- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
46

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kärlek och sjelfviskhet, af Johannes Petrus - Ett kulturens offer, af Job - Indiska visdomsord

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

46

emot han mången gång förmår ingifva denne
sympati. Sällan är någon så afgjord egoist, att
han icke egnar någon eller några sin tillgifvenhet,
ehuru den icke är oegennyttig, utan med ett band af
sjelfviskhet fasthåller den älskade, liksom kusken
med tömmar beherrskar sina favorithästar.

Sätta vi nu kärlek såsom rena motsatsen till
sjelfviskhet, så skola vi iinna, att den är ganska
sällsynt bland menniskors barn; ja, vi måste vid vårt
sökande derefter låna Diogenes’ lykta och skola ändå
hafva ganska svårt att upptäcka den. Vi träffa de
förälskade nygifta, - här måtte vi väl finna hvad vi
söka: den sanna kärleken? Ja, nog rnå denna kärlek
vara sann, men icke är den utan sin stora tillsats
af sjelfviskhet; ja, män kan säga, att sjelfviskhet
icke blott är dess egenskap, utan dess natur. Det
är en kärlek, som visserligen gifver allt, men också
fordrar allt. Hvad är svartsjuka, för hvilken älskande
äro så böjda, annat än egoism? Och huru föga bry sig
de älskande i allmänhet om andras nöd och lidanden,
om blott de sjelfva äro lyckliga! Deras kärlek är en
yttring af gemensam sjelfviskhet hos två individer,
tills svartsjukan kommer emellan, då hvardera blir
sjelfvisk för egen räkning.

Kenare, det vill säga mindre sjelfvisk, är då
moderskärleken; den gifver allt, men fordrar ganska
litet; ja, om den också får ingenting, förblifver den
ändå lika gifmild. Äfven denna kärlek är dock till
följd af sin natur inskränkt, omfattande endast
den egna afkomman. Och på visst sätt kan denna
inskränkning betraktas som sjelfviskhet. Detsamma
gäller om slägtkärlek i allmänhet.

Hvart skola vi då vända oss för att finna en
fullkomligt ren kärlek, fri från all sjelfviskhet? Det
skulle vara en kärlek, som omfattade alla medmenniskor
med det deltagande, hvar och en behöfde, således
menniskokärlek i högsta bemärkelse, kristlig kärlek
med ett ord. Visserligen befinna vi oss midt i
kristenheten, men den kristliga kärleken är dock en
af de allra raraste växter, man der kan påträffa,
om vi skola igenkänna den på Pauli beskrifning deraf:
»Kärleken är tålig och mild, kärleken afundas icke,
kärleken skalkas icke, han uppblåses icke, han
skickar sig icke ohöf-ligt, han söker icke sitt,
han förtörnas icke, han tänker intet argt, han gläds
icke öfver orättfärdighet, men han fröjdar sig öfver
sanningen. Han fördrager allting, han tror allting,
han hoppas all ting, han lider allting. Kärleken
vänder aldrig åter.» - - Nog kan man få höra denna
kärlek predikas; man möter den i ord, men saknar den
i handling. Hvar skola vi finna den, som verkligen
älskar sin nästa som sig sjelf och bevisar det
genom att sälja alla sina egodelar för att gifva de
fattiga? -

Men vi skola icke göra oss den fruktlösa mödan att
söka efter ett sådant ideal af menniskokärlek; vi
skola nöja oss, så snart vi hos någon påträffat en
liten del af denna kärlek och icke idel sjelfviskhet;
ja, vi skola sänka våra anspråk ända till en
hundradel af den förra på nittionio hundradelar af den
sednare. Nu måtte vi väl möta menniskokärlek, hvart
vi gå, säger ni. Åh ja, men icke är den så allmän,
som ni tror. Blir ni olycklig, hjälpbehöfvande, gå då
omkring, icke till edra närmaste anhöriga och vänner,
utan till andra, kända och okända, och ni skall få se,
huru pass hjälpt ni varder!

Den förefinnes dock, Gud ske lof, denna menniskokärlek
rundt omkring oss, fast endast hos några få, och
hos dessa i mycket små portioner. Den finnes, och
det är väl, annars skulle umgänget med menniskor
blifva ett straff och kampen för tillvaron alltid en
dödsdom för den svagare! Barmhertighet, hjälpsamhet,
välgörenhet i det tysta vandra ännu omkring ibland
oss, ehuru vi stundom hafva svårt att igenkänna dem
under deras förklädnader. Lyckas det egoisten för
en tid att bakom masken af ett tjusande sätt dölja
sjelf viska beräkningar, händer det, att vi till
gengäld någon gång upptäcka ett vekt hjerta under ett
sträft yttre. Den, hos hvilken ofvan nämnda sjette
sinne är vaket och som aktgifver på dess yttringar,
skall dock hafva lätt att urskilja hvad som gömmer
sig bakom dessa masker.

Lycklig den, som kan älska, - älska sina
medmenniskor! Vore han också den fattigaste dagakarl,
så äger han i denna kärlek en rikedom, ett kapital,
hvars ränta kommer honom till godo i form af andras
genkärlek. Ingen är så fattig, att han icke kan skänka
en annan sitt deltagande, bevisadt med tjenstaktig
handling. Den barmhertige samariten var den fattigaste
af dem, som gingo förbi den på vägen till Jeriko
liggande, af röfvarehänder sargade. Afundsvärda äro
de, hos hvilka den barmhertiga viljan motsvaras af
förmågan att hjälpa. Deras menniskokärlek behöfver
icke gå omvägar för att nå sitt mål, och enär den
kan lemna snar hjälp, blifver denna dubbel. Hvad är
den glädje, egoisten känner öfver vunna fördelar
mot den tillfredsställelse, menni-skovännen erfar
efter en handling af uppoffrande kärlek? Den förre
har eröfrat en gyldene kalf, den sednare klappande
menniskohjertan. Den förre genomvandrar lifvets öken
ensam med en tung packning af egna intressen och
går genom dödens port obegråten, ofta förbannad; den
sednare åtföljes af tillgifvenheten och tacksamheten,
som förljufva hans väg och dela hans bekymmers börda,
och välsignelser ljuda bakom honom, när han träder
öfver tröskeln till dödens boning.

»Saligare är gifva än taga.»

Johannes Petrus.

Ett kultur-ens offer*

laudatur i studenten, ?Det var hans första bragd. Till
denna sedan mången I samma genre blef laggd.

De döda språken han läste. Han slukade som en häst
Antikens unkna rätter, - Var aldrig hos lifvet gäst.

Uti kamraternas skara Dum och försagd han stod,

Medan mot hjessan steg det Tunna klassiska blod.

Men hos professorn han kunde På frågor gifva svar
Och inom kort en examen Han tog, som lysande var.

Dock har ett offer den kostat: Hans hjernas grå
substans. Det har med stickningar börjat, Resten lär
gå som en dans.

Job.

Några menniskor offra lifvet, emedan de helt och
hållet äro intagna af begäret efter rikedomar: folket
menar, att lifvet utan rikedomar är ai ingen nytta.

Hvem genomskådar en qvinna med skönt ansigte och
förborgade synder? En ond qvinna är lik en lotusdam
med blommande vattenrosor, i hvilken krokodiler
dölja sig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free