- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
44

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boxholm - Hvad man kan se med en kikare. Af Pedro Antonio de Alarcon. Från spanskan af C. Ludv. Törnberg - Kärlek och sjelfviskhet, af Johannes Petrus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

44

Nu höllo presterna fram ett krucifix för honom. Och
förbrytaren fortsatte sin vandring.

Det var lätt att förstå, att presternas sträfvanden
gingo ut på att bringa den lifdömde till att
undertrycka den der åtrån efter frihet, förtviflans
sista vansinniga och högsta hopp, och få honom att
betrakta martyrskapet som önskvärdt, denna stol som
värd att intaga, denna död som hederlig...

Jag hörde det ej, jag kunde ej höra det, men jag såg
den enes kraftiga och vältaliga minspel, jag såg hans
inspirerade och fromma åtbörder, den ädla flamman i
hans ögon, det kärleksfulla sätt, hvarpå han vidrörde
den halsstarrige förbrytaren.

Detta såg jag och jag såg offret fortsätta
sin vandring med fasta, bestämda och kraftiga
steg. Längtade han efter att gå öfver till det lif på
andra sidan grafven, som de lofvade honom, ett lif,
der han ej längre skulle vara en lek-

Bilder från Boxholm. Teckning af K. Haglund.

1. Smältsmedjans
yttre. 2. Hotell. 3. Masugn. 4. Sinältsmedjans inre.

boll för så många blodtörstiga vilddjur, ett lif,
der det hvarken fanns kaptener eller soldater eller
gevär eller något af allt det, som fallit öfver honom
som ett berg af bly?

Hvad utom religionen kunde väl öfvertyga denne man,
att döden är en lycka? Hvad utom den kunde få honom
att gripa den bittra kalken med fast hand och lugnt
föra den till sina läppar? Hvad utom du, guddomliga
kristna religion, skulle kunna borttaga det vanärande,
förskräckliga och grymma i denna våldsamma död, som
hvarken var befalld af Gud eller öfverensstämde med
naturens lag-ar? Hvad utom du skulle kunna utsläcka
köttets, blodets, nervernas instinkt, som vill draga
honom Jbort från detta ställe, drifva honom till
att göra motstånd, att kämpa, att rasa, att bitas,
att sparka och skrika, att han vill icke, vill icke
dö ... han vill icke, kan icke, bör icke? ...

Presten satte sig på stolen, och nu var schavotten
icke längre vanärande.

Delinqventen föll på knä för hans fötter och begynte
skriftermålet.

Förbrytare! Bekänn dig skyldig till det brottet att
vara menniska och lefva bland menniskor! -

Innan jag slutar skall jag säga, hvari hans
förbrytelse bestod. -

Nu satte sig den lifdömde på stolen. Icke en rörelse
för "att göra motstånd!

Jag såg honom nu framifrån. Det var en ung man; hans
anletsdrag voro regelbundna, skägget något för långt,
ögonen osäkra, hudfärgen mörk och glänsande.

De bundo fast honom, och han gjorde
intet motstånd. Han skälfde icke en gång.
Utan tvifvel var han redan till hälften bedöfvad.
De knöto en bindel för hans ögon ...

Nu återstodo endast några få minuter.

Han visste det... och försökte icke att slita sig lös
... och skrek icke ... och utbrast icke alldeles utom
sig: »Mitt lif, mitt lif!"

Han - en obildad man, ovan att tänka, fattig på
begrepp, utan anlag för heroism, utan förutsättningar
för martyrskapet!

Fyra af hans kamrater, fyra kara-binierer,
alla måhända hans vänner, trädde fram ur ett led,
marscherade med raska steg fram till fyrkantens midt
och gjorde halt framför den lifdömde.

Denne måste hafva hört: »Lägg an!» ... måste hafva
hört kommandoordet ...

De fyra soldaterna satte gevären till kinden ...

I det samma blefvo kikarens glas skumma, och jag
såg intet mer. Kanske var det mina ögon,
som blefvo skumma. Jag reste mig i ett anfall
af raseri och slog mig för pannan med händerna
och stirrade mot den ödesdigra platsen.

Derborta böljade myrsvärmen.

Öfver den samma höjde sig litet rök i luften. Det var
det enda, som kunde ses med blotta ögat. Naturen var
fortfarande lika strålande, leende och skälfvande
under solens smekningar, som en förälskad qvinna.

Hafvet, marken, luftkretsen, alla hade de likgiltigt
varit vittne till menniskornas löjliga öfvermod.

* * *

Senare fick jag veta, att den olyckliges namn var Juan
Perez Fernandez, att han var född i Boal i Asturien,
att han var karabinier, tretioett år gammal och
ogift.

Hans förbrytelse bestod i, att han hade gifvit sin
sergeant ett lätt slag vid ett tillfälle, då denne
hade gått honom för när i en kärleksangelägenhet.

Efter de borgerliga lagarna försonas en sådan
förseelse med några kronors böter.

Efter de militära straffas en så stor förbrytelse
med döden.

Efter den guddomliga lagen... Gud skall också döma.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0048.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free