Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En bland många. Novell af Amanda Kerfstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
på samma gång allvar, det var qvinnlighet, men på
samma gång sjelfmedvetande.
Sedan hon emottagit tidningar och bref från
postiljonen samt med glädje igenkänt utanskriften på
ett af de sednare, stoppade hon alltsamman i fickan
och beredde sig att återvända in. Men många saker togo
hennes uppmärksamhet i anspråk under vägen. Der var en
torkad qvist att bryta af, här var en körsbärsblomma
att betrakta och i förbifarten gifva en kyss, och
der var den allra skönaste narciss, just utbredande
sina hvita, skimrande blad mot ljuset. Ah, den måste
brytas! Den var just passande åt bette mer e!
Hon tog den, smög sig in i salen, der en äldre dam
i veckad spetsmössa satt vid fönstret och stickade,
trippade sakta bakom hennes stol, slog armarna kring
hennes hals och stack blomman under hennes näsa.
Den gamla frun skrek till.
»Så du skrämde mig, din stygga», sade hon, »och en
maska tappade jag också i förskräckelsen.»
»Känner du icke, hur det doftar?» sade flickan och
slog henne lekfullt omkring näsan med sin blomma-,
»har du icke hjerta att sjunga med mig: Nu är det
vår! Nu är det vår!»
Då den gamla icke svarade, fortsatte flickan med ett
intagande litet trots i rösten:
»Yet du, när jag var nere i trädgården, red jägmästar
K. förbi, och jag hälsade icke.»
»Hvad var det för en ohöflig nyck, som då fick makt
med dig?»
»Jag hälsade icke, belle mére, ty jag afskyr honom.»
»Fy, Ottil, hur ofta skall jag ...»
»Banna mig och förlåta mig. Hela lifvet, älskade mor,
det försäkrar jag dig. Jag afskyr jägmästaren, emedan,
när han obarmhertigt piskar sina hundar, så låter
han först linda dem. Kan man tänka sig något uslare,
än att piska ett bundet djur?»
»Men du är så häftig, Ottil, du förifrar dig så.»
»Det är någonting, som jag aldrig tänker lägga
bort, när jag bar rätten på min sida. Skall man icke
förifra sig öfver det låga, det usla, det småaktiga,
det eländiga, det...»
»Håll, håll!» sade den gamla frun och satte händerna
för öronen. »Men så länge du håller dig till det
abstrakta och begagnar genus neutrum, så kan jag väl
tillåta en och annan liten öfverdrift vid sjutton år
...»
»Om du säger ett ord till, så lägger jag handen
på din kära, lilla mun. Skall jag icke få tänka
likaväl vid sjutton år, som vid sjutio? Och hvad det
abstrakta beträffar, så kan jag genast hoppa öfver
på individualiteter. Jag afskyr Per San-delius,
emedan jag såg honom i Upsala i våras sitta på
Flustret och dricka sitt kaffe, röka sin cigarr
och med en ton, som vore värd en af jägmästarens
pisksnärtar, ropa på kyparen för att befalla fram
sin konjak, allt under det han vet, att hans gamla
mor räknar hvarje kaffeböna, om hon skall ha’ råd
att kosta på sig en liten tår på eftermiddagen. Ty
hvarje sparad styf ver skall naturligtvis sändas
till juvelen vid akademien. Jag afskyr öfverste H.,
ty han är liberal mot alla främmande, men snål och
gnatig mot sin^snälla hustru. Och prostinnan sedan,
som icke borde behöfva låna någon heder af andra,
då hon sjelf är ett praktexemplar som mor och
husmor! Men hur sitter hon icke och skryter öfver
visiten hos baron E-s och samtalet med grefve B-s,
så att denna löjliga svaghet förta’r den aktning,
man eljest så gerna skulle gifva henne.»
»I dag är du riktigt i farten, Ottil. Lyckligtvis
för din egen ståndpunkt har du ännu skonat flickor
om sjutton år.»
Ottil skrattade.
»Ah, jag har anmärkningar mot dem också! En blå
rosett, en röd rosett, se der hufvudfrågan i deras
lif. Tycker den mystiske »han» om blått, ja, då måste
blått begagnas. Och håret, hvilken vigtig sak! Och
sista balen och hvad den sade, och hvad den sade,
och alltsamman det allra plattaste nonsens, man gerna
kan tänka sig.»
»Men du sjelf, jag tycker icke du pryder dig så
alltför ogerna.»
Den unga flickans lifliga och vackra ansigte blef i
hast allvarsamt.
»Var icke så orättvis mot mig, belle mére, att du vill
påstå, att jag klä’r mig af lumpet koketteri. Jag
klä’r mig gerna väl, men jag klä’r mig för träd och
blommor, för fåglar och djur, för mig sjelf, för dig,
kanske också för Gud», tillade hon sakta, »emedan han
älskar det ordnade, det sköna. Men aldrig», fortsatte
hon åter uppblossande, »aldrig skall jag söka vinna
en mans tycke med bandrosetter. Helt annat skall den
söka, som skall älska mig. Han skall tillåta mig att
uttala mina tankar och icke beständigt tysta ned det
bästa inom mig. Han skall förstå min själs sträfvan,
han skall vara olik andra-, men», tillade hon med en
suck, »hvar finner jag honom?»
Fru Ridderbjelke, ty så var den gamla damens namn,
betraktade med ömhet det upphettade och unga ansigtet
framför sig.
»Kanske närmare, än du tror», sade hon, »men jag
fruktar alltid för dig, barn. Du har så häftiga
känslor.»
»Det kommer sig af våren», sade flickan gladt och
snurrade om på tåspetsen, »då vaknar allt till lif,
då sjunger hela skapelsen, då skall man andas ut,
tala ut...»
»Men icke det man afskyr, utan det man älskar. Hvad
älskar du då?»
»Ack, belle mére, min kärlek håller sig inom det
negativa området, jag älskar motsatsen af det låga,
det småsinn-ade, det...»
»Nog, nog, jag vet hela listan.»
»Och hufvudsumman och slutsatsen blir alltid
och evigt, att jag älskar dig, belle mére.» Hon
slog vid dessa ord sina armar ömt om den gamlas
hals. »Men sådan jag är, lilla mor, har jag icke ensam
skulden. Hvem är det, som in-plantat hos mig denna
kärlek och denna afsky? Hvem är det, som lärt mig i
mycket tänka annorlunda, än mina jämnåriga? Bekänn,
bekänn!» och hon höjde skalkaktigt fingret, i det
hon hotande och skälmsk betraktade sin fostermor.
Men vid det hon stod med upplyftad arm, blef denna
varse tidningsrullen, som sköt upp ur hennes ficka.
»Ack, posten», utropade hon ifrigt, »och det säger
du mig icke.»
»Ja, nu förtjenar jag bannor, mor», sade Ottil, »ty
det är till och med bref från Ragnar. Hur kunde jag
vara så glömsk?»
Hon lemnade brefvet och satte sig vid motsatta
fönstret med sitt arbete. Hon sydde ifrigt och länge,
men då hon ändtligen såg upp, märkte hon fostermoderns
ögon fastade på sig med ett uttryck af allvar och
medlidande, som nästan skrämde henne.
»Har någonting händt?» frågade hon hastigt.
»Ingenting sorgligt, min älskling-, Ragnar har fått
platsen.»
»Hvilken lycka eller, rättare sagdt, hvilken
tur!» utbrast Ottil och slog tillsamman sina små
händer. Graden vid tjugotvå år, anställning vid
tjugotre.»
»Ottil», sade fru Ridderbjelke, hvarför kallar du
mig belle mére?»
»För det att du varit som en verklig mor för mig och
för det att du är så rysligt, rysligt vacker.»
Hon hade sprungit upp och tagit fostermoderns hufvud
mellan sina händer och såg henne innerligt i ögonen.
»Har du aldrig laggt någon annan betydelse i detta
smeknamn?» Fru R. såg forskande på henne.
»Hvilken betydelse?» sade hon med en frågande och
förvånad blick. Och då meningen småningom klarnade för
henne, sade hon fritt och otvunget, utan att färgen
höjdes på hennes kind: »Ah, stygga belle mére, -
aldrig - det kan jag försäkra dig.»
»Och har du aldrig vetat, Ottil, att den önskan att
i verklighet och sanning få blifva din svärmor hos
mig varat nästan lika länge, som ditt lif?»
»Ack, lilla mor, hvarför säger du så der?»
»För det jag älskar dig och för det jag älskar Ragnar
och för det att brefvet här snarare är till dig,
än till mig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
