- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
40

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Språkets uppkomlingar och afsigkomlingar. Ett stycke begreppslära, af Robert Geete - Boxholm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rätt menlöst. Orden bengel och lymmel, bägge två
tyska låneord, betyda egentligen knölpåk, svängel
på en handpress, men i trots af denna oskyldiga
grundbetydelse hafva de. liksom fallet är med knöl,
maruffel, stöfvel och många andra, nedsjunkit
till afgjorda oqvädinsord. Buffel, not, kräk, apa,
markatta, gröngöling, fårskalle, med flera benämningar
ur naturens olika riken använda såsom »tilltalsord»,
upptagas på goda grunder illa, ehuru de i sig sjelfva
intet ondt betyda. –

I tredje och sista rummet vilja vi lemna några exempel
på samtidig upphöjelse och förnedring af ett och
samma ord inom olika språkliga sfärer. Hvem vill vid
första påseendet tro, att så begreppsskilda ord, som
lödd och pedell, uppstått ur samma etymologiska källa
(det fornhögtyska petil, sändebud)? Eller att prest
och profoss båda kunna föras tillbaka till latinets
præpositus, föresatt, öfverordnad?

Det tyska ross (vårt gamla, ännu i dialekter
lefvande hors), gångare, stridshäst, betyder i
sina italienska och spanska former: roma och rocm
hästkrake, skinkmärr, och den sednare formen går
igen i Don Quijotes verldsbekanta Rocinante, hvilken
sålunda endast etymologiskt brås på sprakfålarna.

Mellan det tyska lule, pojke, och dess svenska form
lof råder, trots blodsbandet, samma moraliska skilnad,
som mellan det tysk-engelska brödraparet knabe, gosse,
och Jcnave, skurk. Något liknande möter en ock i det
från tyskan lånade kneU, hvilket nu mer är en familjär
beteckning för militär, men förr mer afgjordt betydde
»tjenare», »dräng» (liksom ännu bildligt i orden
stöfvelknekt, ljusknekt). Den danska formen knegt
har en ännu mindre respektabel klang (tyveknegt, med
flera) och utgör den förlorade sonen i en familj,
hvars stolthet åter utgöres af det engelska knight,
riddare.

Betydelsen af det vackra svenska ordet tärna har
sjunkit djupt i det motsvarande tyska dirne, som,
användt ensamt, betyder lättfärdig qvinna. Ur rykte
(af samma rot som rop: »komma i ropet») hafva uppstått
tvänne sidoordnade former: ryktbar och leryldad, af
hvilka det sednare ordet i lagspråket fått betydelsen:
»behäftad med vanrykte» (i Rätteg.-Balkens 15
kap. heter det, att de, som vilja föra andras talan,
»skola vara oberyktade, ärlige»).

Liksom början gjordes med konung, hafva vi anledning
att sluta med hans gemål och på samma gång lemna
ett mer än andra talande exempel på afståndet
mellan tvänne ord af alldeles samma etymologiska
ursprung. Det mesogötiska ordet qino (uttalas
’kvino’), vårt qvinna, som å ena sidan gifvit upphof
åt det låga ordet kana (hvilket dock ännu i sin danska
form kone fasthåller sin ädla grundbetydelse), har
å andra sidan skjutit en gren upp i de herrskandes
salar, i det engelska queen, »qvinnan» i sin fullaste
storhet, landets moder, drottning.

Och dermed nedlägga vi pennan, hysande den förhoppning
att hafva lyckats ingifva något intresse för ett
forskningsområde, som så väl behöfver arbetare och
tillika är af så stor vigt för folkpsykologien. Först
genom en systematisk bearbetning af begreppsläran
kunna vi lära känna, huru den mångskiftande
folksjälen och i främsta rummet den, som bor i vårt
eget folks bröst, huru den tänker, känner och söker
sitt uttryck.

Robert Geete.


Boxholm.

Boxholms landt- och bruksegendom i Östergötland,
belägen i Ekeby och Åsbo församlingar på öfvergången
mellan slätt-och bergsbygden, är genom sitt läges
omvexlande natur ett bland de skönast belägna
herresäten inom länet, liksom det är ett af dess mest
betydande.

Denna egendom kallades fore år 1598 Flemminge, men
blef då uppkalladt Boxholm eller Bockesholm efter friherre
Arvid Gustafsson Stenbock, hvilken 1594, då han var
ståthållare öfver Wadstena slott och län, af konung
Sigismund som donation här erhöll stora jordagods,
å hvilka han anlade en sätesgård. Först nämnda
år 1598 tillträddes den genom arf af riksrådet
Pederson Ribbing, i hvilkens slägt den förblef till
1770, då egendomen såldes af riksmarskalken, grefve
Göran Gyllenstierna och hans svägerska fröken Anna
Charlotta Ribbing och öfvergick till hofmarskalken,
friherre Adolf Rudbeck, hvilken sedermera åter sålde
egendomen år 1778 till brukspatronen Olof Buren,
adlad med namnet Burenstam, som öfverlät köpet på
sin broder brukspatronen Carl Daniel Buren. I denna
slägt har egendomen sedan oafbrutet varit, tills,
som nedan omnämnes, en del deraf eller sjelfva bruket
öfvergick till ett för dess drifvande bildadt bolag.

Järnbruket, hvarifrån vi meddela några teckningar,
är beläget vid Svartån, hvilket vattendrag sedermera
flyter förbi säteriet. Det anlades år 1754 af friherre
Gabriel Adolf Ribbing, som då erhöll Bergscollegii
tillstånd att få anlägga
tvänne stångjärnshamrar, klippsax och skärverk. Det
har sedan varit staddt i ständig utveckling, och år
1810, då brukspatron C. D. Buren fortfarande var ägare
samt redan betydligt uppdrifvit bruksrörelsen, fanns
der utom stångjärnstillverkning, äfven brännstålsugn,
tråddrageri, tillverkning af sågblad, yxor och spadar,
med mer dylikt.

Allt sedan grundläggningen hade bruket och
landtegendomen alltid samma ägare ända till år 1872,
då bruksegendomen öfvergick till ett bolag, hvilket
ständigt arbetat på dess förbättring och utvidning,
så att dess areal, nu utgörande omkring 40,000
tunnland åker, äng och skog, mer än fördubblats,
sedan bolaget bildades.

De flesta verkstäderna äro vackert belägna omkring den
från sjön Sömmen kommande Svartån, hvilken förser dem
med en riklig och aldrig trytande drifkraft. En del af
anläggningarna är ny; samtliga utgöras de af masugn,
smältsmedja, grof- och finvalsverk, tunnplåtverk,
klippspiksfabrik, gjuteri och mekanisk verkstad
samt sågverk med hyfleri. Äfven finnes der en större
mjölqvarn.

Mellan de något spridda verkstäderna föras
råvarorna på brukets egna järnvägar, hvarå äfven
de färdiga produkterna flyttas till den närbelägna
järnvägsstationen vid Östra stambanan. Under 1883
tillverkades järn- och träeffekter till ett värde af
1,250,000 kronor.

Utom boningshus för tjenstemännen finnas för den till
omkring fyrahundra personer uppgående arbetsstyrkan
tretio-fyra bostäder, innehållande tillsammans
trehundra rum. Ett större skolhus, som kostat 20,000
kronor, har bolaget öfverlåtit till församlingen.

På stället finnas läkare, veterinär, apothek,
hotell samt en större föreningshandel, hvars flesta
aktieägare utgöras af bruksarbetare.

Landtbruket, som under senaste tiden utvecklats och
förbättrats med tillämpning af nutidens alla praktiska
uppfinningar och upptäckter, är, med undantag af
en del närmast till järnbruket befintliga gårdar,
utarrenderadt; å hela egendomen födas etthundratjugo
hästar, trehundratjugo oxar, sexhun-dratretio kor,
trehundrafemtio ungnöt och åttahundrasextio får.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 02:40:10 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0044.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free