Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pseudonymen Jonas Grönström och hans kritiska ströftåg. Ett litteraturhistoriskt minne af N. Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att detta närmande åter tillknutit det något
rubbade vänskapsbandet.»
Med anledning af ett meddelande, som kom Schöldström
till handa, just då sista arket af "Värjhugg och
nålsting" lades under pressen, meddelar han dock i
ett postskriptum den för honom och "troligtvis för
de allra flesta af Schultz’ gamla vänner, ej minst de
ännu qvarlefvande af Isblommans författare, oväntade
upplysningen, att Schultz icke var identisk med Jonas
Grönström".
Sanningen likmätigt nödgas jag tillstå, att Schultz’
förhållande i denna fråga mången gång förefallit
mig underligt. En bestämd förklaring å hans sida
tyckes hafva bort vara tillräcklig för att öfvertyga
åtminstone hans verkliga vänner. Men på grund såväl af
personlig bekantskap med Schultz (i Upsala träffades
vi ganska ofta), som af hvad jag i öfrigt vet om
honom, måste jag för min del på det bestämdaste afvisa
hvarje tanke på, att han skulle – af svaghet att synas
så märkvärdig som möjligt (?) eller af andra skäl –
hafva tillegnat sig en signatur, som ej var hans,
äfven om han varit fullkomligt säker på, att den
rätte ägaren aldrig skulle blifva namngifven.
Intill dess säkra intyg om "eget erkännande"
framlagts, kan, enligt min tanke, för denna saks skull
ingen »ful fläck" anses häfta vid Schultz’ minne.
Äfven ett "inre kriterium.", som jag hört åberopas
mot Schultz i denna sak, är jag i tillfälle att
jäfva. I Kapten Puff för deri 12 April 1862 finnes
ett med M. signeradt poem Till Jonas Grönström. Detta
stycke är, enligt hvad jag nyligen från tillförlitligt
håll erfarit, hvarken författadt af Björck (Daniel)
eller Schultz, utan af en annan bland medarbetarna i
Isblomman, nu en framstående civil tjensteman. Men
Wahlberg hade fått i sitt hufvud, att det var
skrifvet af Björck med biträde af Schultz. Af detta
skäl kallade han sitt svar Ode till skalden M. f.
d. D. och anspelar i andra strofen dels på en
af de signaturer, Schultz nyttjade i Kapten Puff,
nämligen Bager Redivivus, dels på Schultz’ vana
att under muntliga samtal ständigt inskjuta ett
"nu då". Denna inblandning af Schultz’ namn är det,
som, under förutsättning af hans identitet med Jonas
Grönström, tolkats såsom ett slags i dunkla ordalag
uttalad antydan om diktens upphof.
Sitt Jonas-Grönströmska författareskap höll
Wahlberg, under det striden pågick, så hemligt,
att till en början ingen, och sedermera endast jag,
hade kännedom derom. Senare fingo åtminstone två af
Wahlbergs kamrater, äfvensom naturligtvis hans fästmö,
del af hemligheten.
Då jag nu – efter samråd med några af Wahlbergs
närmaste fränder och vänner – för en större allmänhet
uppenbarat denna tjugotvå år gamla hemlighet, ville
jag gerna bifoga en skuggbild af den, som en gång
kallade sig Jonas Grönström.
Det är mig dock, tyvärr, omöjligt att gifva en
fullt åskådlig och trogen teckning af min bortgångne
vän. Jag skulle icke kunnat göra det under hans lefnad
eller straxt efter hans död; så mycket mindre kan
jag det nu, mer än aderton år efter det jag sista
gången såg honom. Han föreföll mig så olik andra
menniskor, att jag i hela min rätt stora krets af
bekanta icke skulle kunna nämna en enda, som till
lynne, karaktär eller utseende i betydligare mån
påminner om honom. Hans yttre var i mer än ett
afseende egnadt att vid första påseendet bibringa
en felaktig föreställning om honom. Under hans
studenttid skulle den resliga och smärta, men fast
byggda gestalten, de skarpt markerade anletsdragen
och de om klart förstånd vittnande bruna ögonen lätt
nog kunnat ingifva dem, som endast sågo honom –
till exempel på en bänk i något auditorium – den
föreställningen, att de hade framför sig en yngling
med stora anspråk på lifvet. Men hvad intryck han än
må hafva gjort på främmande, säkert är, att han var
en af de anspråkslösaste och blygsammaste menniskor,
jag någonsin gjort bekantskap med. I ordentlighet
och flit hade han få jämlikar; i sedligt allvar och
renhet fanns då vid universitetet helt visst ingen
enda student, som öfverträffade honom. Till allt slags
flärd, lättsinne och råhet bar han en afsky, som torde
kunna betecknas såsom djupt förakt. Det behöfver då
näppeligen sägas, att det svärjande, det öfvermått i
drickande, det skryt och det skrän, som i början af
1860-talet alls icke voro så ovanliga bland "Sveriges hopp,
Fyris stränder", väckte hans vedervilja och sorg. Orättvisa
och lättsinniga omdömen, förtal och sqvaller satte
hans själ i uppror. Ljuga kunde han icke ens på
skämt, och jag är tämligen säker på, att han aldrig
sade en afsigtlig osanning.
I förhållande till alla andra än sina närmaste vänner
och bekanta ådagalade Wahlberg en blyghet, som gjorde
honom omöjlig för ett ledigt samtal. Dertill kom en
stark obenägenhet för allt uppskrufvadt, högtrafvande
och tillgjordt. Alla onödiga fraser voro honom en leda.
Allt detta bidrog naturligtvis i ej ringa mån att lägga
band på hans samtalsspråk.
Äfven inom Wahlbergs närmaste vänkrets ansågs
fåordigheten vara en bland de mer karaktäristiska
af hans egenskaper. Redan under skoltiden gjorde
kamraterna den iakttagelsen, att de lättast fingo
besked af honom, om de ställde sina frågor så, att han
kunde svara med nej(»näej»). I sin kritiskt anlaggda
natur hade han en aldrig sinande källa af anledningar
att anlita detta ord. Det behöfver knappast sägas,
att denna vana gaf anledning till hvarjehanda
skämt. Särskildt minnes jag, hurusom vi, när han kom
till Upsala för att taga studentexamen, påstodo, att
han skulle blifva grundkuggad, i fall han finge andra
frågor än sådana, som han kunde besvara med "näej".
Med allt detta var Alfred Wahlberg under sin krafts
dagar ingalunda någon melankoliker eller något
"tjurhufvud". I förtroliga vänners lag var han nästan
alltid glad och liflig. Då visade han en ganska stor
förmåga att genom roliga infall och repliker bidraga
till nöjet och trefnaden. Originaliteten i hans lynne
och sätt att uppfatta gåfvo ett egendomligt behag åt
hans konversation. På nationssalen kunde man någon
gång få se honom i, snart sagdt, bacchantisk ysterhet
svinga sitt glas och klinga med de närvarande till
höger och venster, men utan att sjelf mer än läppja
på dryckesvarorna och alltid under förutsättning, att
icke häller de andra skulle bringa Bacchus för stora
offer. Åt sin nation och sina landsmän egnade han
det mest lefvande intresse. Också befinnes han hafva
tjenstgjort både såsom sånganförare och skattmästare,
och dessa befattningar skötte han på ett utmärkt
sätt. Det dröjde ej häller länge, förrän han utsågs
till senior, en hederspost, som städse ansetts utgöra
intyg om kamraters högaktning och förtroende. –
En af Wahlberg redigerad skrifven skämttidning,
"Olivebladet", med mottot Non semper oleum, qvarstår
ännu i mitt minne såsom ett af de genom godmodig
och harmlös qvickhet utmärktaste tidningsblad, jag
någonsin läst.
Bland ungdom har bruket af öknamn och smeknamn
visst i alla tider varit tämligen allmänt. I den
kamratkrets, Alfred Wahlberg närmast tillhörde, hade
nästan hvarenda en ett eller flera sådana – alla
oförargliga, somliga fyndiga, några smickrande för
innehafvaren. Wahlberg benämndes i början "Lukas",
med anledning af pseudonymen »Lukas Bergström",
som han någon gång användt Men en dag fann en
glad kamrat på att kalla honom Svensken Wahlberg,
sedermera förkortadt till Svensken. Förhållandet var
nämligen, att hans namne den frejdade naturforskaren
och Afrikaresanden Johan August W. (död 1856) ännu på
den tiden litet emellan omtalades i tidningarna såsom
"den djerfve resanden svensken Wahlberg". Den på
visst sätt komiska sammanställningen emellan honom
och vår blyge och tillbakadragne Alfred, hvilken
troligen icke gjort några andra resor än mellan Öland,
Kalmar och Upsala, måste naturligtvis göra lycka, och
i nationens skrifna skämttidningar fick "den djerfve
resanden svensken Wahlberg» litet emellan företaga
de utomordentligaste och vidunderligaste färder,
forskningar och upptäckter.
Men öknamnet "Svensken» fick, snart sagdt, från första
stunden en djupare betydelse, som förträffligt lämpade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
