- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
54

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Höststunder, af R. M.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

x östen hade kommit med gula lof, som lågo i högar,
sammanklibbade af regnet, med kyla om nätterna,
becksvart mörker och oväsen af ugglorna. Det började
blifva otrefligt att gå på ängar och gärden, der
fötterna ville suga sig fast vid hvarje steg eller
leran klumpade ihop sig under klackarna, så att patron
Lunddal höll på att tappa sina efter gammalmodigt
snitt konstruerade stöflar med hela skinnskaft och
de tjockaste sulor, hans skomakare tillverkat sedan
gesällåren. Det ena med det andra gjorde, att patronen
-r- eller möjligen hans hälft - bestämt inflyttning
till staden åtta dagar tidigare än vanligt.

Och nu voro då alla sakerna på järnvägsstationen,
och Lars Lunddal var i dagens sena timme på väg dit
för att bestyra om fraktsedlar, med mera.

På perrongen stod inspektören med en röd flagga
under armen, väntande tåget. Han fick se patron,
då denne just satt grensle på ena järnvägsgrinden
för att komma öfver.

"Det der är förbjudet!» ropade han och hötte med
flaggan.

»Fägnar mej att höra", svarade Lars och kom lyckligt
in på spåret. "Mår du illa på något vis eller vill du,
att jag skall klättra öfver den andra grinden också


Ånghvisslan borta ifrån granhöjden förtog
inspektörens svar; Lunddal vandrade långs spåret fram
till tjenstemännen. »Tjenare!» »Mjuka tjenare!»

»Har du brådtom hem igen?» frågade mannen med
flaggan.

»Ja visst, ja - men hur så?»

»Ska7 du få veta straxt - fraktsedlar kan du skrifva
i mor’n bitti’.»

Lars satte sig på soffan att vänta, lade hatten
bredvid och korsade händerna öfver käppens
elfenbenskula. Och så kom tåget brusande in på
stationen. -

»Nej, se Lunddal!» ropade en stämma från ett
vagnsfönster; - »hvem har -»

»Hva’, hva’ ä’ det? - Jo, det ä’ det - Rosell sjelf,
åh du gamle strutvikare!» Talaren hade just bredt
ut sina armar för att välkomna den resande, då
inspektören ryckte denne i armen och hviskade:

»Du stannar hos mej öfver natten och så äter du och
Lasse kräftor hos mej i qväll - se så, inga om och
men -» pipan drillade och Rosell blef qvar.

»Men jag ska’ hem», sade Lars bestämdt och stötte
käppen i perrongen för att visa, att han menade
allvar.

»Ja, men icke nu!» motsade värden och gaf samma
eftertryck åt orden med flaggan. »Tycker du kanske,
att Rosells sällskap och kräftor ä7 hvardagsmat?»
»Och länsmannen kommer med, Lasse ...» »Kommer
Brodin också? - Jaså!» Nu såg man i Lars Lunddals
ansigte, huru striden inom honom gick fram och
tillbaka. Inspektören och Rosell följde stillatigande
kampens gång. Först hade samvetets röst och tanken
på Kina och alla hennes resurser i bestraffningsväg
ett afgjordt öfvertag, så att länsmannen, Rosell
och kräftorna gjorde en för dem skamlig reträtt;
derpå kommo hjälptrupper i form af tankar på sång -
Gluntarna, om hvilka Lars hört talas, men som han
aldrig fått höra sjungas. Med hjälp af dessa spände
nu kräftorna sina klor i Lars vilja, så att denna ej
längre var fri, utan började gå baklänges, dragande
med sig Kina och en hel del förhållanden, som hängde
samman med det namnet. När så länsmannen sjelf kom
gående borta på landsvägen, då höjde kräftor och
Gluntar segersången i hans själ, men till inspektörens
och Rosells öron kom blott en djup suck.

Lars talade och sade: »Jag stannar hos dig!»

Qvällens skuggor höljde allt - skog, ängar, sjöar
och byggnader i mörk slöja, men kastades kraftigt
tillbaka af starkt

ljussken uppe i gafvelfönstret på
stationshuset. Gardinerna voro nedrullade, men ena
fönstret stod öppet. Ju närmare Adrian Lunddal,
som var utsänd att söka sin fader, kom, desto
tydligare hörde han, att Lars stämma deltog i sången
deruppe. Emellanåt kom en samfälld skrattsalva ut
genom det blommiga gardintyget, letade sig fram i
mörkret långt bort öfver sjön och körde upp ekona,
som slumrat inne i furuskogen.

En stund derefter veks gardinen åt sidan och ett
stort hufvud kom fram.

»Sicken en klunga med stjernor det ä’ i qväll!» sade
hufvudet! »Rosell, kom hit» (hufvudet talade några
ord inåt rummet; derefter ånyo utåt): »ja, vid det
här laget brukar annars Lars Lunddal ligga, men si,
man ta’r sej en liten permission då och då -.»

Adrian, som stått alldeles framme vid perrongen,
låtsade om ingenting, utan gick tillbaka bort mot
grindarna; här stodo två figurer, en manlig, smärt
samt en qvinnlig, icke smärt.

»Var det Lars, som stod i fönstret?» frågade den
sednare.

»Ja, mamma.»

»Hör du, Anders», talade nu qvinnan till drängen,
som följt med, »du kan gerna vänta litet här; jag
skall fram ett ögonblick till stationen. Kom, Adde!»

Moder och son gingo stillatigande fram till
syrenbuskarna, bakom hvilka den förra stannade,
efter att hafva instruerat gymnasisten.

»Kom hit, Rosell!» ropade åter stämman deruppe. »Jag
ser vintergatan och karlabjörnen - och så frisk
luften ä’!» Hufvudet flåsade, så det hväste i
syrenerna. Straxt derpå rördes rullgardinen och ett
hufvud till trängde sig fram öfver det första.

»Nu mår du, Lasse», sade Rosell och strök Limddal i
håret, »men hva’ ska’ frun säga om detta i morgon?»

»Frun! Hon har ingen talan i dessa ting", kom svaret
en liten smula hånfullt.

Der gick en hviskning nere bland syrenernas blad, och
den hviskningen sade - också liten smula hånfullt:

»Jaså, du sa’ det, Lasse!» -

»Pappa!» ropade nu Adrian, som fruktade, att Rosells
ord skulle framkalla ännu djerfvare yttranden af
fadern.

»Ä’ det du, lille Adde? - Ja, fördubbla mej, står
inte pojken der nere - si, Rosell - der ser du’n?»

»Ja* ska’ hälsa från mamma?»

»Tack, lille Adde, hälsa du gumman . tillbaka - eller
kanske du vill komma upp och höra en Glunt? ...»

»Det får jag inte för mamma.»

»Får inte för mamma, när jag bjuder! Kom du, säger
jag!»

Det var icke så fritt från, att buskarna litet längre
bort rörde sig.

»Pappa skulle komma hem, lät mamma hälsa.»

»Å necken! Hör du, Rosell, hva’ pojken säger?»

»Hur mår fru Lunddal? - Go’ afton, Adrian! - Det ä’
jag - farbror Rosell.»

Adde hälsade.

»Kommer pappa nu?»

»Om en liten stund!»

»Ja, men mamma sa’ -»

n Sa9! Adde lille, hälsa din mamma och bed henne
försöka somna utan bekymmer för sin herre och man!»
- Besynnerligt sätt, det der, att skicka efter folk,
som ä’ på kalas. - Ja, jag kommer, Brodin!» - Go’
natt, Adde lille!»

Gardinen föll åter ned, hvarefter endast skuggspelet
på bomullstyget visade, att Lars Lunddal rörde sig
deruppe.

»Kom, Adrian!» talade en röst från buskarna, upprörd
och ojämn; »du har en far, som du får skämmas för!»

I detsamma klang ett kraftigt ackord från pianot,
hvarpå följde ett glädtigt förspel, och så kom en
stark basstämma:

"Lefve det nattliga Scylla, Här finns det folklif
Tbanko,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0058.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free