- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
20

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pseudonymen Jonas Grönström och hans kritiska ströftåg. Ett litteraturhistoriskt minne af N. Linder - Ur portföljen. William Ewart Gladstone

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för personen: "Wahlberg, om någon, var ända från
hjertroten en äkta fosterlandsvän.

För sin hembygd och dess folk hyste Wahlberg den
varmaste tillgifvenhet och ömhet. Aldrig såg jag honom
mer i sitt esse, än när han, under godmodigt skämt
och allvar i förening, fick tala om sina egendomliga
och qvicktänkta landsmän, hvilkas både fel och dygder
han kände i grund.

I kunskapernas omfång och grundlighet var Alfred
Wahlberg utan allt tvifvel öfverlägsen de flesta
af sina jämnåriga. Redan i skolan utmärkte han sig
såväl genom sitt goda hufvud som genom flit och
ordentlighet. Af lärarna torde han närmast hafva
slutit sig till nuvarande professorn J. J. Borelius,
som då var lektor i filosofi och svenska språket vid
elementarläroverket i Kalmar. Under dennes ledning
genomgick han bland annat en ganska utförlig kurs
i filosofiens historia, hvilket ämne ej tillhörde
skolkursen eller fordringarna i studentexamen.

Säkerligen var det ock under denna tid Wahlberg
fick sin starka motvilja för den Boströmska
filosofien. Denna motvilja sträckte sig sedermera
jämväl till Boström sjelf, hvilkens sätt att i
katedern och i stridsskrifter omtala sina motståndare
väckte en stark grämelse i Wahlbergs grannlaga sinne.

Både i afgångsexamen och studentexamen fick
Wahlberg mycket goda betyg. Men han hade i skolan
tillhört reallinien, och som han alls icke passade
till kameralist, fanns – till följd af en då och
ännu gällande orimlig lagstiftning – för honom
på den akademiska vädjobanan ingen annan utväg än
bergsexamen. De till denna examen hörande studierna
i matematik, fysik och kemi med mera dref han ock med
all kraft och gick flitigt på föreläsningarna i dessa
ämnen. Ofta föreföll det mig dock, som om han haft
ännu större intresse för så kallade humaniora. Visst
är, att han ofta följde mig på Säves föreläsningar
öfver den poetiska eddan, Böttigers öfver Dantes
Divina Commedia, ja, till och med på Uppströms öfver
Ulfilas gotiska bibelöfversättning. Bland mina egna
anteckningar från den tiden förvarar jag äfven delar
af Wahlbergs, och ännu i denna stund förvånas jag
öfver den noggrannhet, hvarmed de äro förda, de
kunskaper, de ådagalägga. Till och med i latinska
språkets allmännaste lagar och ordförråd skaffade
han sig – utan all handledning – en icke så alldeles
obetydlig insigt.

En stor del af Wahlbergs lediga stunder upptogos
af vitter läsning. Af svenska skalder tror jag han
ställde Runeberg högst. Bland hans älsklingsförfattare
kan jag för öfrigt nämna fru Lenngren, C. F. Dahlgren
och Charles Dickens. Men det varmaste intresset egnade
han Vitalis (Erik Sjöberg). Denna glödande skaldesjäl
i en bräcklig och föga anslående yttre skepnad; Sjöbergs
okufliga stolthet och sjelfkänsla, äfven då han
icke hade bröd för dagen eller nog kläder till skydd
mot kölden; den egendomliga blandningen af godlynt
humor och skärande ironi i flera af hans arbeten –
allt detta var sådant, som Alfred Wahlberg förstod
sig på. Aldrig såg jag honom så entusiastisk,
som när han talade om denne skald, af hvars dikter
han visste uppskatta icke allenast de »skämtsamma»,
utan ock »de allvarliga».

För öfrigt egnade han mycken tid åt musiken. Sin
fiolin behandlade han med stor skicklighet, var
derjämte pianist och hade rätt god sångröst.

Sina författaregåfvor och sina små skrifter satte
Wahlberg ingalunda högt. En sanning är, att hans vers
flerstädes förekommer knagglig. Men denna brist torde
i allmänhet mindre bero på afvikelser från språkets och
metrikens lagar – hvilka han ganska väl kände och följde
– än på bristande öfning i att finna slutrim. Wahlbergs
prosa och hans i fornyrdalag skrifna vers gifva intryck af
vida större ledighet än hans dikter med slutrim. Hans
små arbeten, de första som de sista, hafva på mig
alltid gjort intryck af en genomgående grundlighet
och gedigenhet både till form och innehåll. Under
skämtet och vitsarna har jag öfverallt funnit en stark
röd tråd af grundliga kunskaper, af noggrannhet och
soliditet. Måhända härrör detta af en partiskhet,
som jag ej kunnat öfvervinna; men det är nog möjligt,
att mitt omdöme bekräftas, när 1860-talets svenska
vitterhetshistoria en gång blir skrifven af den
rätte mannen.


[bild] W. E. Gladstone.

Redan på våren 1862, således innan den Grönströmska
fejden var slut, märktes en stark förändring i
Wahlbergs lynne och lefnadssätt. Allt mer sällan
visade han sig ute, och jämväl i sina närmaste vänners
sällskap var han tyst och sluten. Det stod tydligen
icke bra till med hans helsa. Dessutom dref han
sparsamheten till en höjd, som rent af tydde på brist,
och ej otroligt är, att han dymedelst grundlade eller
påskyndade den sjukdom, som drog honom i en förtidig
graf. Ett dunkelt rykte hade att förtälja dels om
en försämring i familjens ekonomiska ställning,
som dittills städse ansetts god, dels att fadern –
som var en ostuderad man och för öfrigt nog aldrig
lärt förstå sin äldste son – hade på ett för dennes
finkänslighet sårande sätt uttalat missnöje öfver,
att hans studier icke buro frukt genom någon examen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0024.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free