Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alfred Edmund Brehm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53
systembyggnad lockande mängd af ämnen, och om de
vilja beherrska densamma, få de ingen tid öfrig till
att iakttaga djurens lif, helt och hållet bortsedt
derifrån, att ett af de första vilkoren härför är en
kringströfvande jägares lif.»
Den utomordentliga förkärlek för djurverlden, som
gjorde Brehm till en af samtidens förnämsta zoologer,
hade han ärft af sin fader, Christian Ludwig Brehm,
kyrkoherde i ofvan nämnda Kenthendorf. Vid sin
derstädes 1864 timade död efterlemnade denne utom
en massa afhandlingar och läroböcker öfver fåglarnas
lif en, såsom enskild egendom, i sitt slag alldeles
ensamstående samling af sjutusen europeiska fåglar. Af
honom lärde sonen att följa djurverlden ända in i dess
omärkligaste lifsyttringar. Denne son, Alfred Edmund,
föddes den 2 Februari 1829 å nyss nämnda ort.
Den väckelse, sonen i hemmet fick, gjorde honom
tidigt mogen, så att han, redan innan han af laggt
mogenhetsexamen, under åren 1847-1852 i zoologiskt
intresse gjorde en resa i Afrika, till en början
i sällskap med baron Johann von Muller, från
hvars ledning han dock snart frigjorde sig. Efter
återkomsten från denna vidsträckta färd afslutade han
i Jena och Wien sina akademiska studier som zoolog. -
De »Reseskizzer från Nordostafrika», i hvilka han
nedlade resultaten af sina forskningar inom de
svartas verldsdel, länkade genast den af zoologien
intresserade verldens uppmärksamhet på honom.
Från denna tid begynte Brehm att förverkliga sitt
lef-nadsprogram: »att som resande och forskare
genomströfva skog och fält», och utförde
det med den beundransvärdaste energi. Sedan han åren
1856-1858 uppehållit sig i Spanien, tog han för ett
par år bostad i Leipzig. 1860 besökte han Norge
och Lappland, 1862 ledsagade han hertig Ernst af
Koburg-Gotha på en resa genom Bogoslanden å Afrikas
östra kust. Äfven från denna resa hemförde han ett
stort vetenskapligt byte, hvarom hans »Tilldragelser
under en resa till Habesch» vittnar. Kedan förut
hade han utgifvit det af alla ornithologer värderade
arbetet »Fåglarnas lif».
Knappt hade Brehm återvändt från sin Afrikaresa,
förrän en ny verksamhetskrets öppnades för
honom i direktionen för Hamburgs zoologiska
trädgård. Uppståndna misshälligheter förmådde honom
dock att år 1867 flytta till Berlin,
Alfred Edmund Brehm
der han grundade det verldsberömda aqvariet. Under
det att han här praktiskt verkade som direktör,
gjorde hans rastlösa flit det möjligt för honom
att utgifva de fem första banden af sitt »Djurens
lif». År 1876 anslöt han sig jämte Finsch och
grefve Waldburg till den af Bremens geografiska
sällskap utrustade vetenskapliga expeditionen
till vestra Sibirien, hvarvid han framträngde ända
till Kariska hafsviken. Efter sin återkomst fick
han af kronprins Eudolf af Österrike inbjudning
att såsom lärare åtfölja denne på vidsträckta
jagtpartier. År 1879 beledsagade han samme prins
på en resa till Spanien. Derpå företog Brehm
en färd genom Nordamerika, der han höll talrika
föredrag. Vid återkomsten var hans helsotillstånd ej
rätt tillfredsställande, hvarför han,
i stället för att återvända till Berlin, der han var
bofast, uppsökte sitt barndomshem, Renthen-dorf,
der han afled efter svåra lidanden, utan tvifvel
förorsakade af de vid resor genom obebodda trakter
oundvikliga strapatserna och umbärandena. Hans trogna
följeslagar-inna genom lifvet hade redan 1878 gått
före honom in i evigheten.
Med Brehm har en »folklärare» i ordets bästa mening
burits till grafven. Genom sina poetiska, ofta
med fin humor kryddade, stilfulla skildringar,
sina beundransvärda och strängt sanningsenliga
beskrifningar öfver djurverldens förhållanden har
ju Brehm öfver allt spridt ljus och reda, förhjälpt
mången misskänd och förtalad varelse till hennes rätt,
noggrannt fastställt den nytta och skada, enskilda
djur bereda, och, något som ej kan nog högt skattas,
burit och
lärt ett förädlande studium deraf till alla folklager
genom betraktandet af djuret såsom en varelse,
full af lif, lust och lidande. Erkännande för sin
verksamhet fick Brehm i rikt mått mottaga af det
lefvande slägtet. Då vid en af Wiens journalist-
och skriftställareförening Concordia gifven fest
en skål utbragtes för Brehm, svarade denne: »Det
är med en känsla af hänförelse jag erbjuder åt en
hvar vetenskapens gyldene frukter, och denna känsla
har i dag i fullaste mått värmt mig, då jag sett
en hänförd menniskomassa framför mig och hört ett
bifall, som nära nog bragt mig ur koncepterna. Då
sade jag till mig sjelf: ’du har dock icke lefvat
förgäfves’.» Ingen skall kunna jäfva sanningen af
dessa sista ord. Brehm har icke lefvat förgäfves:
hans verk skola öfverlefva honom!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
