Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En bland många. Novell af Amanda Kerfstedt - En originel bröllopssed - Ur portföljen. Hugo Kauffmann - Ur portföljen. Brobyggnad å Merakerbanan - Ur portföljen. William Ewart Gladstone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
30
Och ända, dyraste moder, enda förtrogna, - har jag icke, strängt taladt, handlat som en skurk genom att uppväcka kärlek i detta unga, oskyldiga hjerta? Du känner demonen, som slumrar uti mig, du som gifvit åratal af ditt lif i lidande med honom, af hvilken jag ärft, hvad jag kallar mitt naturanlag. Skall du vid denna nyhet sörja eller glädjas. Du är så from, du har en kärlek, som hoppas allt. Vågar jag hoppas? Vågar jag tro, att den dystra täflan från min barndom skall stå såsom klippan står till värn mot mitt kommande lif?
Skall Ottil kunna rädda mig från mig sjelf? Hon är så uppåtsträfvande, och i mitt hjertas fördoldaste erfar jag något, som drager nedåt. Jag har en tråd af simpelhet i min natur. Ack, min mor, hur jag fruktar den och hur jag hatar den.
Du har gladt dig åt mina framgångar vid universitetet. - Ja väl - jag har viljekraft i vissa fall, men under allt sträfvande plågar mig civilisationens ok, och jag känner ofta en stark böjelse att bryta med hela det fina samhället. Det är en osynlig makt, som beständigt drager mig, lockar mig, förvirrar mig. Jag känner mig inför den fattad af samma svindel, som vandraren ofvanför ett vattenfall. En gång skall den måhända gripa mig så, att jag ej kan emotstå, och då skall jag vara förlorad. Kunde jag mindre reflektera öfver mig sjelf, vore det bättre, och det är kanske derför mitt inre är som mest stilla, när det sorlar som starkast omkring mig. Jag vet väl, hvarthän du vill visa mig - men jag kan ej. Ibland fattas jag af höga tankar, men genast kommer känslan af lifvets tråkiga sida och öfvermannar mig, och jag fruktar, att, om jag blefve öfverlemnad åt mig sjelf, mitt valspråk skulle blifva: »Hvad tjenar alltsamman till». Och mina handlingar skulle blifva derefter. Ack, detta själsmördande tråkiga! -
Men jag skall ju icke blifva allena. Tvenne qvinnor, de bästa, de ädlaste stå bredvid mig, och jag skall blifva lycklig, öfvervinna och glömma.
Du nämner, att du ämnat taga Edvards lilla flicka till dig. Mitt råd är dock, att du väntar dermed några år. Låt henne i stillhet växa och blomstra i sin obemärkta vrå, ifall du en gång skulle kunna vänta, när det gäller att hjälpa och rädda. Stackars Edvard, kanske hade allt varit annorlunda, om hustrun lefvat. Nu mer lär han väl aldrig upphöra med sitt kringvandrande lif. Farväl, dyra moder, lyckönska och - beklaga din Walter.
(Forts.)
En originel bröllopssed.
Den italienska Tyrolen, kändt för sitt sega fasthängande vid gammaldags bruk, kan bland dessa framvisa äfven den egendomliga ceremoni, för hvilken vi här nedanför skola redogöra och utan hvilken derstädes, särskildt i Pergine, ingen mor skulle erkänna sin sons hustru såsom legitim sådan och rättmätig herrskarinna i hans hus.
Bröllopståget öppnas af tvänne brumoli eller brudriddare, bärande den ene en spinnrock med ten och totte, den andre en lefvande höna (»bröllopshönan»), hvilka symboler skola förebilda, den förre den unga makans arbetsamhet och indragenhet, den sednare – »ottefågeln» – hennes tidiga uppstigande, hennes omtanke, fruktsamhet och moderliga kärlek.
Efter fullbordad vigsel, före hvilken bruden på hvardera sidan om sig i ledet har en ogift ung man, medan hon deremot efteråt flankeras af tvänne bland de gifta männen, begifver man sig till brudgummens hem, der, under de innevarandes skämt och gamman i förkänslan af den scen, som nu skall följa, porten igenslås midt för gästernas näsa. Och nu utspinner sig följande kostliga samtal mellan svärmodern innan- och svärdottern utanför:
»Hvad vill den unga flickan der vid min sons sida?» frågar den gamla qvinnan.
»Jag vill be’ att få slippa in här i huset», svarar den unga makan.
»Med hvad rätt, och hvilka goda egenskaper kan du åberopa?» återtager den första talarinnan barskt, hvarpå den unga genmäler:
»Jag ber, släpp genast in mig! Jag kommer som din käre sons unga hustru. De dygder, du fordrar, äger jag ju: för det första trohet mot min herre och man, för det andra kärlek till hans föräldrar och syskon, för det tredje gudsfruktan. Och vidare kan jag berömma mig af huslighet, sparsamhet, renlighet, fördragsamhet och andra dygder!»
Nu först är isen bruten. Porten upplåtes och spinnrock som höna, de båda äktenskapliga sinnebilderna med måhända århundradens häfd, mottagas med all glädje, hvarefter den muntra bröllopsmåltiden tager sin början, för att efterföljas af dans. De kalasande gästerna uppassas af den unga frun.
Med enkefolk, som åter inträda i det äkta ståndet, komma dessa bruk naturligtvis ej i fråga. Ungdomen öfverlemnar sig då i stället hejdlöst, liksom i raseri, åt att hålla kattmusik eller, som den här kallas, makaluzzi (ett ord, härledt från fornhögtyskans makal, förlofning, äkta förbund), och blott ett raskt beslut räddar det unga eller, om man så vill, gamla paret från en flera aftnars jämmerlig hemsökelse af plågoandarna. Låter man en ankare vin springa, så intagas dessa af mildare känslor, och från att hafva stått uppradade »som tända ljus» försvinna de småningom »som dimfigurer».
Ur portföljen.
Hugo Kauffmann. Skaparen af de gemytliga bilder, hvilka läsaren å sidorna 8 och 9 återfinner, var vinterlandskapsmålaren Hermann Kauffmanns son och föddes i Hamburg den 7 Augusti 1844. Sina första studier gjorde han (1861) under Jac. Beckers ledning vid Städelska institutet i Frankfurt, lefde derpå kort tid i Düsseldorf, 1863-1871 i Kronberg (Taunus) och i Paris samt derefter i München. Hans genrebilder visa en förträfflig individualisering, i skarp iakttagelse af naturen, tilltalande färg och en sund humor. Utom genom talrika oljefärgstaflor har han gjort sig i vida kretsar känd genom de i ljustryck utgifna samlingarna af tusch- och pennteckningar, "Bröllopsfolk och musikanter", "Kälkborgare och vagabonder".
Brobyggnad å Merakerbanan (sid. 17) gifver ett begrepp om, hvad järnvägarna i vårt broderland ställt för fordringar på sina byggmästare, liksom om hvilka skådespel erbjudas den resande på dessa banor. Det kan utan öfverdrift sägas, att intet europeiskt land i fråga om egendomliga och storartade naturtaflor – att nu blott tala om de trakter, der järnvägar blifvit anlaggda – öfverträffar Norge. Redan den öfre delen af (Merakerbanan, som går från svenska gränsen vid Storlien till Throndhjem, slår den vid sådana naturbildningar ovane resanden med häpnad och beundran. Ännu mer är detta förhållandet om resan fortsattes på banan från Throndhjem till Rörås. Äfven den mest härdade och lugna natur måste här erfara starka sinnesrörelser, vare sig han åker utför från yttersta växtgränsen ner till hafvet eller tvärtom från hafvet upp till trakter, der han lemnat trädens region långt under och bakom sig och blott ser sig omgifven af de ödsliga fjällens enformiga vidder, begränsade på närmare eller fjärmare håll endast af en rad af fjälljättar med evig snö på hjessan. För att få en föreställning om det öfverväldigande i dessa naturskådespel, måste man dock se dem med egna ögon, ja, man måste ock hafva sett dem, för att kunna förstå – det norska folket.
A.-E.
William Ewart Gladstone, (sid. 20), Englands nuvarande premierminister och sitt lands populäraste man, är född den 29 December 1809 i Liverpool, der fadern var en ansedd köpman. För snart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
