- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
35

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Smaklig måltid!" Skizz från tretioåriga kriget af J. O. Åberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"Nå", utbrusto alla de öfriga, under det de satte ned
sina ölmuggar på marken och deras ansigten afspeglade
den största möjliga nyfikenhet, "hur gick det sedan?"

Anders Auer teg en stund. Derefter sade han:

"Franz måste naturligtvis ge’ sig på flykten, men
innan detta skedde utropade han, i det han gaf mig en
hånfull blick: ’Du hör till strömmingsätarna, du! Ni
måtte lida brist på den der maten och hafva derför
gripit till edra ömkliga läderkanoner, eftersom vi
ej hört dem på hela dagen. Nå, nå, den der födan är
nog hårdtuggad, men jag önskar er ändock smaklig –
måltid! Hur lugn och kallblodig jag än är, kunde jag
dock ej smälta det der hånet, utan gaf min kusin just
det här svaret: ’Smaklig måltid sjelf! Vi få nog om
några timmar se, hvem som är mest tillfredsställd af
sin måltid.’ Franz inväntade ej vidare ord ifrån mig,
utan sprängde bort och undkom genom Lebusporten,
hack i häl förföljd af oss!"

Anders Auer hade knappt slutat, då långs Frankfurts
murar syntes en massa knektar. Öfver den ofvan nämnde
Lebusporten uthängde de en vildgås och ropade sedan
allt hvad de förmådde:

"Tiden är nu inne, att flyttfåglarna begifva sig hem
till norden igen. I kunnen just följa med vildgåsen
hem till edert land igen!"

"Ja", svarade en af svenskarna, som arbetade i de
närmaste löpgrafvarna, "vi ska’ nog begifva oss hem
igen, men inte förr än vi kommit in i staden och
plockat och uppätit alla de gäss, som de påfviska
tjufvarna stulit ur de pommerska dammarna!"

Soldatens ord beledsagades af en full salva med den
verkan, att de kejserliga hals öfver hufvud lemnade
vallarna, sedan den öfver porten upphängda vildgåsen
blifvit nedskjuten.


Föraktet för Gustaf II Adolf och hans trupper
yttrade sig på mångahanda sätt bland de kejserliga
i Frankfurt. Hvart man kom, hörde man de påfviska
hånande tala om de småväxta, oansenliga krigarna,
om den enkla föda, de njöto, men allra mest om deras
uppförande, så vida skildt från de kejserligas. Tilly
och hans soldater kunde nämligen ej fördraga det
beröm, som ifrån hela det protestantiska Tyskland
höjdes öfver den svenske konungen och hans stridsmäns
uppförande. Dessa gjorde ej invånarna i de eröfrade
städerna något ondt, äfven när de intagna platserna
lemnades till plundring, utan måste tvärtom ganska
ofta köpa det förråd, som de behöfde. Ja, det förekom
ej sällan, att de svenska knektarna delade sin knappa
föda med invånarna i en eröfrad stad eller by.

Sådant skulle naturligtvis gräma de på rof, mord och
plundring begifna kejserliga, hvilka just derigenom
småningom förlorade det inflytande, som de förut
tilltvungit sig. Ej så sällan hände det också, att
till och med inbyggarna i de katholska länderna
mottogo de protestantiska knektarna med vänlighet för
deras menskliga uppträdande och förbannade sin egen
religions stridsmän för deras omenskliga framfart.

Tieffenbach och hans officerare delade också detta
förakt och denna harm, och som de förtröstade på den
starka besättning, som Frankfurt ägde, brydde de sig
knappast om att tänka på den segrande fienden.

Den ende af Tieffenbachs officerare, som ej delade
dessa tankar, var Hannibal Schaumburg. Han var,
oaktadt de olyckor, som på senare tiden drabbat honom,
ändock en ganska erfaren härförare, som mer, än de
öfriga, vunnit soldaternas förtroende.

I det hus, der Tieffenbach hade tagit sitt qvarter,
var en mängd officerare samlad. Tieffenbach
förde ordet. Bägarna gingo utan uppehåll laget
rundt. Hånfulla ord och skrattsalvor på svenskarnas
bekostnad upphörde aldrig.

När glädjen var som högst, lyftade Tieffenbach sin
bägare och utropade:

"En skål för kättarnas undergång!"

Han hade knappt hunnit sluta meningen, förr än en
full salva skrällde.

Bestörta rusade alla upp från de lukulliskt dukade
borden, och Franz Auer, som också befann sig bland
Tieffenbachs gäster, utbrast öfvemodigt:

"Om också tvåhundratusen kättare låge för staden,
skulle jag dock försvara den!"

Dessa skrytsamma ord gjorde, att Tieffenbach, som
fann sig stucken af dem, rynkade pannan.

"Och ni tror kanske, att jag skall vara sämre",
utbrast han och betraktade sina officerare med
värdig min. "Nej, mina herrar, ingen af er skall
någonsin kunna påstå, att jag fruktar dessa usla
strömmingsätare. För att bevisa, hvilket djupt förakt
jag hyser för dem, vill jag, att ni obekymrade slå er
ned vid bordet igen och att ingen af er gör min af
att resa sig förr, än jag befaller det! Skål, mina
herrar! Smaklig måltid, edra usla strömmingsätare",
slutade han och lyfte bägaren, under det han hånfullt
saluterade mot fönstret.

Och under det Tieffenbach och dennes officerare
skrattande och skämtande gjorde sig lustiga öfver
Gustaf II Adolf och hans krigare, beredde sig dessa
till att på allvar storma den i strategiskt hänseende
så vigtiga staden.

Efter gudstjenstens slut lät den svenske konungen sina
trupper skrida till anfall. Torstensson började den
allvarsamma leken både med läder- och järnkanonerna
och nästan samtidigt skyndade Banér i spetsen för
skottarna att storma Gubenport. Motståndet blef
starkt, ty det var gamle Schlippenbach, som ordnade
det.

Oaktadt Hepburn blifvit sårad, fortsatte ändock
skottarna anfallet. Under den hetaste striden skyndade
löjtnant Anders Auer fram till några af de käckaste
knektarna.

"Följen mig, gossar!" ropade han och pekade på
Gubenporten. "Jag har der upptäckt en svag punkt,
och om vi bara stå på oss, så ..."

Han uttalade ej den mening, som dessutom begreps
af alla, utan rusade i spetsen för sina män upp på
muren. Motståndet der var i början särdeles lamt,
men blef efter hand starkare. Anders Auer trängde
likväl oemotståndligt framåt och snart hade det
lyckats honom att hinna den åsyftade porten på inre
sidan. Att öppna den var endast några ögonblicks
verk, hvarefter skottarna rusade in, nedgörande allt,
som kom i deras väg.

Tieffenbach satt just och skränade öfver sin egen och
sina knektars ojämförliga tapperhet, då en adjutant
instörtade och utropade:

"Svenskarna ha’ trängt in i staden! Både Lebusport
och Gubenport äro i deras händer och ...!"

Fortsättningen af hans tal afbröts af den villervalla,
som nu uppstod. Alla rusade på dörren, kastade sig
på sina väntande springare och ilade ut för att leda
mot ståndet.

De skrytsamma officerarna kunde likväl ej uträtta
något. Det var endast med knapp nöd, som de sjelfva
kunde undkomma öfver den med lik betäckta bryggan
öfver Oderströmmen. Tieffenbach sjelf flydde i
de första leden och endast hästens snabbhet och
uthållighet hade han att tacka för sin räddning.

Anders Auer hade med sitt folk trängt fram till nämnda
brygga. Just under det hetaste förföljandet kände han
igen sin kusin, då denne försökte att tvinga hästen
öfver de ofantliga likhoparna. Anders ilade fram och
ställde sig i den flyendes väg.

"Gif dig!" ropade han hotfullt, men fick till svar
en pistolkula, som snuddade vid hans ena arm. Skottet
besvarades från svenskarnas sida och Franz Auer föll,
träffad i bröstet.

Sedan han blifvit bortburen och kommit till sans,
grep han Anders Auers hand, kramade den med en döendes
hela häftighet och utbrast:

"Vi önskade er nyligen smaklig måltid, men den, som
ni i stället bjudit oss på, är så lagom smaklig Frid!"

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free