Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- "Smaklig måltid!" Skizz från tretioåriga kriget af J. O. Åberg
- Peter Christen Asbjörnsen, af A.-E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dessa ord voro Franz Auers sista. Rörd tryckte kusinen
hans ögon tillhopa och lät sedan begrafva honom på
en särskild plats.
Men sedermera glömde aldrig Tieffenbach detta
sitt öfvermod, ej häller önskade han vidare sina
motståndare en smaklig måltid.
*
Peter Christen Asbjörnsen.
Få bland våra läsare lära de väl vara, som icke känna
sig stå i tacksamhetsskuld till P. C. Asbjörnsen för
några af sitt lifs angenämaste intryck och minnen. För
det yngre slägtet är han så godt som en landsman;
för icke blott sitt lands, utan för hela nordens
litteratur har han uppträdt som banbrytare och gifvit
fruktbärande väckelser i många riktningar, hvarför
ock hans bortgång ur tiden äfven på denna sidan Kölen
i vida kretsar väckt känslor af sorg.
Hans fulla betydelse i litterärt hänseende är det
ännu för tidigt att bestämma gränserna för, men vi
se redan så mycket af hvad han genom sin vackra
lifsgerning åstadkommit, hvad han gjort för att
höja och rena den nationella andan bland sitt folk,
att han redan genom detta måste hafva berättigade
anspråk på att räknas bland Norges och nordens
litterära stormän. Norges folksagor, dem han med
otröttlig ifver sökt i sitt lands skilda bygder och
med oförliknelig talang upptecknat och återgifvit,
såsom om de allesamman direkt kommit från folkets
mun, göra honom denna ära ostridig.
Asbjörnsen föddes i Kristiania den 15 Januari 1812
och var sålunda vid sin derstädes den 6 Januari 1885
inträffade död nära 73 år gammal. På sjutiotredje
årsdagen af hans födelse anförtroddes hans stoft
åt jordens moderliga famn. De märkligare dragen af
hans verksamhet under denna för ett menniskolif rätt
ovanligt långa tidrymd skola vi här söka antyda.
År 1833 tog han studentexamen och började omedelbart
att egna sig åt medicinska studier, hvilka han dock
icke fullföljde till någon examen, utan vek i stället
in på den litterära banan och uppträdde till en början
såsom naturhistorisk författare, hvarefter han började
samla och för sitt folk framlägga dess dittills nästan
okända sagoskatt – den verksamhet, hvarigenom han
skapat sig ett oförgängligt rykte. Det var 1842 som
Asbjörnsen, i förening med Jörgen Moe, sedermera
biskop i Kristiansand, utgaf första samlingen "Norske
folkeeventyr". Några få år derefter utkommo samlingar
af "Norske huldreeventyr och folkesagn". Dessa Asbjörnsens
samlingsverk blefvo med en skyndsamhet, som visade deras
värde och den uppmärksamhet, de väckte, genast öfversatta
till andra språk och lästa öfverallt med samma begärlighet.
Äfven vår litteratur tillhöra de sedan länge i goda
öfversättningar, ehuru de naturligtvis bäst tilltala
på originalspråket. Vi kunna sålunda här fritaga
oss från försöket att skildra det förtjenstfull, ja,
oöfverträffliga sätt, på hvilket Asbjörnsen utfört
sitt grannlaga och svåra värf, att åt efterverlden
bevara de folkdiktningens egendomliga, men fagra,
alster, som i Norges fjällomkransade dalar dittills
lefvat den obemärkta muntliga öfverlemningens lif. Det
må dock icke lemnas oanmärkt, hvad som är en mycket
bidragande orsak till de Asbjörnsenska folksagornas
fängslande förmåga, att han förstått och förmått gifva
det enkla sagostoffet en genomgående nationel drägt,
äfven der han inflätat det i sina egna mästerliga
skildringar af Norges folklif och natur. Den
utveckling, Norges yngsta litteratur vunnit, är i
hufvudsaklig del påverkad af sagoberättaren Asbjörnsen,
ej minst i det hänseendet, att genom honom folkspråket
kommit till heder och sedan än vidare höjts genom
Björnstjerne Björnson och andra, yngre författare.
Det vill alldeles särskilda personliga egenskaper
till att kunna komma på så förtrolig fot med
allmogen i bygderna, att den icke blott med fullt
förtroende mottager herremannen i sitt hem, utan,
hvad som är vida mer, låter honom intimt inblicka
i dess själslif och få del af dess lifsåskådning,
sådan den tager sig uttryck i folkdiktningen,
sägnerna och sagorna. I sällsynt omfattande grad
hade naturen skänkt Asbjörnsen just de egenskaper,
som framför andra äro egnade att väcka personlig
tillit. Den trygga rättframheten och flärdlösheten
i hans sätt, hans fullständiga kännedom om folkets
tänkesätt och karaktäristiska egendomligheter,
hans eget rika förråd af sägner och sagor och den
saftiga, oskrädda humor, hvarmed han berättade dem,
voro rent af oemotståndliga och öppnade de mest
tystlåtna läppar till meddelsamhet. För Asbjörnsen
ville man gerna berätta – och derför finnes det icke
häller vidare mycket att hemta i de bygder, der han
farit fram och samlat.
Asbjörnsens lifsgerning inskränker sig dock icke
ensamt till att hafva återgifvit åt sitt folk dess
halft förlorade sagoskatt, om än detta verk gifvit
honom största berömmelse och fört hans namn vidast
ut i verlden. Såsom naturforskare och naturhistorisk
författare har han ock stort anseende bland sina
landsmän, förnämligast genom sitt mycket spridda
verk "Naturhistorie for ungdommen". Äfven hans
bok "Förnuftigt matstel", ett ämne, som mycket
intresserade Asbjörnsen, har väckt uppseende och
öfversatts till svenska ("Tidsenlig matlagning"). En
bekant långvarig tidningsstrid, den så kallade
"grötfejden", framkallades af denna bok, som för
öfrigt innebar väckelse till åtskilliga vetenskapliga
meningsbyten och utredningar.
Dessa litterära bestyr voro dock på långt när icke nog
för Asbjörnsens verksamhetsbegär och håg att gagna sitt land.
P. Chr. Asbjörnsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:35:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1885/0040.html
