- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
28

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En bland många. Novell af Amanda Kerfstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

"Jag vet ingenting, som jag mer afskyr, än detta
jägtande efter qvickhet, som så bjert utmärker vår
tids unge män, ett jägtande, som icke skonar något
område för den lumpna äran att säga en löjlighet.»

"Ack, herr häradshöfding», sade Ottil hastigt och
vände sitt lifliga ansigte emot honom, hvad jag är
glad, att ni afskyr någonting!"

»Det var besynnerligt», sade han med ett fint leende
och någon förvåning- »ser jag ut, som om jag icke
skulle hafva en enda antipathi?»

»Icke derför», sade Ottil ganska förlägen, »men

jag tänkte bara,–––-jag tyckte,–––-jag trodde,
att det

var endast jag, som–––-som kunde känna afsky. Det

vill säga, jag får alltid så mycket förebråelser,
då jag blir uppretad öfver det lumpna, det.. .» men
så kom hon ihåg, huru belle mére alltid brukade säga:
»håll!» och så höll hon hastigt inne med det öfriga.

»Låt icke det mycket gräma er. Det är ungdomens rätt
och ära att draga i härnad mot det låga här i verlden,
och om det stundom sker med något för stor ifver,
sa är det blott skada, att åren så fort pläga komma
den att svalna.»

Hon såg upp på honom med en blyg och tacksam blick.

»Skulle ni nu, sedan vår bekantskap är så lyckligt
börjad», sade han, »vilja hugna mig med att låta mig
veta, hvem ni är?»

»Jag heter Ottil S-crona», sade hon leende.

»Medgif då, fröken Ottil S-crona», sade han, »att
vårt sätt att gå tillväga, utan en tredje persons
medverkan, en tredje person, som pligtskyldigast
efter presentationen skulle stå och lyssna på de
första stela, tafatta meningarna, har hjälpt oss
ett godt stycke framåt. Jag gillar presentationens
regel vid offentliga tillställningar, men der jag
är bjuden i ett enskildt sällskap, har jag väl
rättighet att ställa den fordran på min värd, att
han endast bjuder mig tillsamman med hederligt folk,
och då anser jag mig böra kunna utan risk samtala
med hvar och en af de inbjudna, äfven utan att känna
deras namn. Konversationen skulle blifva bra mycket
ledigare derigenom.»

»Ja», sade Ottil, »jag tror, att ni har rätt, och
man skulle då mindre känna sig som en främling i en
obekant krets.»

»Ser ni detta gamla par, dessa två, som just nu mötas
der borta i hörnet - - der - vid bersån deruppe?»

»Ja visst.»

»Är det en ful eller en vacker tafla?»

»Hvilken fråga!» sade Ottil skrattande. »Kan ni
tänka er någon tvekan vid svaret? Jag är icke den,
som gerna detaljerar ålderdomens brister, men då jag
nu ser dessa gamla ansigten, hvassa, skrynkliga, af
glädjen nästan förvridna, så förvånar er fråga mig.»

»Och jag», sade han, »tycker, att den taflan är den
vackraste, som för närvarande erbjuder sig för min
blick, naturligtvis så vida jag ej ser åt sidan.»

Ottil tänkte blifva ond, men han smålog så godmodigt,
att hennes uppbrusande blod genast stillades.

»Ser ni ej hvilken sanning och hvilken innerlig glädje
och kärlek besjäla dessa tärda, vissnade drag! De
måtte icke hafva träffats på många år och nu blifvit
öfverraskade af att mötas. Yet ni, fröken Ottil, jag
tror, att det sköna framför allt ligger i det sanna.»

»Ni säger ut, hvad jag mången gång tänkt», sade
hon med en strålande blick. »Det är just det falska
skenet, som jag så innerligt afskyr.»

»Och vet ni vidare, att jag skulle vilja visa er för
min mor just nu.»

»Ack, ni har en mor!»

»Ja. Och af samma skäl, som jag skulle vilja visa er
för henne, ville jag ock visa henne för er.»

»Är hon då så älskvärd?» sade Ottil hastigt.

»M gör snabba slutledningar, min fröken», sade han
leende och med en bugning, »men ni har full rätt
dertill, och jag vill trotsa hela verlden att bevisa,
att er utgångspunkt är falsk.»

Ottil rodnade ända upp till hårfästet.

»Gör icke narr af mig», sade hon sakta, »jag tänkte
bara på henne. Ordet låg så nära till hands vid tanken
på en mor. Jag är så föga van att föra ett samtal.»

»Förlåt mig, fröken S-crona», sade han allvarsamt,
»mitt skämt var dåligt. Naturens naivitet har något
gud-domligt uti sig, och det är nästan ett helgerån,
att på något sätt såra den. Men för att återgå till
min mor, så är hon det käraste, jag äger, och jag
är således jäfvig att vittna om henne, om vi skola
begagna lagspråket.»

»Men jag kan måla hennes bild», sade Ottil
lifligt. »Hon är icke mycket lång. Jag afskyr långa
fruntimmer.»

»Låt gå då för en medelmåtta», sade han.

»Så har hon icke milda, blåa ögon, de äro så
intetsägande. Hon har - låt mig se - hon hat
vackra ögon af någon obestämd färg - tankfulla,
innehållsrika, så der hälften bruna och hälften gråa»,
och då hon just kom att kasta en blick på honom,
tillade hon hastigt: »ögon lika edra.»

Han kämpade manligt mot sin böjelse att småle, för
att icke göra henne förvirrad, och sade torrt:

»Det finnes måhända någon likhet.»

»Och så har hon silfverhvitt hår, slätt kammadt under
en hvit spetsmössa. Det är det vackraste, jag vet.»

»Då är jag ledsen att nödgas upplysa er om, att hon
icke innehar den höga ålder, ni tycks förutsätta.»

»Och så har hon små händer och fötter. Jag afskyr
stora händer.»

»Och nu sluta vi, fröken Ottil», sade han
mildt. »Måhända har hon någon af de egenskaper, som
ni »afskyr», men för mig är hon den mest älskade och
vördade bland qvinnor, och jag skulle knappt kunna
uthärda att höra er begagna ert älsklingsuttryck om
något, som rörde henne »

»Jag har sårat er», sade Ottil med en talande åtbörd
af bedröfvelse, »sårat någon ädel och ömtålig sträng
i ert hjerta, och nu kan ni icke förlåta mig, tanklös
och förflugen, som jag är ...»

»För att rätt sköta mitt vigtiga kall», svarade han,
»måste jag lära mig konsten att läsa i menniskohjertat
och hvad jag läst i ert, gör mig icke benägen att
döma er strängt.»

Om någon behöfver öfverseende, så är det jag»,
sade Ottil. »Ni talar om ert kall. Det förvånar mig,
att ni valt, som ni gjort. Skall denna bana verkligen
kunna skänka er tillfredsställelse? Att endast afkunna
domar, att endast se elände och brott...»

»Jag har den förhoppningen att icke endast
behöfva döma, utan äfven kunna inverka något till
förbättring. Men för att vinna detta mål, får jag icke
fullt så ofta inrymma ordet afsky i mitt ordförråd,
som ni gör. Jag måste söka att ställa mig på samma
linie, som den anklagade, och behandla honom som en
menniska, lik mig sjelf.»

»Lik er», utropade Ottil uppblossande. »Skulle
ni kunna ställas i jämnbredd med tjufvar och
mördare. Hvilken sällsam tanke!»

Han kände en rysning genomfara sig vid den blick af
oförställd beundran, hvarmed hon betraktade honom.

»Ni är kanske för ung att förstå, hvad som bor i
menniskohjertat», sade han med en vördnad i rösten,
som djupt rörde henne, »och Gud förbjude, att jag
skulle upplysa er derom. Men ni behöfver ändå inte
se så förskräckt ut. Jag har verkligen hvarken stulit
eller mördat.»

»Men», sade Ottil nästan bönfallande, »ni har icke
häller likgiltighetens fördrag med det vanhederliga,
det som är så i botten, ehuru verlden med god min
tål det, för att icke säga uppmuntrar det. Se, till
exempel, på denne långe herre, han med bockskägget och
de breda, nedvikta skjortkragarna, han som kastar sig
så magnifik bakut i trädgårdssoffan bredvid fröken
R.! Här en historia om honom. Det var förra vintern
några dagar före jul, han kom till en skoladjunkt i
staden och bad att få låna tvåhundra kronor. Den unge
mannen var obekant på trakten, nyss inflyttad, summan
skulle visserligen vara till nödvändiga utgifter,
men han hade den. Lånet begärdes dessutom endast på
sex dagar, han ville icke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0032.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free