torget.
»Ack, nu får jag ju inte använda mitt
bernstenshalsband och inte träffar jag magister
Fridbom» – suckade lilla mamsell Barkström, och alla
flickorna sågo de så sörjande ut.
Men uppe hos postherrarna sutto stadens unga
kavaljerer och undrade, hvarifrån deras pappsuggor
eller porslinslindebarn hade kommit. Stämningen var
tryckt med anledning af hvad som timat.
»Hör du, min käre postexpeditör, har du inte någon
punsch qvar? Så här hemma måtte det väl gå an ...»
»Du sade det!»
Och snart var sorgen döfvad. Man lät stadens flickor
passera revy, och liksom för att lugna sitt samvete
inflickade man skandalhistorier om kejsare och kungar,
som visade, att äfven samhällets högsta personer
intressera sig för dess lägsta. Cigarrerna bolmade,
och glasen blefvo klibbiga.
Nyårsaftonen var fru Klintbergs begrafningsdag. Endast
de äldre af slägten samt tärnor och marskalkar vid
den aflidnas bröllop voro bjudna.
Ellen Strömstedt, som icke varit tärna, lilla mamsell
Barkström och tant Walundh följdes åt att hemta fröken
Mattson.
Fröken Barkström: »God dag, söta Mary! Du skall väl
också ut och se på begrafningen? Derför tittade vi
in i förbifarten.»
Mary Mattson: »Välkomna, välkomna! Sitt ner, söta ni,
så länge! Bästa tant, sitt här i soffan! Än är det
god tid... Kära Ellen, att inte du blef bjuden –
tjocka slägten!»
Ellen S.: Ja, inte vet jag, hur farbror Flodström
indelat slägten. Thilda Vestlund är inte häller
bjuden.»
Mary M.: »Var så goda! Litet vin ska’ väl vi också
ha’, fast vi inte äro ordinarie begrafningsgäster.»
Tant Walundh: »Ja, svärfar Flodström är allt en karl,
som inte gör några öfverloppsgerningar, han. Också
har han blifvit tät med åren. Det visste nog vår rare
löjtnant Klintberg.»
Ellen S.: »Snälla tant, döm inte så strängt!»
Mary M.: »Åh, lilla Ellen, så varmt du försvarar
honom. Jaja, en vacker dag kanske ... Löjtnanter växa
minsann inte på trän, kära du.»
Ellen S.: »Och ändå äro de så träaktiga.»
Tant W.: »Emellertid är nu löjtnanten lurad, ty
alltihop går till de båda barnen. Och en löjtnants
affärer... Jaja, en flicka med mynt kan aldrig gå
säker. Få se, få se, lilla Ellen, jag säger bara det,
jag!»
Ellen S.: »Tack för er välvilja!»
Mary M.: »Men hvad du är tyst, söta Beata?»
Fröken Barkström: »Jag tänker på den armes sorg att
se sin älskling jordas. Här sitter ni och planerar
hans andra äktenskap. Tror ni då inte på den enda
kärleken? Blott en gång kan man älska.»
Mary M.: »Nej, låt oss nu inte bli’ sentimentala! Här
tycks verkligen behöfvas omvexling. Alla gå ni och
hänga hufvudet, precis som om ni hade mist båda
edra föräldrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
