- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
23

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om dryck och dryckenskap hos de gamla

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och så vidare. Hufvudsakligen betäcktes dock det
stora vin-behofvet af fenicierna, som till följd
af sina vidtutgrenade handelsförbindelser sågo sig
i stånd att tillföra egypterna de ädlaste vinslag,
särskildt Syriens och Palestinas.

Till omåttlighet i dryckesväg gjorde sig egypterna
i synnerhet skyldiga vid de stora religiösa festerna
med dessas högtidliga processioner, musik och dans,
och som vanligen inom de enskilda husen afslutades med
det yppigaste fråss-ande. Särskildt beryktade i detta
afseende voro de ofta af mer än 700,000 pilgrimer
besökta Hatorfesterna i Bubastis, der den religiösa
akten efterföljdes af dryckeslag, vid hvilka, enligt
Herodotos, dracks mer vin, än under hela den öfriga
delen af året tillsamman. Stundom uppstodo dervid
slagsmål, som kostade många af deltagarna lifvet.

Som, till följd af landets fattigdom på vin, den stora
allmänheten ej ägde tillgång till sådant, hade, enligt
Diodoros, guden Osiris ersättningsvis lärt egypterna
beredningen af en korndryck, »som i smaklighet och
styrka ej gaf vinet stort efter55. Äfven Herodotos
och Athenaios omnämna detta »korn-vin», den sednare
med det tillägg, att då egypterna förtärt det,
^blifva de glada och sjunga och dansa och bete sig
i allt på samma sätt som de, hvilka berusat sig af
vin». Ölbrygden var således tidigt känd i landet, och
som folkdryck bibehöll sig ölet ända in i en senare
tid. Tvänne slag deraf förekommo: ett starkare,
som först finnes omtaladt hos Theo-frastos under
benämningen nZythosn, och ett svagare, krydd-adt,
som kallades »Eurmi».

Pelusium, nedre Egyptens gränsstad i öster, och
Alex-andreia voro väl forntidens mest berömda
ölstäder; i det sist nämnda var ännu på Strabons
tid (under kejsarna Augustus och Tiberius) ölet
befolkningens nära nog uteslutande dryck, och
pelusinerna förstodo ytterligare reta sin törst
derefter, genom att som tilltugg begagna morötter
och lupiner.

Oväntadt är, att jämte vinet finna ölet i bruk äfven
i land, der rankan ypperligt trifves, såsom fallet är
i Armenien. Drufvorna gåfvo här ett vin af sällsynt
förträfflighet, och dock tillredde armenierna utom
dess stora qvantiteter af ett ytterst omtyckt kornvin,
som äfven Xenofon och hans -tio tusende fingo skäl att
rosa vid den bekantskap, de i de armeniska byarna
gjorde dermed på sitt ryktbara återtåg. Kornen
voro ej frånsilade, utan summo omkring i vätskan,
som förvarades i stora krukor. Den kunde derför ej
drickas, utan måste sugas genom ett rör. Grekerna,
som gjorde drycken all heder, funno den förträfflig-,
den var stark och rusande, ända derhän, att den
behöfde utspädas med vatten.

Perserna, ursprungligen ett rått och krigiskt
bergfolk, förvekligades snart, liksom alla forntidens
eröfrande stammar, under inflytandet af sederna hos
de folk, de underkufvat. Särskildt olycksbringande
blefvo dem i detta afseende me-derna. Medien kunde
skryta med en utomordentlig fruktbarhet, deribland
på drufvor, af hvilka här odlades inemot sextio
slag. Men dess invånare förleddes genom detta
öfverflöd till vällefnad och yppighet samt ett
omåttligt vindrick-ande. Kan än ej Xenofons Cyropedi
betraktas som annat, än en vacker dikt, så gifver den
oss dock en föreställning om de dåvarande sederna i
orienten. Enligt den hörde dryckeslag, som urartade
till vilda orgier, vid det rnediska hofvet ingalunda
till sällsyntheterna, och huru konungen och hans
druckna gäster dervid betedde sig, låter Xenofon den
lille Cyrus sjelf, som en gång hos sin morfar Astyages
varit vittne till en dylik fest, med uttryckliga ord
berätta. Längre fram förekommo dylika scener äfven
vid det persiska hofvet, och folket, ej mindre än
satraperna, tog i sitt lefnadssätt exempel af detta.

Liksom i Egypten uppfinningen af ölet tillskrefs
Osiris, så trodde sig grekerna hafva Bakkos att
tacka för vinstocken och kännedomen om vinets
beredning. Alla tecken antyda, att vinodlingen till
dem införts norr ifrån eller öfver Trakien, hvilket
land kan anses såsom dionysoskultens egentliga hemland
och utgångspunkt. Hit hade vinstocken tidigt inträngt
från Mindre Asien och här således funnit sitt första
fosterhem i Europa.

Gudagåfvan lände emellertid trakerna till föga
välsignelse, ty de missbrukade den och slogo sig på
dryckenskap. Yid deras gillen gick det hänsynslöst
till-, stora bägare tömdes i ett drag, och det,
som slutligen blifvit öfver, utslogs på gästernas
kläder. Under ruset trädde hela deras vildhet i
dagen-, ett vid dylika tillfällen bland dem vanligt
nöje bestod, enligt Athenaios, deri, att en af
sällskapet med en skära i handen steg upp på en
sten och stack halsen i en öfver denna nedhängande
rännsnara, hvarpå en annan hastigt drog stenen undan
hans fötter; lyckades han då ej i rätta ögonblicket
afskära snaran, så läto de skrattande stallbröderna
honom utan försköning qvarhänga, tills lifvet flytt.

De trakiska vinerna utmärkte sig genom sin styrka
och eld, hvilket emellertid ej hindrade, att de på
platsen druckos obemängda. Med dem gonade sig redan
de grekiska hjeltarna utanför Troja. Den öfverflödiga
tillgången inom landet möjliggjorde nämligen varans
utförsel, hvadan skepp, lastade med den, dagligen
ankommo till grekernas läger. Det trakiska vin, af
hvilket Odysseus en gång fick tolf tunnor till skänks
af presten Maron, var så starkt, att det måste blandas
med tjugo delar vatten, för att kunna drickas.

Må hända vid samma tid, som vinstocken från Trakien
invandrade till Grekland, sysslade de öfver allt
påpassliga fenicierna med dess införande från
sjösidan, med den påföljd, att inom ej så synnerligt
lång tid vinodlingen, så väl på Greklands fasta land,
som på dess öar, befann sig i sitt flor och vinet blef
grekernas hufvudsakliga dryck, af hvilken män, qvinnor
och barn utan åtskilnad njöto. Under de enkla sedernas
gyldene tid förekommo ytterst få omåttlighetsfall,
och de, som i detta afseende förbröto sig, väntades
af stränga straff. I Athenai skulle till och med,
enligt Solons lagar, ett rus bestraffas med döden,
och äfven Lakedaimons lagar före-skrefvo den yttersta
återhållsamhet i drickande vid de offentliga
måltiderna. Till följd af det småningom stegrade
välståndet och den genom bekantskapen med orientens
seder allt mer öfver hand tagande lyxen inom landet
nedbrötos emellertid måttlighetens skrankor allt
för snart, och grekernas dryckesbegär öfvergick
slutligen så mycket de öfriga samtida folkens,
att sjelfva romarna, som dock ej häller voro några
föraktare af fyllda pokaler, företogo sig att använda
uttrycken: »grava more liberev (dricka som en grek),
»gracwrift iicongrcecari» och »pergrcecari» (ungefär:
"lefva greker»), då de ville beteckna några större
excesser i denna väg.

I början anställdes hos grekerna gästabud endast
till gudarnas ära, och man höll sig för den skull
vid deras firande från början till slut inom det
tillbörligas gränser. Men under tidernas lopp fingo
dessa festligheter en helt annan karaktär och gåfvo
oftast spelrum åt en glupande njutningslystnad. Yinet,
som iskänktes af vackra och prydligt klädda gossar,
blef mången gäst öfvermäktigt, ehuru man vanligen
ej drack det oblandadt. Mycket gängse var bruket att
dricka hvarandra till; då bägaren gick kring laget,
uttalade man namnet på någon gud eller frånvarande
vän och egnade dessa dervid libationer. Yar å ena
sidan ingen gräns bestämd för antalet tömda bägare,
så tilläto sig å den andra sällan allvarligare män att
tömma flera än tre. Starka dryckeshjeltar anställde
understundom täflingar med hvarandra, och till och
med en Xenokrates ansåg ej under sin värdighet att
deltaga i dylika, liksom filosoferna i allmänhet
med välvilliga ögon betraktade vinglädjen och dess
yttringar.

Dryckeskärlen voro hos olika stammar af olika
slag. Athenarna, som äfven i detta afseende älskade
det prydliga och smakfulla, begagnade små, ofta högst
konstnärligt utarbetade, guld- eller silfverbägare;
dock saknades på större gästabud ej häller dryckeshorn
med beslag af ädel metall och likaledes utmärkt
arbete. Liksom i orienten, förhöjdes ytterligare
festens njutningar medelst dansens och, ännu mer,
sångens konst. Bland ett folk, hos hvilket drufvan
blifvit så i hvarje mening hemmastadd, måste vinet
helt naturligt afgifva stoff till en egen, nationel
diktart, och att så skett,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0027.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free