- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
47

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Utan rullgardiner". Dram i en akt af Anna A.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"Utan rullgardiner".

Dram i en akt af Anna A.

(Eftertryck liksom uppförande å offentlig theater förbjudes.)


Personerna.

Fröken v. Sipp, pensionsföreståndarinna.
Torborg Vinge, lärarinna i v. Sipps pension.
Isberg, doktor.
Sonnenberg.
Fia, piga hos fröken v. Sipp.
Pensionsflickor.

(Händelsen försiggår i en flickpension på 1850-talet.)

-

(En stor, i skolstil möblerad, sal med tre par gardinlösa fönster
på hvar sida. Vid ena väggen ett piano; dörrar på ömse sidor om
detsamma; vid väggen midtemot en dörr åt tamburen; midt på golfvet
ett skolbord med stolar omkring. På bordet en lampa, som
lyser så matt, att månskenet tager alldeles öfverhanden.)

Fröken v. Sipp (supéklädd, kommer från rummet till
höger om pianot och vänder sig till Torborg, som stiger upp
från detsamma): Nog kunde du gerna gått med, när du är
bjuden; men det är rätt, du har ju magistern!

Torborg: Ja, jag har honom också och så skall jag ju
spela med två af flickorna, när de komma från dansskolan.
Tack annars, för tant ville haft mig med! (Andas i händerna.)

Fröken v. Sipp: Jag tror, det är väl tidigt att gå ännu.
Fryser du?

Torborg: Jag har blifvit alldeles stel i händerna (lågt)
och i fötterna också.

Fröken v. Sipp (börjar taga på sig handskarna): Då skall
du taga några armrörelser. De äro så nyttiga, när man fryser.

Torborg: Det ämnar jag också göra, när tant har gått,
(lågt) jag skall taga både arm- och benrörelser.

Fröken v. Sipp: Vet du, om du vore en vanlig ung dam,
skulle jag hesitera att lemna dig på tu man hand med
magistern i sådant här herrligt månsken.

Torborg: Tror tant honom icke bättre, tant, som alltid
brukar framhålla honom som mönster för unga män?

Fröken v. Sipp (skrattar): Hur väl jag än tror honom,
så skulle jag icke vilja lemna en romanesk flicka ensam med
honom, om hon tyckte om honom.

Torborg (öfverlägset): Ja, för mig kan tant vara alldeles
lugn. Jag har sett magister Isberg alltför ofta vid dagsljus,
för att kunna råka i något slags månskenssvärmerier med
honom.

Fröken v. Sipp: Det är ju det, jag vet, min söta vän,
derför är jag just så trankil med afseende på den blifvande
lektionen.

Torborg: Jag svärmar dessutom icke för personer, utan
endast för idéer, skall jag ha’ den äran att säga tant. En
gång svärmade jag för en menniska, jag också, men det gick
snart öfver.

Frölen v. Sipp: Hvad var det för en guddomlighet?

Torborg: Bara en bildad och hygglig flicka, tant.

Fröken v. Sipp (förvånad): En flicka?

Torborg: Hvarför inte?

Fröken v. Sipp: Hvad var det då för märkvärdigt med
henne?

Torborg (långsamt): Det märkvärdiga, tant, att hon gaf
en rik och ståtlig friare korgen, för det han var en blaserad
menniska.

Fröken v. Sipp: Verkligen, ganska ovanligt! Var hon fattig?

Torborg: Ganska fattig.

Fröken v. Sipp: Nå, men se’n tog hon honom väl till
nåder, eftersom hon förverkade din gunst?

Torborg: Nej, men hon gifte sig kort derefter med en
gammal enkling, bara för att bli’ försörjd, och det tyckte jag
var »att göra sig till hund för ett bens skull», som man säger.

Fröken v. Sipp (skrattar): Dina uttryck äro icke så
alldeles väl valda, ma chère. Kom ihåg, att du är lärarinna i
en flickpension!

Torborg: Ack, nog minnes jag det, tant, (pekar på en hög
skrifböcker på bordet) der har jag ju alla themaböckerna!
Kanske jag skall knäppa tants handskar?

Fröken v. Sipp: Tack! Nå ja, jag har också ingenting
att förebrå dig utom det, att du är litet exalterad ibland,
som magistern brukar säga.

Torborg (sysselsatt med att knäppa frökens handskar):
Det är något, som visst ingen kan säga om honom. Jag
önskar inte mer, än att jag finge se honom i exaltation
en gång.

Fröken v. Sipp: Så stygg du är! (Slår henne på handen.)
Nu kan du gerna hjälpa mig på med ytterkläderna också,
så slipper jag besvära Fia, som ligger på köksgolfvet och
skurar.

Torborg: Alltför gerna! (Går ut i tamburen, kommer åter
med frökens ytterkläder och hjälper henne.)

Fröken v. Sipp: Jag vet inte, om jag nämnt för dig, att
jag väntar en doktor Sonnenberg, som tager denna väg,
förmodligen för att inackordera någon syster i min pension. .

Torborg: Jo, tant talade om honom i går och i förrgår,
vill jag minnas.

Fröken v. Sipp: Det vore ledsamt, om han komme, innan
vi fått upp ens en rullgardin här.

Torborg: Vi skola hoppas, att det blir tåghinder, i fall
han reser på järnväg – eller att ångbåten får ligga stilla
för »tjocka», ifall han far sjövägen, tant.

Fröken v. Sipp: Så tokig du är! Skulle han komma, så
skicka för all del genast efter mig!

Torborg: Naturligtvis! Jag får väl försöka underhålla
honom »med fagert snack», tills tant hinner anlända – eller
spela för honom.

Fröken v. Sipp: Fall bara inte in i det romaneska! (Lyfter
varnande fingret, i det hon går.) Adjö nu, så länge!

Torborg (i detsamma): Jag romanesk inför en vildt
främmande person! Hvilket misskännande! Bien du plaisir, tant!
(Stänger efter henne, går sedan fram till bordet och lägger
i ordning böcker med mera.) Exalterad, jaså! Jag undrar just,
hvad som skulle hålla mig uppe, om jag inte hade inom mig
något i den der vägen! Svälta, frysa och sträfva, så lyder
programmet för hvarje dag, och då behöfver man allt kunna
försätta sig utom det närvarande, om man skall kunna hålla
modet uppe. Det är obegripligt, att tant sjelf kan lefva på
en dålig kopp kaffe och en skillingsbulle från morgon till
klockan 3 eftermiddagen; men kanske lefver hon på sina
ungdomsminnen! – Jag har visserligen ljufva minnen, jag
också,.men när jag försöker lefva i dem, kännes det
närvarande blott så mycket bittrare. O, mitt älskade barndomshem
med dina sköna gåsbröst och ditt hvita bröd! Ägde jag
nu blott en skifva af det sednare, skulle jag med exaltationens
tillhjälp lyfta mig öfver alla gåsbröst i verlden – eller
finge jag blott en redig brasa i detta ökenstora rum! (Stiger
upp, promenerar omkring, stannar vid kakelugnen.) Hu, du
kyler omkring dig, som en egoist, när man kommer honom
för nära! Men – jag fryser på en förhoppning, jag svälter
på en förhoppning och jag sträfvar på en förhoppning! I en
flickpension är icke min plats, det känner jag. - Jag går
bara och väntar på något, som skall hända; jag hoppas
nämligen, det skall hända. Hvarför gaf jag mig ifrån mitt kära
hem? Jag fick ett äktenskapsanbud och jag hotades med flera,
men jag ville icke gifta mig. Jag har verkligen ännu icke
funnit någon man, som jag ansett värdig min kärlek. Jag
vill lefva för att gagna menskligheten med de gåfvor, jag fått,
och de kunskaper, jag förvärfvat och ytterligare förvärfvar.
Hur detta skall tillgå, hvad min verksamhet skall blifva, har
jag ännu icke klart för mig - men jag känner något här
(förer handen till hufvudet) och här (förer handen till hjertat),
som förvissar mig om, att pensionslifvet är blott ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 02:40:10 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0051.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free