Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Peter Christen Asbjörnsen, af A.-E. - Språkets uppkomlingar och afsigkomlingar. Ett stycke begreppslära, af Robert Geete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den bästa dom, som kan fällas öfver död man. – Såsom enskild person,
rikt utrustad med vinnande egenskaper, var Asbjörnsen varmt afhållen
af dem, som hade lyckan få knyta närmare bekantskap med honom. Det
präktiga ansigtet, afbildadt i porträttet å sid. 36, talar ju ock
inför obekanta afgjordt till hans fördel.
A.-E.
Språkets uppkomlingar och afsigkomlingar.
Ett stycke begreppslära.
Följer man ett ord från dess första uppträdande på
det indo-europeiska området genom de särskilda språk,
det (genom arf eller lån) tillhör, får man mer än en
gång bevittna ett förlopp, som har mycket tycke med
en menniskofamiljs utvecklingshistoria.
Från en redlig dannemans hem utgår en skara af
syskon. Hvarje individ går sin egen väg, till följd
af olika inre gåfvor, måhända understundom ock till
följd af tillfälligheter. En kommer bland fint folk,
stiger i graderna, får kanske till sist guld på
fracken. En annan har mindre ärelystnad, håller sig
bland småfolket och slutar bland torpare, ur stånd
att höja sig öfver torpareseder.
En medlem af en god familj når en ansedd ställning
hemma, men vill flyga högre, begifver sig af till
främmande land, blir andras tjenare och slutar som
träl, medan en lycksökare, som i sitt hemland hade
sin plats bland de namnlösa, kommen i främmande land,
vinner ära och anseende och slutar i konungens hof.
Till allt detta finnes motsvarighet bland
orden. Samma stigande och sjunkande af individerna,
samma oförtjenta tur för somliga att komma sig upp
i verlden, medan andra genom olika tillskyndelser
slungas ned i gruset, för att kanske vid ett annat af
tidens böljslag åter närma sig tinnarna af templet
eller också – störtas ännu djupare. Med ett ord –
språken hafva sina borna ädlingar och »self-made
men», sina uppkomlingar och sina afsigkomlingar,
hvilkas utvecklingshistoria, om också ej så romantisk
som den, hvilken tillhör varelser af kött och blod,
dock med skäl kan kallas "lefvande", ja, utgör just
ett af de lifstecken, som karaktärisera de lefvande
språken framför de döda.
Men den ofvan använda jämförelsen med menniskorna
kan ytterligare utsträckas. Liksom bland dessa,
kan man äfven bland orden göra den iakttagelsen,
att ytterst få "göra lycka" här i verlden, medan
antalet af dem, som sjunka ned från sin höjd för
att ej vidare återvinna den, är legio. Vi hafva här
framför oss ett ämne, som tillåter oss att lyfta en
ringa flik af den framtiden förbehållna vetenskap, som
kallas »begreppslära» och som har till sin uppgift att
systematiskt afhandla begreppens förändringar under
deras vandringar från ett, jämförelsevis ursprungligt
idiom genom dettas dotterspråk eller inom ett sådant
under dess olika utvecklingsskeden. Denna vetenskap,
redan i sig populär, är i hög grad egnad att tilltala
den stora allmänheten och den är förtjent af all
uppmärksamhet, enär den i högre grad, än någon annan
vetenskap, kan sprida ljus öfver folkens personlighet
och allmänna ståndpunkt.
Yi vilja med konkreta exempel belysa dessa allmänna
satser. Vi börja med att anföra några prof på
begreppsförändringar till det bättre, det vill säga
ord, som tjenat upp sig, dernäst ämna vi betrakta
några offer bland den otaliga skaran af sådana, som
kommit på förfall, för att till sist egna en blick
åt dessa amfibiefamiljer, som försett med individer
såväl samhällets högre kretsar, som dess lägre.
Måhända kan Början lämpligen göras med ordet
konung. Detta ord, som är gemensamt för alla
tevtoniska språk (utom gotiskan), innesluter i sin
etymologiska rot alldeles ingenting af den höghet
och glans, som nu mer tänkas oskiljaktiga från
detsamma. Det kommer nämligen rätt och slätt af ett
ord Jern (isländskans konr), som betyder afkomling,
ättling och hvaraf medelst afledning på -ung
(likställd med den vanligare ändelsen -ing; jämför
dubbelformerna honung, honing) konung bildats. Den i
sig sjelf oansenliga roten har sålunda i detta fall
alstrat en ättling, som vunnit en i hög grad upphöjd
ställning. Ett lika oansenligt upphof har den franska
benämningen på konungens boning, la cour. Det härledes
nämligen från det latinska chors, gen. chortis
(en biform till det mer kända cohors, kohort), hvars
egentliga betydelse är den af svingård, kreatursfålla,
hvarur redan i latinet den härledda betydelsen
menniskoskara, trupp, kohort utvecklat sig. Äfven det
motsvarande svenska ordet hof (i likhet med så många
andra lånadt från tyskan) har låga anor. Det betyder
ursprungligen endast en öppen gård, hvilket begrepp
småningom svällt ut till att betyda den komplex af
byggnader och menniskor, som ordet nu innebär.
En dylik utvidgning af betydelsen finna vi äfven i
ordet gård (öppen plats; jämför bakgård, trädgård)
sammanstäldt med landtgård (jordegendom).
Det gamla svenska och för öfrigt nordiska ordet tun
(tyska zauri), som ännu fortlefver i våra dialekter
med betydelsen stängsel, inhägnad plats, samt i en
mängd ortnamn: Ärentuna, Frötuna, Håtuna, Sigtuna,
med flera, har att förtälja en likadan historia,
som cour, hof och gård. Äfven det har fortskridit
på begreppsutvecklingens väg ända derhän, att det i
sin engelska form town innefattar ej blott en enda
gårdsplan, utan en hel stad med torg, gator, husrader
och allt.
I förra århundradets poesi figurerade öfverguden
Jofur såsom ett slags nordisk af bild af den klassiske
Jupiter, en ära, för hvilken han hade att tacka endast
en tillfällig ljudlikhet. Det sednare ordet betyder
egentligen »gudafader» (eller »ljusets fader»), jofur
(isl. jöfurr) åter är liktydigt med det allmänt kända
tyska eber, vildgalt, ett ord, som till följd af den
gammalnordiska poesiens förkärlek för metaforer redan
tidigt användes till att beteckna en modig krigare,
kämpe. Som man finner, är det ett aktningsvärdt steg
emellan begreppsutvecklingens båda ändpunkter.
Ur det latinska senior, äldre (med hvilken betydelse
den af »vördnadsvärd» nära sammanhänger), hafva
samtliga de romanska språken (franskans seigneur,
italienskans signore, spanskans senor, portugisiskans
senhor, och så vidare) hemtat sin beteckning för
begreppet »herrskare», »herre» (detta sist nämnda
ord åter egentligen en komparativ af det tyska
adj. hehr, hög, och betyder sålunda ursprungligen »den
högre»). Genom det ständiga bruket hafva åtminstone
de italienska, spanska och portugisiska formerna nu
mer sjunkit ned till alldagliga tilltalsord, men det
franska seigneur (och ännu mer monseigneur) bibehåller
ännu en exklusiv betydelse, hvilket i utmärkande grad
gäller om det ur samma källa härflytande sire. I sin
engelska form, sir, har lik visst äfven detta sist
nämnda sjunkit ned till en banal höflighetstitel,
liksom de nyss omharidlade italienska, spanska och
portugisiska formerna.
Benämningar på en mängd värdigheter, hofsysslor
och dylikt räkna ofta sin uppkomst från tämligen
anspråkslösa sfärer. Marsk till exempel (af
isländskans marr, häst, hvars fem. märr är
allmänt bekant) betyder egentligen »hästvårdare»,
sammansättningen rihsmarsk betecknade länge en af
rikets förnämsta värdigheter. Deremot står fodermarsJc
ännu qvar på den ursprungliga nivån. Samma öden täljer
det sammansatta mar-skalk. Ursprungligen betyder äfven
det helt enkelt »hästsven», ett innehåll, som ligger
fjärran från tanken på en »marskalk af Frankrike»,
men deremot träder i öppen dag i det franska maréchal
i betydelsen »hofslagare». –
De engelska lord och lady betyda egentligen
brödutdelare och brödutdelerska, såsom det framgår af
de anglosachsiska formerna hlaford (i fornsvenskan
uppträdande under formen lavard, till exempel i Knut
Lavard) och hlæfdige (hlaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
