- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
51

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Utan rullgardiner". Dram i en akt af Anna A. - Späckhuggaren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

51

Sonnenberg (tager en stol och sätter sig vid bordet):
Jag ber om ursäkt!

Torborg (sätter sig på andra sidan om bordet): Var
så god! Jag visste icke, om jag vågade be’ er sitta
ned här, då allt är i sådant otref ligt skick. Vi
flyttade in i förrgår, vi hafva bytt om lokal.

Sonnenberg: Jag kan förstå, att något sådant varit
händelsen. (Långsamt): Torborg Vinge, ett kraftfullt
och poetiskt namn. Nå, och ni tycker sjelf, jag har
ju ert halfva medgifvande, att ni icke är riktigt i
stil med inrättningen, hvad?

Torborg (eldigt): Nej, den der lampan lyser allt för
dåligt för mig. Ljus, mera ljus!

Sonnenberg: Det der tycker jag om; det ligger kraft
och poesi i det, som i namnet. Torborg vill ut att
kämpa, att strida - för det goda och det sanna,
helt visst - Torborg

Vinge..... Ni finner den här verkningskretsen för
trång

för er?

Torborg: För trång vill jag icke säga-, man har ju
tillfälle att verka mycket godt som lärarinna i en
skola-, men det är icke det, jag känner lust och
förmåga till.

Sonnenberg: Tala fritt! Jag skall icke svika ert
förtroende. En upptäcktsresande känner till mycket,
som är obekant för andra menniskor. - Kanske skulle
jag kunna vara ett medel i Försynens hand till att -
ni finge en verksamhet, som passade er bättre, än
den ni nu innehar.

Torborg (räcker honom handen öfver bordet): Så
välvillig ni är mot en varelse, som ni alls icke
känner. Tack!

Sonnenberg (skakar hennes hand): Jag känner er redan
mer, än ni anar, ty en egenskap har ni, lik lokalen,
hvarpå vi befinna oss: ni är utan rullgardiner.

Torborg (uppspringande): Så roligt, att en gång i
lifvet hafva råkat på en själ, som förstår en, som
är olik alla de der skråpuknaturer, den tarfliga
hvardagligheten bjuder på!

Sonnenberg (som också stigit upp): Tag mig för all del
icke för bättre, än jag är, fast jag hoppas, att ni
aldrig skall behöfva räkna mig till skråpuknaturerna,
men jag har ännu icke dragit upp mina rullgardiner
helt och hållet-, jag ber om ursäkt, att jag håller
mig till den liknelsen! Säg mig nu eder hufvudsakliga
önskan med afseende på den närmaste framtiden. Ni
vill icke stanna här?

Torborg: Nog ville jag hällre resa ut och missionera
bland kaffrer och hottentotter, än vara i en
flickpension och plugga med ett dussin flickor,
hvaraf halfva antalet går i dansskola om aftnarna,
och hela antalet går i dvala så lång dagen är.

Sonnenberg (småskrattande): Spelar ni med dem
också?

Torborg: Med ett par af dem, och hvarje gång en sådan
spellektion är slut, känner jag inom mig något, som
ta’r sig luft i .>.>den vansinniges sista musikaliska
tanke^.

Sonnenberg (skrattar): Nå, ni skulle således
vilja resa?

Torborg: Ja, ack, ja! Jag skulle vilja resa - från
Nova Zemblas fjäll till Ceylon s brända dalar -
från Sulitelma till Chimborazo eller tvärtom,
och hvarhälst jag i min väg funne en svidande tår,
framkallad af lidandet eller sorgen, skulle

jag vilja kunna aftorka den. Någon verksamhet i den
vägen, herr doktor, tror jag skulle passa för mig.

Sonnenberg: Så väl jag fattar och förstår ert lifliga
sinne, fröken Torborg!

Torborg (med hänförelse): Ja, i min sträfvan efter
mer ljus skulle ligga sällheten af att utöfva
barmhertighet mot mina medmenniskor. Vore jag karl,
så vet jag nog, hvad jag ville bli’. -

Sonnenberg: Då ville ni studera till läkare, icke
sannt, ni ville blifva, hvad jag tänker bli’: läkare
af själ och hjerta?

Torborg (i samma ton): Ja, det ville jag - och så
ville jag ibland kunna sjunga till ro något af den
mensklighetens smärta, som icke ger vika för jordiska
läkemedel. Ser ni, doktor Sonnenberg, sådana äro
egentligen mina framtidsönskningar-, och i mitt hjerta
ligger se’n barndomsåren liksom ett halft löfte om,
att de en dag på ett eller annat sätt skola till en
viss grad förverkligas. - Får jag sjunga en liten
romans för er, doktor Sonnenberg?

Sonnenberg: Oändligt gerna!

Torborg (går till pianot, ackompagnerar sig och
sjunger, under det Sonnenberg står bredvid):

Hvad strålen är lycklig! På kärlekens bud Han far
genom rymden, Qden kalla, Och hälsar så vänligt från
himlen och Gud Till alla, till alla, till alla!

O, vore jag strålen, o, finge jag gå, Som han, genom
verlden den vida Och mildt titta in i den glömdaste
vrå, Hvarhälst det finns hjertan, som lida!

Sonnenberg: Tack, fröken Vinge, tack, Torborg! Det
var en liten täck romans! Under af hörandet af
densamma har jag kommit min upptäckt bra mycket
närmare. Jag har en syster, ungefär vid edra år,
hon har egnat sig åt sjukvård och följer mig inom
några veckor till Krim, der jag skall tjenstgöra
som frivillig militärläkare under kriget-, men hon
ville hafva ett qvinnligt sällskap. Skulle ni vilja
börja er medicinska bana som barmhertighetssyster -
det är just hvad min syster är - så blif den tredje
i vårt syskonförbund och följ med oss! Hvad?

Torborg: Drömmer jag eller är jag vaken - jag måtte
bestämdt drömma! - Lyckan kom alltför plötsligt för
att vara en verklighet.––––Säg mig, att den är
det!

Sonnenberg: Ja, den är lika verklig, som det är en
verklighet, att vi stå här utan rullgardiner och
att (rycker af sig det svarta skägget) en Isberg
infriar en Sonnenbergs löfte. Nu kanske vi känna
hvarandra. Hvad? (Fattar hennes hand.)

Torborg (bestört): Magistern! Magistern! (Fia och
pensionärerna inkomma från köket, fröken v. Sipp från
tamburen. Allmän förvåning!)

Fröken v. Sipp: Hvad i all verlden betyder detta?

Magistern (bugande sig): Det tycks verkligen tarfva
en förklaring!

vi i näst följande uppsats egna några erkännandets
ord åt Alfred Brehm, den store djurkännaren, hafva
vi samtidigt velat, som prof på den naturtrohet i
afbildningar af djuren, hans energi hjälpt till att
skapa, visa läsaren en bild ur hans verldsberömda,
till svenska språket genom Emil Girons försorg
förtjenstfullt öfverförda "Thierlebeii". Den bild,
vi valt och som förekommer i sagda svenska upplaga å
sidan 586, är en lifsbild, tagen från de varmblodiga
hafsdjurens slägt.

. Inom Tumlarehvalarnas underfamilj (Phoesenina)
förekommer arten Orca gladiatoris eller Orcinus
orca, späckhugg-aren, af hvilken läsaren å sidan
45 finner flera afbildningar. Djuret, som ock fått
namnet svärdfisk af den orsak, att dess ryggfena,
ehuru rörlig och endast bestående af späck, vid

?311.

första påseendet är snarlik ett svärd, utmärker
sig hufvudsakligen genom sin kraftiga, spolformiga
kropp, sitt korta hufvud, sina långa bröstfenor,
sin hvalfiskens liknande stjert, sitt dussin
rofdjurständer och sin färg, ofvantill glänsande
svart, på buken porslinshvit med en anstrykning
af gult. Ryggsidans mörka färg skiljer sig skarpt,
men ej regelbundet, från undersidans hvita. En hvit
fläck finnes ock bakom ögat, och huden bakom och på
sidorna om ryggfenan har en smutsigt blåaktig eller
purpurfärgad’ ton.

Späckhuggaren skall, enligt Plinius, hafva varit
känd under den klassiska tiden som en Medelhafvets
invånare. Nu vet man ingenting om hans förekomst i
detta haf. Hans kända vistelseorter äro Ishafvet och
Atlantiska hafvet, Nordsjön inberäknad, ända ned till
Afrikas nordkust. Han före-

7"

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0055.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free