- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
27

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En bland många. Novell af Amanda Kerfstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

27––-

Då den unga flickan, plötsligt helt blek, icke tycktes
ämna svara, fortfor den gamla frun:

»Du vet, att näst Ragnar är du mitt käraste på
jorden. Jag tog dig, medan du ännu låg i vaggan, jag
har vårdat och vakat öfver dig, som om da varit min
dotter, och från första dagen var det mitt käraste
hopp, att du en gång skulle blifva så.»

"Men du gaf mig icke all denna kärlek och all denna
omsorg för att dermed köpa en hustru åt din son...»,
sade Ottil med låg och dämpad röst.

"Hvad går åt dig, barn?" sade fru R. med något
missnöje i tonen. "Kan du neka, att Ragnar är en
man värd att vara en moders stolthet och en makas
glädje?"

"O, nej, jag känner väl hans förtjenster, jag
har alltid ansett honom för den personifierade
förträffligheten. Han har ju nästan inga fel, men" -
med en åtbörd mot fönstret, som påminde om en fågels
flaxande mot burens galler - "jag är sjutton år,
och ute är det vår."

Sedan hon några ögonblick låtit sin drömmande blick
öfverfara landskapet, vände hon sig hastigt om och
sade:

"Men är det väl hans allvar? Hur kan han tänka på mig,
han, som alltid plågats af mina öfverilningar och
öfver-drifter, som han kallat dem? Det måste vara
ett misstag, lilla mor."

"Nej, Ottil, hans ord äro tydliga nog. I händelse af
ett gynnsamt svar, kommer han om fjorton dagar för
att fira sin trolofning. Du vet, att tidiga äktenskap
varit en af hans favoritideer, och ingen kan klandra
honom derför."

"Mor, jag kan icke svara", sade hon med ångest, "jag
kan icke antaga det och jag kan icke förkasta det."

Den gamla frun drog med ömhet henne ned till sig.

"Du skall göra min gosse lycklig", sade hon och strök
med mild hand flickans blossande ansigte.

"Jag förstår, att det är en heder för mig, men jag är
så förvirrad. Jag måste ut, ensam i skogen. Hoppas
ingenting, vänta ingenting. Jag vet icke, om jag
är glad eller sorgsen, jag är blott så tryckande
orolig. Yar blott icke ledsen, bel - mor lilla,
medan jag är borta!"

Hon gick hastigt ut, och den gamla damen satt timme
efter timme vid sitt arbete, ända tills våraftonens
genomskinliga skymning föll på. Mången orolig tanke
flög genom hennes hufvud, och mången suck höjde hennes
bröst, under det fingrarna flitigt stickade maska
efter maska. Ändtligen hördes lätta steg bakom henne,
ett par mjuka armar lades kring hennes hals och en
sammetslen kind, ännu fuktig af tårar, lutades emot
hennes egen.

"Du får bedja honom komma, belle mére", sade en blyg
röst, och då fostermodern uttalade ett: "Gud välsigne
dig, barn!" tog flickan hennes hand och kysste den,
men det föreföll den gamla frun länge efter sedan
hon gått, som om den kyssen brände henne likt eld.

Det var en större bjudning hos läkaren i den
närgränsande staden. Grupper af damer och herrar
syntes här och der på den stora gården. Förfriskningar
bjödos rikligen. En qvartett stämde då och då upp
en sång från en berså i trädgården. Krans kastades,
croquet spelades, lekar lektes, stämningen var,
med ett ord, lifvad. I synnerhet från en stor skara
ungdom, som inkräktat några trädgårdssoffor, hördes
litet emellan muntra skrattsalfvor.

"Nå, herr löjtnant", sade- en äldre herre till en
ung man, som tycktes vara kretsens hjelte, "är er
farbror öfverstelöjtnant K. ännu lika oförmögen att
röra sig? Han blef ju helt och hållet förlamad efter
sitt slaganfall?"

"Jag har verkligen icke ännu gjort honom min visit",
svarade den tilltalade och vände sig om på klacken,
"Och jag skulle troligen vid tanken på denna
försummelse icke våga mig utom dörren, om jag icke
hade det lugnande medvetandet, att jag åtminstone ej
behöfver befara att möta honom på gatan."

Det skrattades från alla sidor, och löjtnanten strök
sina mustacher helt belåtet, Den gamle herrn teg och
önskade måhända inom sig att blifva bevarad från en
sådan brorson.

Men damerna voro sin riddare trogna. Hvar och
en äflades att blifva uppmärksammad af denna nya
stjerna på sällskapslivets himmel, och hans förmåga
att fängsla och roa var förvånansvärd. Öfver allt
och till alla räckte hans artighet och hans infall.

Slutligen nalkades äfven värdinnan, en behaglig,
ung fru.

"Hur finner ni er i vår lilla stad, herr löjtnant? Jag
hoppas ni trifves väl med ert värdfolk."

"Er stad, min nådiga, finner jag naturligtvis
förtjusande. Hvad mitt värdfolk beträffar, kan
jag, ty värr, icke yttra mig lika obetingadt De
uppbjuda visserligen alla sina krafter, de beskedliga
menniskorna, för att ställa det präktigt för mig, men
allt umgänge inom hus är reduceradt till en gammal
fru, som till på köpet har lungsot. Och som jag,
olyckligtvis för henne, icke är läkare, så ..."

Löjtnantens ton och min vid sista orden voro särdeles
komiskt beklagande. Också belönades han rikligen med
mer och mindre oförtäckta löjen. Endast Ottil satt
der fullkomligt allvarsam.

"Ha’ ni lust att göra en liten utflygt till
slottsruinen, mitt herrskap?" sade värden. "Utsigten
bör taga sig väl ut i aftonbelysningen."

"Hvilket herrligt förslag!" ropades i korus, och
snart drog den ena lilla gruppen efter den andra ned
mot gårdsgrindarna.

"Än du då, Ottil?" sade en af de unga flickorna,
som gick i den sista afdelningen och vände sig om
mot Ottil, som blifvit sittande i skuggan af en stor
lind.

"Jag tror, jag stannar qvar", sade hon, "jag känner
mig litet trött efter leken."

Hon satt ensam och tankfull några ögonblick, då hon
hastigt väcktes ur sina drömmerier.

"Det gläder mig att finna er, min fröken, icke deltaga
i den allmänna munterheten", sade en vacker, manlig
stämma tätt bredvid henne.

Ottil såg upp halft förskräckt. En ung man stod på
sidan om henne med ett utseende, olikt allt, hvad
hon hittills sett. Det var en bred panna, mörka,
djerft tecknade ögonbryn, ett par lugna, underbara
ögon af obestämd färg och ett behagligt och vinnande
leende. För öfrigt något distingueradt i hållningen
och hela personen.

"Jag borde väl icke", fortfor han, »så här sans
fagon öfverhoppa de brukliga sällskapsformerna,
men det förefaller mig, som om ni vore i stånd att
bära det och icke misstycka, att jag presenterar mig
sjelf såsom häradshöfding Walter Örngranat, för en
tid förordnad att upprätthålla lagens åtlydnad här
i trakten."

Utan tvifvel såg Ottil litet förbluffad ut, men sättet
behagade henne, och hon tillät sig utan mycken tvekan
att behålla sin plats, äfven ehuru främlingen helt
ogeneradt slog sig ned vid hennes sida.

"Och hvarför missunnar ni mig min ålders
munterhet?" frågade hon leende.

"Ert allvar gladde mig", svarade han och fick sjelf
ett allvarligt drag i tonen, "emedan jag tyckte, att
herr löjtnanten fick alldeles tillräckligt erkännande
för sitt grymma och hjertlösa skämt, ehuru det måste
erkännas, att hans röst och minspel voro till den
grad komiska, att de varit värda en bättre sak, och
det förundrade mig verkligen, att ni kunde motstå
dess inflytande."

"Det var ingenting att undra öfver", sade Ottil
enkelt, "hans gäckeri med olyckan väckte hos mig
endast motvilja och det kanske derför, att jag känner
den lame mannen och", tillade hon med sakta röst,
"derför att min mor dog i lungsot."

Det kom ett uttryck af medlidande i den unge mannens
ögon, då han några sekunder betraktade flickans
talande ansigte, men han fortsatte samtalet i samma
riktning, som han börjat det.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0031.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free