Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Utan rullgardiner". Dram i en akt af Anna A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
i furuskogen. Rätt som det är, kommer min mor bort
till fönstret, mitt fönster, mitt och systrarnas
kammarfönster, och tittar ut-, det är tecken till,
att jag redan glömt mig qvar derute i månskenet
för länge. - O, älskade barndomshem, o, heliga
barndomsminnen!
Fia (från köket med en bricka): Nu, fröken lilla,
är theet och simlan inne. Ät nu, innan ungarna komma
från dansskolan! Mjölgröten deras har jag redan burit
upp på rummet; den blef tunn i qväll, för jag hade för
lite mjöl, men det gör detsamma, för de äta bredvid,
det har jag märkt.
Torlorg: Verkligen?
Fia: Ja, de "lägga ihop» till både limpor och
annat, det vet jag, och man kan inte förtänka dem
för’et... jag flyttar till våren.
Torborg: Gör Fia? (Börjar äta.) Men här är ju två
simlor. Hvadan kommer sig detta?
Fia: Fröken får inte misstycka ... Jag brukar alltid
sjelf ta’ »påbrö’t», för det är jag inte skyldig
att lemna ifrån mig, men nu var jag inne hos en
god vän i eftermiddag och der fick jag mig både en
"doppekopp» och en »påtår», så jag kan vara af med
påbrö’t i qväll, och nu skall fröken inte försmå det,
för det att det är en simpel piga, som bjuder.
Torlorg: Det skulle jag visst inte, om jag behöfde
det, Fia, tack, hederliga själ, men jag vill inte ha’
mer, än min ranson; nej, det vill jag inte. Jag lefver
i hoppet om bättre tider - och det uppehåller mig. Min
älskade mor har lärt mig att hoppas och förtrösta på
Gud - och att gymnastisera mig varm, om jag fryser,
det har jag lärt mig sjelf. Tack, Fia! Får jag en
gång ett eget hem, så skall hon och ingen annan bli’
min hushållerska – med pension vid fyllda GO år.
Fia (tager brickan): Håller fröken ord med det då?
Torlorg: En flicka med min karaktär håller alltid
ord - lita på det!
Fia: Ja, men om hon nu aldrig gifter sig (stöder
brickan mot bordet)?
Torlorg: Än se’n! Jag är lyckligtvis så uppfostrad,
att jag på hederligt sätt kan skaffa mig ett hem
ändå. Jag kan icke lida qvinnor, som gifta sig för att
bli’ försörjda, eller män, som gifta sig af lättsinne
eller för pengars skull. Det är sådant, som drager
ned äktenskapet till något, som Gud visst icke vill,
att det skall vara, skall jag säga Fia.
Fia: Det är sanning - och jag har aldrig vågat
gifta mig, ser fröken, för jag har hundra kronor på
sparbanken och jag är rädd, att karlen toge mig för
pengarna. Hällre går jag, som jag går. (Det ringer
på tamburdörren.) Se så, nu ha’ vi hela svärmen
här. (Tager brickan och går ut i köket.)
(Fyra halfvuxna flickor, två klädda i hvitt, 4vå i
rödt, inträda; en af dem bär en limpa, en ett stycke
smör, inlindadt i papper; de duka upp det på bordet.)
Den första (till Torborg): Ah, se fröken Torborg är
hemma!
De andra: Det visste vi aldrig!
Torlorg: Men snälla flickor, hvad tänka ni på?
Den första: Vi tänkte, att fröken Torborg var med
tant borta.
Den andra (inställsamt): Om vi tordes bjuda ändå! (De
dela limpan sinsemellan, ta’ smör med brödet och
äta.)
Den tredje: Ja, om vi tordes, så är det väl undt.
Alla (om hvarandra): Ja, o ja!
Den första: Jag skall gå efter en knif.
Torlorg: Nej, tack, flickor! Ni borde verkligen inte
våga sådant i min närvaro.
Den första (lågt till de andra): Hvad det måtte suga,
då man är hungrig sjelf.
Den andra: Fia får »skalken» och lite smör också,
ifall vi lemna något.
Den första (till Torborg): Snälla goda, blif inte
ledsen på oss!
Den andra: Nej, blif inte ledsen på oss!
Den tredje: Tala inte om det för tant!
Den fjerde: Nej, söta fröken, gör inte det!
Alla (om hvarandra): Nej, gör inte det, gör
inte det!
Torborg: Skynda er nu undan med det här och sedan
upp och läs på edra lexor, så jag får spela med er
sedan. (Går in genom dörren till höger om pianot.)
Fia (i dörren till venster): Gröten kallnar,
flickor! (Öfverraskad): Der ha’ vi’et. »Hvad var det
jag sa’ nittionio om våren!» Jo, det är just ett fint
herrskap. Upp med er nu och undan med bråten!
Flickorna (om hvarandra): Fia får skalken, Fia får
skalken! (De försvinna genom dörren till venster.)
Fia (samlar ihop qvarlefvorna och aftorkar bordet):
Jag bryr mig inte om era skalkar. (Går ut samma väg
som flickorna.)
Doktor Sonnenlerg (efter att hafva ringt samt knackat
upprepade gånger): Hvilket förfärligt ginungagap! (Ser
sig omkring.) Den enda gnista, jag ser från Muspelhem,
tycks hålla på att duka under för månskenet. (Hostar
upprepade gånger.) Fin hörsel har man då inte i denna
pensionsinrättning.
Torlorg (tittar i dörren): Åh, tamburdörren som jag
glömde regla! (Träder ut.)
Sonnenlerg: Ödmjukaste tjenare! Ingen skada skedd,
hoppas jag. När man först ringer och sedan knackar
och slutligen upptäcker, att det är olåst, så stiger
man på. Doktor Sonnenberg! (Bugar sig.) Jag söker
fröken v. Sipp, som lär bo här.
Torlorg (förvånad): Jaså, det är doktor
Sonnenberg. (Lågt): Hvilken slående likhet! (Högt):
Tant nämnde för mig, att hon väntade doktorn i
dagarna. Hon är för tillfället borta på en liten
bjudning, men jag skall straxt skicka efter
henne. (Vill gå.)
Sonnenlerg: Det är inte så brådtom! Jag far inte med
qvälltåget, utan stannar morgondagen öfver och kan
söka henne då. Det är egentligen icke till henne,
jag har ärende vidare än att jag är skyldig henne en
slags redogörelse. Jag är ute på upptäcktsresa.
Torlorg: Här i en liten svensk småstad? (Lågt): Om
inte det svarta skägget vore, så... (Högt): Förlåt,
men jag tycker situationen är komisk här, som man icke
kan upptäcka så mycket som en rullgardin en gång!
Sonnenlerg (vänder sig åt alla håll): Nej, här är
verkligen ganska sterilt, och hvad lyx och komfort
beträffar, så tycks här vara åtskilligt öfrigt att
önska. Ni sjelf, jag har ännu icke fått höra ert namn,
tyckes icke riktigt passa till omgifningen.
Torlorg (skrattar): Nej, kanske jag det icke gör. Mitt
namn är annars Torborg Vinge. Jag är biträdande
lärarinna i pensionen här och elev på samma gång,
ja, det vill säga, jag ta’r lektioner i latin för en
lärare vid stadens elementarskola.
Sonnenlerg (stryker sig om skägget och tittar uppåt
väggarna): Hm! Latin, jag må säga! Kanske det är
doktor Isberg, af hvilken fröken tager lektioner?
Torlorg: Ja, det är af doktor Isberg. Jag vet, att
herrarna äro slägt, och äfven om jag inte visste det,
skulle jag se det af likheten.
Sonnenlerg: Ja, nog likna vi hvarandra
alltid. Dessutom togo vi graden på samma gång, efter
att förut på samma gång ha’ tagit medikofilen.
Torlorg: Jaså, ja, jag har hört magister Isberg säga,
att han ibland tänker på att blifva läkare, han också,
och det passar han nog till, han, som är så... så
(drager på orden) förskräckligt lugn af sig.
Sonnenlerg (skrattar): »I det lugnaste vattnet»,
fröken har väl hört ordspråket? Han är nog inte
alldeles så lugn, som han visar sig i hvardagslifvet
och under utöfning af sitt lärarekall. Jag känner
honom från en helt annan sida, jag.
Torlorg: Verkligen? Är det möjligt? Ja, nu minnes jag,
att jag ett par gånger tyckt mig se tecken till känsla
hos honom. Det gick verkligen en skiftning öfver hans
ansigte ett par gånger, när vi läste Horatius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
