- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
14

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sorg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

på en gång. Och det gör ni bara, för att alla de andra
göra så. Om ni ändå hade några allvarliga tankar
på döden, men ni ä’ bara förargade, att julbalerna
måst inställas. Säg uppriktigt, är det inte så? Nå,
i morgon få ni försöka ta’ skadan igen. Vi tänka inte
sörja i onödan; tids nog komma verkliga sorger. Utan
i morgon, som sagdt, hoppas jag få se eder här,
mina vänner, nyårsglada. – Men kanske det är tid att
gå nu? Skål, tant, skål, flickor! Åh, drick ur du,
Beata!"

Begrafningen förrättades i kyrkan. Koret var klädt med
granar och nerier, behängda med pappersblommor. Vid
kistan voro flera kransar fästade. En bland de större
var »från ungdomsväninnor»; lilla fröken Barkströms
bidrag utgjordes af följande rader, tryckta på de
hvita sidenbanden:

        "Farväl, du skära ros!
        Du flög för snart din kos.
        Men i himlen ser dig åter
        Dina vänners krets, som gråter."

Det der »vänners» hade vållat henne mycket hufvudbry:
hon kunde inte få in »väninnors» i metern, men så
tänkte hon: hennes far och man gråta ju också – och
att äfven de skulle hamna i himmelen, det föll henne
aldrig in att tvifla på.

Kyrkan var full af nyfikna – »sorgen var allmän»,
uttrycktes det i tidningsreferatet. Man väntade och
tittade under tiden på kyrkvaktaren, som hade fullt
bestyr att hålla gången öppen för processionen. Der
ute ljöd storklockan långsamt, doft.

Nå, ändtligen! Alla vände sig om. Främst vid prestens
sida enklingen, torkande ögonen, besvärad af att
så här exponera sin sorg, ledande vid handen den
dödas första barn, en liten rödblommig, undrande
gosse. Så föräldrarna: fru Flodström stapplande,
stödd af patron Flodström, ur hvars små ögon det
piprinner. Så tärnor och marskalkar; det stiligaste
paret är löjtnant Axel af Gruseberg med tärna: hon
vet, att sorg klä’r henne. Så den äldre slägten:
feta eller magra, välmående eller nedslagna tanter
och farbröder. Och sist gatpojkarna, det osvikliga
bihanget vid alla folknöjen.

Akten börjas med den vackra psalmen: »Jag går mot
döden».

»Koraler ha’ en märkvärdig förmåga att bringa sinnet
i jämnvigt» – reflekterar fabrikör Strömstedt.

Så kommer jordfästningen. Allmän rörelse bland
pojkarna i gångarna. Äfven inne i bänkarna söker
man få se. Lilla fröken Barkström tyckte, det var
en så vacker grupp: barnet vid sin moders kista;
»det är en bild af uppståndelsen», hviskade hon till
Mary Mattson.

Men när prestens ord förnummos: »Af jord äst du
kommen», och så vidare, då brast enkefru Lundstedt ut
i gråt, hon, som har »minst sju skinn på näsan» –
enligt tant Walundhs påstående; hon mindes sin mans
begrafning för ett år sedan. Han hade ändå varit
hennes ende verklige vän. Först för sent hade hon
förstått det.

Nu kommer liktalet! Det var då för väl, att det der
enformiga ritualet är öfverstökadt! Hvad kan han ha’
att säga?

Han talade ex tempore om gångna, lyckliga dagar. »Och
nu midt i julens glädje stå dessa föräldrar barnlösa,
denne make makalös» – han ändrade sig långsamt: »utan
maka, dessa barn moderlösa. Men innan de små fatta
sin förlust, skall deras moders plats intagas af en öm
mormoder, som säkerligen på dem skall öfverflytta den
kärlek, hon ännu hade qvar för sitt enda barn. Må vi
önska henne glädje af hennes värf! Och den qvarblifne
maken (Nå, men jag då, fadern? – undrade patron
Flodström) skall vid arbetet för sina barns framtid
glömma sin ensamhet. Den bästa trösten finner han
dock alltid i Guds heliga ord (skall han nu komma dit
igen! – mumlar fabrikör Strömstedt; – det är allt
försummandet af Guds ord, som gjort mig så hård –
tänker enkefru Lundstedt; – bibeln ligger visst på
chiffoniern der hemma i sängkammaren; om jag skulle
ibland ta’ och läsa i den...). »Ditt ord är mina
fötters lykta och ett ljus på all min stig» –
sjunger psalmisten. (Pastorn erinrar sig, att han
hoppat öfver fadern, patron Flodström.) Detta vare
ock trösten för den vördnadsvärde gamle fadern!
(jaså – tänker denne snyftande.) Han är ej barnlös,
fast han mist sitt enda barn. I barnabarnen skall
han ännu en gång se henne växa upp – och så vidare.
Lifligt röras alla näsdukar.

Efter talet framträdde sångföreningen och afsjöng
»Stilla skuggor» med diminuendon, ritardandon och
andra finesser, som markerades så, att äfven den mest
omusikaliska måste märka dem.

Sedan kistan utburits och nedfirats och presten gjort
sin skyldighet, afsjöng sångföreningen »Snabba äro
lifvets stunder», hvarpå magister Fridbom, föreningens
sekreterare, framträdde, blottade sitt ljusa hufvud
och uppvecklade ett papper, som han bar i handen. Med
vibrerande röst deklamerade han derur verser, der det
talades om »döden, som oss förklarar lifvets dunkla
öden», om hur »i griften trygg man hvilar för verldens
kif och stormens ilar», med mera. – Lilla fröken
Barkström lyssnade med återhållen andedrägt. Hon hade
ej förr vetat, att den snälle magister Fridbom skref
vers. Och när han med en theatralisk åtbörd kastade
papperet ned i grafven, tänkte hon med tårklara ögon:
»så uppoffrande att inte behålla verserna! Eljest
skulle jag begärt en afskrift.»

Efter ännu en sång åtskildes man.

Men när enkefru Lundstedt kom hem, fick hon så mycket
bestyr med sin bod och med barnen, att hon ej fick tid
att ta’ ned bibeln från chiffoniern. Och när qvällen
kom, var hon så trött, att hon ej orkade läsa med
någon andakt åtminstone. Dagen derpå hade hon glömt
sin föresats.

Då »Skillinggrundsbladet» senare på nyårsaftonen
utkom, fann lilla fröken Barkström med förvåning och
glädje på sista sidan ett »Red. benäget meddeladt
poem: Vid fru Elsa Klintbergs graf Nyårsaftonen 188
..», undertecknadt: »Simeon Fridbom».

Nyårsdagen var balen hos kapten Mattsons. Mary var
iklädd sin nya alpacaklädning. Eftersom hon inte fick
något annat tillfälle att visa den, måste hon väl göra
det hemma. Slägten hade ansett sig kunna infinna sig,
då nu liket ej längre stod ofvan jord. Men dans kunde
inte komma i fråga.

Efter kaffet yttrade fru Mattson:

»Nu står väl ungdomens håg till dans. Får jag be’
någon af de pianospelande uppoffra sig en stund?»

»Nej, min bästa tant, inte går det an, att vi...»
protesterade slägten med en mun.

»Tänker inte du häller dansa, Axel?» sporde Mary.

»Nej, min hvita lilja, du får ursäkta...»

»Sörjer du då verkligen så djupt?»

»Åhnej, men ...»

»Inte trodde jag dig om att vara en så osjelfständig
karl, att du skulle hyckla sorg derför, att de andra
göra det. Åh» (en sådan kruka – hade hon på tungan)!

»Mary, Mary!» Men hon var redan på väg till salen, der
hon snart med den muntre provisorn svingade fram i en
sprittande vals. Hela qvällen uppehöll hon sig der med
provisorn, postherrarna och stadens finare bokhållare
och försummade icke en enda dans. Den ledsamma slägten
derinne ville hon ej störa i dess sorg.

Den manliga, sörjande ungdomen hade emellertid snart
hittat till punschbordet i farbror Mattsons kontor:
supa finge man i familj; dansmusiken hade för stark
attraktionskraft der inne bland damerna.

Inom en timme hade Ellen Strömstedt – som inte behöfde
sörja, emedan hon ej varit bjuden på begrafningen –
under tysthetslöfte lockat ur postherrarna, att flera
varit med om den der ringaffären, och redan före
supeen var magister Fridbom mätt af lilla fröken
Barkströms komplimanger på begrafningsverserna och
deklamationer ur Wirsén – allt under ackompanjemang
af hennes skramlande bernstenshalsband.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free