- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
34

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Smaklig måltid!" Skizz från tretioåriga kriget af J. O. Åberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"Smaklig måltid!"

Skizz från tretioåriga kriget af J. O. Åberg.

Då Gustaf II Adolf midsommardagen 1630 landsteg
på tysk jord, spelade ett medömkans löje
öfver alla katholska läppar. »Småkonungen» och
»snömajestätet» voro de titlar, som öfverallt gåfvos
honom. Wallensteins och Tillys segrar hade så invaggat
de kejserliga i säkerhet, att de ansågo sig helt och
hållet oöfvervinnerliga.

Men »snömajestätet» visade sina storskräflande
fiender, att det ej så lätt smälte för söderns
brännande sol, som förespådt var. Den lilla svenska
hären gick från seger till seger, och efter många heta
duster med de kejserliga skarorna uppbröt Gustaf II
Adolf från Schwedt och tågade rakt på Frankfurt an der
Oder, en efter den tidens sed ganska starkt befästad
stad, belägen på vestra stranden af Oderfloden.

Samme Hannibal von Schaumburg, som kort förut varit
befälhafvare i Greiffenhagen, hade erhållit samma
post i Frankfart. Men som Tilly ej hyste stort
förtroende till den gamles duglighet, sände han i
stället dit Tieffenbach, en oförvägen och högdragen
herre, som hyste det allra största förakt för sina
motståndare. Hans underbefälhafvare voro den förut
nämnde Schaumburg jämte den sedermera så ryktbar
vordne Montecuculi.

Då Tieffenbach, som kort före svenskarnas anryckande
anländt till staden, den 1 April 1631 fick kunskap
om, att »snömajestätet» nalkades, samt derjämte fick
veta, att han på sin väg eröfrat Fürstenwalde och
Zehdenick, lät han först afbränna Frankfurts förstäder
och sedermera en stor del af de i trakten liggande
vinbergen.

Den ofvan nämnda dagen fick svenska hären sitt
mål i sigte, och då intet motstånd röntes,
fortsattes marschen ända fram till staden. Vid
floden på norra sidan posterades Damitz med hvita
regementet, derintill blå och gula regementena utanför
Lebusporten. Vid Gabenport lågo Hepburn, Lumsdel och
Monroe med sina skottar på de här och der afbrända
vinbergen.

Svenskarna hade knappt hunnit ordna sig, förrän
Tieffenbach, som ville begagna sig af den tillfälliga
oreda, han ansåg den protestantiska hären befinna
sig i, gjorde ett utfall. Han blef dock genast och
med ganska känbar förlust injagad i staden igen.

-

Vi skrifva palmsöndagsmorgonen den 3 April. På vestra
stranden af floden Oder, der den ofvan nämnde Damitz
låg med sitt regemente, sutto tidigt på morgonen några
officerare och samspråkade, allt under det de läto
bägarna flitigt göra sin rund i den lilla kretsen.

»Jaså», utbrast en undersätsig, mörkskäggig medlem
af sällskapet, under det han med synbar förnöjelse
torkade sig om munnen, »vi äro nu ändtligen här! Denna
marsch har gått fortare, än vi sjelfva anat, och jag
har ...»

»Fortare», afbröt en annan och såg gäckande på den
undersätsige. »Fortare! Åhå, den har gått alltför
långsamt, tycker jag.»

Dessa ord slogo ned som en bomb bland de öfriga. Alla
reste genast sina hufvud, och i de blickar, som de
samtidigt gåfvo talaren, lästes tydligt detta utrop:

»För långsamt! Är du galen!»

Den korta tystnaden bröts snart af den undersätsige.

»Jaså», sade han, fästande sina mörka, talande ögon
på kamraten, »du, Anders Auer, tycker, att det här
gått för långsamt! Undrar hvad du då skulle tycka,
om vi innan qvällen sutte inom Frankfurts murar
och smorde oss med vin i stället för med det här
tungdruckna ölet?»

»Skulle säga, att det då vore, som sig borde»,
svarade Anders Auer lugnt.

»Ha, ha, ha», skrattade en tredje, »ni ska’ veta, go’
vänner, att Auer är sachsare och således mer van, än
vi, vid att dricka vin. Der ha’ ni hela hemligheten.»

Anders Auer endast nickade för att bestyrka, att den
siste talaren hade fullkomligt rätt. Derefter försjönk
han i så djupt grubbel, att kamraternas muntra samtal,
oftast beledsagadt af högljudda skrattsalfvor,
icke ens kunde väcka honom.

Slutligen stötte honom den undersätsige ganska omildt
i sidan, under det han skrek:

»Hvad grubblar du på, Anders Auer? Har du någon fager
sötunge, för hvilkens skull du längtar till Dresden?»

»Nej, mina vänner», svarade löjtnant Auer. »Den sak,
jag grubblar på, är mycket mer vigtig. Om ni vilja
lyssna till, hvad jag kommer att säga, så ska’ ni få
höra ett äfventyr, som kanske är eget i sitt slag?»

»Nå, skynda på med det», utropade alla officerarna
med en mun.

Efter en stunds funderande började Anders Auer:

»Min far har en enda bror, men om han lefver, det
är för mig en hemlighet. Redan som barn voro de
båda bröderna oense angående religionen. Min far
stod nämligen fast vid den protestantiska och min
farbror vid den katholska läran. Tvistigheterna
derom urartade småningom till öppen fiendskap,
och då min far gjorde slag i saken dermed, att han
följde Ernst von Mansfelds uppmaning till strid emot
de påfviska, blef också brytningen mellan de båda
bröderna fullständig. Min farbror flyttade till
Wien och tog sitt enda barn, en med mig jämnårig
pojke, med sig. Sedan dess hafva, såsom ni veta,
många år gått till ända. Af fri vilja inträdde jag
i den protestantiska härens led, och när den svenske
konungen landsteg på Tysklands jord samt följdes af
den ena framgången efter en andra, var jag en bland
de första sachsare, som anmälde mig till tjenstgöring
i hans här, och jag ...»

Anders Auers fortsättning blef här afbruten derigenom,
att en af de närvarande officerarna höjde sin bägare
och utropade:

»En skål för Anders Auer!»

Alla instämde i skålen, och när denna var tömd,
fortfor en annan:

»Men för skålens skull får han ej glömma
fortsättningen på sin berättelse.»

Anders Auer lät ej säga sig detta en gång till,
utan fortfor:

»Då jag i går eftermiddag var på rekognoscering åt
Lebusporten till påträffade jag, som hade ungefär
hundra ryttare, en liten, mer än till hälften
uppbränd, stuga. Utan att ana något försåt, red
jag ditåt med halfva min styrka, under det jag lät
andra hälften fatta posto i en skogsdunge. Då jag
var på ungefär femtio alnars afstånd från kojan,
gafs eld derifrån, och en kula snuddade så nära
mitt högra öra, att jag nära nog förlorat sansen
för tillfället. Skotten framkallade genast de
i skogsbrynet befintliga ryttarna och detta i
hög tid, emedan jag ofördröjligen blef anfallen
af fullt ut tvåhundra kroater. Efter vanligheten
kunde ej de hålla stånd länge, utan begåfvo sig på
flykten. Under striden kom jag i tväkamp med en af
de påfviska officerarna och var nära att taga honom
till fånga. Han lemnade då gehänget i sticket och på
samma gång hjelmhatten. Dömen då om min öfverraskning
och förvåning, när jag i denne officer igenkände ...»

En hastigt påkommen hosta, förorsakad deraf, att
löjtnant Auer under sista hälften af sitt tal alltför
häftigt anlitat ölstånkan, afbröt här för tillfället
fortsättningen af den påbörjade meningen.

Denna ofrivilliga paus ifylldes hastigt af den
undersätsige officeren sålunda:

»Din kusin, vill jag förmoda.»

»Alldeles riktigt», svarade Anders Auer, så snart den
envisa hostan något laggt sig. »Det var min kusin,
Franz Auer, som jag ej sett på många år.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free