Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjen Rosells nyårsvisit. Bilder med text af R. M. - En bland många. Novell af Amanda Kerfstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25
derom vittna, ehuru få till antalet, bäst de
makalösa visor, vi ännu äga qvar af »svanen från
Kaystros», Anakreon.
Makedonerna, grekernas grannfolk, som i äldsta
tider fört ett nyktert och återhållsamt lif, slogo
sig slutligen, äfven de, på dryckenskap. De båda
största representanterna för det makedoniska namnet,
Filippos och Alexandros, öfverlemnade sig åt bordets
utsväfningar. Filippos var dagligen berusad och
blygdes då ej att inför de närvarande på mångfaldigt
sätt förnedra sin kungliga värdighet. »Låtom oss
dricka», plägade han säga, »det är nog att Antipatros
(hans förtrognaste vän och bepröfvade fältherre)
är nykter!» Alexandros var i detta afseende ej
bättre. Plutarkos lemnar oss en upprörande skildring
af de orgier i dryckesväg, som firades af honom
och hans omgifning. Fyrtioen af hans bordskamrater
drucko sig vid ett sådant tillfälle till döds, och
sjelf ådrog han sig döden, då han, för att häfda sin
likhet med Diony-sos, med hvilken han af smickraren
Medios jämförts, för andra gången tömde en bägare af
ofantlig storlek, Herakles kallad.
Till Italien kom vinstocken genom grekernas försorg
tidigt nog. Redan på Herodotos’ tid (omkring 450 före
Kristus) bar landets sydligaste del namnet Oiriotria
(efter grekiska benämningen af det stöd, vid hvilket
rankan uppbänds). Den’ fann här öfver allt en gynnsam
jordmån. Dock tyckas landets äldsta invånare hafva
gjort ett ytterst måttligt bruk af vinet, då deras
hufvudsakliga dryck var mjölk, som äfven i Roma länge
användes vid offer och likbegängelser, tills vinet
äfven i dessa fall uttog sin rätt.
Sedan äldsta tider var det de romerska qvinnorna
vid strängt straff förbjudet att dricka vin-,
undantag förekommo blott till förmån för en och annan
synnerligt värdig matrona. Med tiden bortföllo dessa
inskränkningar af sig sjelfva och det var, hälst under
den sedeslösa kejsartiden, långt ifrån ovanligt att
vid offentliga processioner och andra högtidligheter
möta öfverlastade representanter af det kön, som under
sådana omständigheter svårligen längre kan kallas det
täcka. Ovidius yttrar om en dylik scen, till hvilken
han vid Anna Perennas fest varit vittne: »Här såg
jag en syn, värd att upptecknas: en drucken gubbe
släpades vid de gråa håren af sin druckna maka.»
Under republiken fann vinet så småningom insteg
inom allt djupare lager af Romas befolkning. Under
den sedestränge Catos tåg till Spanien dracks det i
hvardagslag af sjösoldaterna, de till rangen lägsta
af de romerska trupperna. Ehuru de italienska vinerna
redan då utmärkte sig genom sin godhet, gåfvo dock
finsmakarna företrädet åt de grekiska, som
emellertid stodo ganska högt i pris. I synnerhet
var detta fallet med det i forntiden högst af alla
skattade kios-vinet. Efter de romerska vapnens
segrar i Grekland och Asien hamnade dock snart i
Roma ofantliga qvantiteter äfven af detta vin. Så
efterlemnade Hortensius, den berömde talaren och
Ciceros samtida, åt sina arfvingar ej mindre än
10,000 åmar af den ädla drycken. Den rike Lucullus
kunde vid ett tillfälle göra en utdelning bland
folket på 100,000 åmar, och Julius Caesar hugnade
efter flera af sina triumfer allmänheten med rikliga
gåfvor af dels mernämnda, dels lesbiskt, falerniskt
och mamertinskt (messina-)vin. Efter denna tid kände
romarenas omåttlighet ej längre några gränser.
De romerska dryckessederna skilde sig obetydligt från
de grekiska. Äfven romarena drucko nästan uteslutande
vinet uppblandadt med vatten; blandningen verkställdes
af vackra gossar, som sedermera kredensade drycken
i små bägare (cyathi). Liksom hos grekerna drack
man de när- eller frånvarandes skål-, här i så många
cyathi, som bokstäfver funnos i föremålets namn. Ett
vanligt antal var tre, till gratiernas, eller nio,
till musernas ära, sansade och måttliga män höllo
på gratierna och tömde aldrig bägaren mer, än trenne
gånger. I botten måste dock alla dricka.
Emellertid stannade det ej alltid vid de små
bägarna; dessa utgjorde fast mer blott öfvergången
till rymligare dryckeskärl, som till stort antal
och ofta oberäkneligt värde funnos uppställda på
sidoborden. Före festens början smorde man sig med
välluktande salvor samt prydde hufvud, hals och bröst
med kransar af hufvudsakligen selleri och myrten, men
äfven rosor och murgröna, hvilket troddes försvaga
vinets verkningar. Dryckeslaget beledsagades äfven
här af sång och spel.
Det njutnings- och dryckesbegär, af hvilket vi mötas
så tidigt som på den yngre Catos och det katilinariska
krigets tid, häntyder på ett redan då allmänt
sedeforderf bland det romerska folket. »Hvarken hunger
eller törst, hvarken köld
eller trötthet afvaktar man;
allt förekommes genom fråss-
ande», klagar Sallustius.
Men sin höjd når förderfvet under kejsardömet, då
sista återstoden af blygsel, sista fördämningen af
gammal romareheder gifver vika, och hög som låg låter
sig bortföras i hvirf-veln af en allt uppslukande
sinnelust. Den antika verldens dag är all; skymningen
inbryter, en »verldsskymning» i ordets egentliga
mening, och det stundar till natt; men då nattens
vakter äro lidna, är den nya tidens morgon kommen,
med nytt ljus - och nya skuggor.
l>landL
Novell af Amanda KerfstecLt. Första afdelningen.
uru solen sken, huru gräset doftade efter den
korta regnskuren! Dropparna lyste så klara bland
vårblommorna på backsluttningen, de nyutspruckna
björkarna ruskade stundom litet på sig, nyckfullt,
lekande och behagligt och regnade ned en ny, liten
skur öfver de storögda sipporna, som trängdes på
tufvorna i deras hägn.
Trädgårdsgrinden stod halföppen, ty man hade nyss
krattat fram höstlöfvet under de i ljusgrönt flor
klädda krusbärsbuskarna och burit bort det. Trädgården
var ju så liten.
En hvit musslinsgardin blåste ut genom fönstret och
var nära att fastna i grenarna på de ofantliga hängbj
ork ärna, som växte vid husets gafvel. En sädesärla
trippade sandgången framåt och fann en urhålkning
vid ena kanten, der det samlat sig en bassin af
regnvatten just lagom för henne. Hon stack betänksamt
ned först ena foten och så den andra. Sedan gjorde hon
ett försök med näbben och såg sig derefter omkring,
som om hon fruktat att finna någon i närheten färdig
att protestera emot badet, Men då allt var tyst, tog
hon dristighet till sig och hoppade i samt började
plaska med vingarna af hjertans lust.
Tystnaden afbröts plötsligt genom ljudet af ett
posthorn, och uppe i backen, som hvit och gräskantad
stupade fram ur tallskogen, syntes postkärran med
postiljon och skjutspojke komma framrullande i rask
fart.
Just då öppnades husets dörr, och en ung flicka
trädde ut på förstuguqvisten. Hon var utan hatt, och
i det hon med ena handen drog tillsamman sin ljusa
klädning, för att skydda den mot markens fukt, gick
hon lätt sandgången fram och ställde sig att vänta
vid grinden. Som hon så stod, med handen upplyftad
till skärm mot solstrålarna, med det klarbruna,
nästan i rödt skiftande håret, som i rika massor
föll bakåt öfver hennes axlar, med de stora, varmt
sammetsbruna ögonen, halft drömmande blickande ut i
rymden, stod der i ramen af en nyutsprucken naturs
vårfägring, föreföll hon alldeles som denna herrliga
naturs förkroppsligade idé.
Det var någonting så harmoniskt och så friskt i hela
hennes uppenbarelse, någonting så själfullt och så
okonstladt, någonting så innehållsrikt och dock så
blygsamt. Det var glädje, men på samma gång kraft,
det var skalkaktighet, men
Sv. Familj-Journ. 1885.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
