- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
29

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En bland många. Novell af Amanda Kerfstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

29

vara ohjälpsam första gången på en främmande
ort. Betalningen dröjde emellertid, och vet ni, hvad
den herrn svarade, då han påmindes om sin skyldighet:
"Försök», sade han med ett gapskratt, »försök
med lagsökning, jag äger icke mer, än min franska
grammatika.» Nå ja, barnen blefvo utan julklappar,
den påtänkta badresan inställdes, men den magnifike
herrn rustade sig vid vårens ankomst med gladt mod
till en resa till Paris. Detta är i mitt tycke ett
mycket nedrigare bedrägeri, än när den fattige stjäl
för sin nödtorft, och ni kan väl ej vara lika villig,
som folk i allmänhet, att urskulda det.»

»Nej, fröken Ottil, bedrägeriet har intet medhåll
hos mig, äfven om det är omstråladt af snillets
gloria eller talangens prydnader, ej ens om det går
i spåret på sin vanliga följeslagerska och syster,
den öfverdådiga och tanklösa frikostigheten. Men att
i ett visst fall bedöma dess storlek i jämförelse med
andra, det tilltror jag mig icke, ty det beror på,
hur det såg ut innerst i hjertats lönrum, när tanken
derpå föddes.»

»Jag önskar, jag kunde vara lika begränsad i mitt
omdöme. Mitt fel ligger visst deruti, att jag tilltror
mig kunna skipa rättvisa sjelf.»

»Jag har också», sade han, »innerst i mitt väsende
ett starkt kraf på rättvisa och jag har ofta, då jag
tyckt att det går bakfram till här i verlden, till min
tröst tänkt, att detta mitt eget behof måste stamma
från ursprunget till all rättvisa, sjelfva urkällan
derför, och att någon gång skall bladet vända sig
för menniskoslägtet, så att hvarje menskligt anspråk
derpå skall blifva tillfredsstäldt.»

»Jag tror», sade Ottil sakta, »att jag har ett
större behof af en allt förlåtande kärlek, än en allt
tillfredsställande rättvisa. Men det är ju också helt
naturligt. Jag behöfver säkert mycket mer förlåtelse,
än ni.»

Den man, som stod framför henne, hade i viss mening
lefvat ett otadligt lif, som få, värnadt som det
varit af en moders kärlek, men hvar finnes den man,
som icke skulle känna ett stygn i sitt samvete vid
sådana ord af en sjutton-åring, sådan som Ottil? Hans
samvete motstod dem icke. I ett ögonblick drog ett
och annat minne förbi hans blick, som han nu skulle
vilja gifva allt i verlden för att kunna utplåna, och
den mörka fläcken i hans själ, som han allena kände,
blef med ens kolsvart.

»Jag vill gifva er ett råd, fröken Ottil», sade han
med stark betoning, »och om det rådet följdes, skulle
mången qvinna undgå ett lif af tårar och sorg. Ni
skall vänja er må att aldrig döma en menniska efter
hennes ord, utan endast efter hennes handlingar». Och
för att illustrera min maxim», tillade han med lättare
ton, »vill jag nu utföra en handling, som torde vara
värd en viss beundran, jag vill nämligen föreslå er,
att vi återvända till sällskapet.»

»Ack, det tråkiga sällskapet! Och vi, som ha’ så
roligt här! Låt mig åtminstone först tacka er för
denna stund. Ni har talat till mig som till en like,
ni har behandlat mig som en förnuftig varelse, ni har
öppnat något af ert inre för mig. Jag har varit mycket
lycklig. Jag har funnit, hvad jag drömt om och sökt
efter, någon som förstår mig, någon som jag kan uttala
mig fritt för - - och nu är det allt-samman förbi!»

»Tack, fröken Ottil», sade han och tog hennes
hand. »Och om jag nu säger något till er, så blir
ni mycket ond på mig, förutom det att ni tycker,
att jag är en gammal eller rättare, ung, hvilket är
ännu värre, och tråkig moralpredikant, som jag ock
måhända är.»

»Säg fritt ut hvad hälst ni tänker.»

Han dröjde ett litet ögonblick: han var ett rof för
en inre kamp.

»Men när jag säger det», sade han ändtligen, »så
önskade jag, att min stämma hade min moders ömma och
milda klang. Det finnes unga män, fröken Ottil, som
icke sky att missbruka den heliga oskuld, hvilken de
borde falla ned och tillbedja. Var derföre icke mot
hvar och en så upprigtig, som ni varit mot mig!»

Han betraktade henne med oro. Hon blef ett ögonblick
onaturligt blek, derefter satte hon båda händerna
för ansigtet och mumlade ett smärtsamt:

»O Gud, han föraktar mig!»

»Fröken Ottil», sade han häftigt och med en röst, som
darrade af sinnesrörelse, »jag har bedragit er. Jag
sade er endast den ena sidan af saken, under det jag
dolde den andra faran, den, som kunde drabba mig. Ni
kan, genom att vara så älskvärdt uppriktig, dock
nästan omedvetet, nästan på lek förorsaka ett sår,
som hos vissa naturer kanske icke kan helas annat än
med tre skoflar jord.»

Hvarför kände hon sig så lycklig? Hvarför var det, som
om himmelen med ens öppnat sig för henne? Hvarför var
hela jorden så skön och alla menniskor så älskvärda,
och hvarför omfamnade hon så häftigt Lotten P.,
som just kom springande för att hemta dem till
»sista paret ut» och hvilken hon senast dagen förut
förklarat vara den komplettaste lilla gås? - Ja, gå
tillbaka, min vän, till dina sjutton år och till den
der oförgätliga stunden, då den, som du nu måhända
betraktar med likgiltighet, hviskade sina första ömma
ord i ditt öra, och du skall förstå det.

Han talade till henne många gånger under aftonens
lopp, och när hon svarade honom, var det, som om
hon ej riktigt skulle känt igen sin egen röst. En
känsla af ödmjukhet hade kommit öfver henne-, hur
stygg, hur hård i omdömen, hur öfvermodig hade hon
ej varit! Men nu var det öfver, nu ville hon blott
tjena alla menniskor. Alla voro ju bättre, än hon,
och hon var så oförtjent lycklig.

Och då han stod vid vagnen och satte på henne kappan
och sade med låg röst: »jag får ju snart se er åter
- ensam?» kunde hon svara annat, än ett gladt »ja,
naturligtvis»? Och då hon sedan satt baklänges midt
emot belle mére och en annan fru, som skulle af lemnas
på vägen, icke kunde hon svara dem eller det minsta
höra hvad de sade. Hon kunde endast se upp på den
ljusa sommarhimmelen, öfverströdd med små krusiga,
hvita skyar, och undra, om det kunde kännas mycket
saligare derofvanför, än hon nu kände det. O, det
var för mycket! Hur skulle hon kunna bära det? -

Ack, himmelska, mystiska smålöje, hvilket förklarade
det unga ansigte, som kastade en sista blick
mellan de hvita gardinerna ut öfver en slumrande
jord! Ack, ödmjuka, tacksamma blick, som höjdes
mot en himmel, der en och annan stjerna började att
vänligt stråla! Ack, ungdomens och oskuldens skära
förstlingskänslor, hvem kan nämna eder!

Det var först sedan hon en stund hvilat i sin
bädd, som ett minne, en tanke kom för henne, skarp,
förkrossande uttryckt i det enda ordet: Ragnar! Den
första hänryckningen hade varit så öfverväldigande,
så allt uppslukande, att den uteslutit hvarje annan
tanke. Nu framstod den så mycket mer bjert. Hon steg
hastigt upp, klädde sig till hälften och smög utför
trappan samt öppnade på glänt fostermoderns dörr.

»Du har väl icke ännu skickat brefvet till Ragnar»,
sade hon hastigt.

»Jo visst», svarade den gamla frun ^häftigt
uppvaknande från sin första slummer, »det afgick ju
i går på morgonen, och den kära gossen har väl just
i afton fått det.»

Hon tillslöt dörren utan ett ord och smög tillbaka
till sitt rum, lika tyst som hon kommit.

Bref från häradshöfding Walter Örngranat till hans
moder. Kära moder!

Ändtligen hafva dina önskningar blifvit uppfyllda -
jag har funnit henne - men icke nog dermed, jag
har också vunnit henne. Det var gjordt vid vårt
första sammanträffande. Hur du skall komma att älska
henne! Att hon är ung och skön, det är måhända icke
egenskaper, som du förmår sentera alldeles lika
väl som jag, men att hon är högsinnad och ädel,
förtroendefull och varm, med ett ord en dotter just
för dig, deråt gläder jag mig af allt hjerta. Hvad
ni två skola passa väl tillsamman!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0033.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free