Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boxholm - Hvad man kan se med en kikare. Af Pedro Antonio de Alarcon. Från spanskan af C. Ludv. Törnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till dess ämnet danat blifver
Efter smedens välbehag.
Med en knif mot samma städ
Hugges det i smärre stycken
Efter mästarns egna tycken,
Som en bonde klyfver träd.
Hvarje bit skall bli en stång,
Som på städet vänds och vrides,
Och på fyra sidor smides,
Till dess hon blir lagom lång.
Detta ämnet blifver blott
För de många sorter smiden,
Hvilka på Burénska tiden
All sin drift och uppkomst fått.
I ett annat hus man hör,
Hur de smärre hamrar smälla;
Allestädes bäljar gnälla,
Som blott bullret dubbelt gör;
Här man smider natt och dag,
Yxor, billar, hvad man gagnar
Till beskoning uppå vagnar,
Spikar utaf alla slag.
Här den muntre hästen får
Godt beslag till sina hofvar,
Att han trygg gör sina lofvar
Och ej rädd på isen går.
Åkermannen får här bill,
Axlar, skruf var, hjulbeslager:
Dock, hvad utländsk hand här
Mycket mera stiger till.
Äter andra rum jag såg,
Der som flere filar höras,
Knifvar, saxar, eldstål göras
Bättre än i Vedewåg;
Knappar, spännen, ja, långt mer,
Som alltsammans väl poleras,
Och med blommor ciceleras,
Hvilket mycket skönhet ger.
Men i söder far man si,
Utom flere stångjärnshamrar,
Hvaraf hela trakten slamrar,
Äfven ett tråddrageri:
Både fin’sta tråd och grof
Här man genom skifvan tvingar
Och hopsamlas uti ringar
Till mångfaldiga behof.
Vals och skärverk äro sätt
Att få järnet klippt i tenar,
Som i smidets många grenar
Göra smedens möda lätt:
Skurna tenar nyttjas mest,
Dels till tråd och dels till spiken:
Men så är för plåtfabriken
Valsadt järn som allra bäst.
Qvarnen, högst i fallet ställd,
Bör ej heller nu förglömmas,
Der så många säckar tömmas
Utaf hela ortens mald.
Hon är stor och byggd af sten;
Vatten kan här aldrig tryta
Der med fart det ses frambryta
I en afstängd strömmens gren.
Särskild gård för inspektor
Har man byggt helt nära vägen
Och beqvämligt är belägen
För dess nya postkontor.
Min beskrifning är för svag
På ett verk, som iovårt rike
Ej lär mångstäds fåosin like
Och förkofras dag från dag.
Det har kostat stort förlag,
Att så många hus uppsätta,
Och så sköna verk inrätta,
Som nu visas för en dag.
Afund vässar dock sin tand
Och med sneda ögon smilar På de hamrar och de filar,
Som ge’ vinst åt Sveriges land.
Hvad man kan se med en kikare.
Af Pedro Antonio de Alarcon. Från spanskan af C. Ludv. Törnberg.
En morgon under den månad, jag tillbragte som
frivilligt inspärrad å kastellet Gibralfaro,
inträffade det, att jag efter en i godt mak förtärd
dugtig frukost tog en präktig kikare, som fästningens
kommendant ställt till mitt förfogande, gick ut ur
mitt tält och styrde mina steg till vestra batteriet.
Detta batteri är ett kreneleradt torn, som i högre
grad, än kastellets andra batterier, beherrskar
Malaga. O, hvilket hänförande panorama har man ej
härifrån!
Der har jag, sittande grensle på en kanon med kikaren
i ena handen och ett valdthorn i den andra, tillbragt
de fridfullaste och lyckligaste dagar i mitt lif. Ty
hvad jag dag ut och dag in sysselsatte mig med, var följande:
Att betrakta det blåa Medelhafvet, som utbredde
sig till venster om mig ända till det ställe, der
under klara dagar en strimma af mörkare blå färg,
än himmelen och Medelhafvet, antydde begränsningen
af den afrikanska kusten.
Att se staden Malaga under mina fötter, full af
täckhet, i sin helhet öfverskådlig, alltid ny. alltid
blomstrande.
Att förlora mig i anblicken af ängarna, som utbredde
sig till höger för att till sist slingra sig som
girlander kring bergens fot.
Det vill säga att med en blick omfatta sjön, staden
och landet och ej hafva något annat öfver mig, än
den oändliga himmelen.
Att se solen gå upp.
Att se henne gå ned.
Att om natten vänta på månen, som andra vänta på sin älskarinna.
Att säga honom farväl, när han i gryningen utmattad
sjönk ned bakom bergen i vester.
Att se skepp från alla länder styra in i hamnen eller
tillvinka dem ett farväl, när de försvunno bort mot
Gibraltars sund, hän mot Amerika.
Att om natten följa fyrtornets kringvridning och
återspeglingen af dess sken på vattnet.
Att höra på matrosernas och fiskarenas sång.
Att betrakta den midt i djupt mörker liggande, upplysta
staden, lik ett rymligt grafkapell i en skum kyrka.
Att lyssna till böljornas brus eller klagan, att
lyssna till den vakna befolkningens sorl eller den
sofvande befolkningens andetag, till skildtvakternas
anrop, fåglarnas qvitter, klockornas muntra klämtning
eller deras ringning till begrafning.
Och ändtligen att se menniskorna vandra rastlöst, som
myror, från Malaga till den andra lilla marmorstaden,
som ligger bakom den stora: kyrkogården – och
tänka på, att min tanke gick vidare än den aflägsna
horizonten och det knappt tillmätta menniskolifvet,
vidare än tid och afstånd, obegränsadt som himmelen,
hvilken insvepte mig och jorden i sin oändliga blåa
kappa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
