- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
55

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Höststunder, af R. M.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Harpor och slagsmål och fylla Os af kotletter –."

Ett skallande skratt från patron Lunddal uppslök det
följande.

Tre figurer gingo nu genom grinden vid banan och
försvunno snart i mörkret på vägen mot Lunddals
sommarnöje. Under hela hempromenaden sade fru Lunddal
icke ett ord.

Det har aldrig blifvit fullt utredt, hvad klockan
kunde vara, då stationsinspektorens stora hund väckte
upp nejden med sitt skall, störd deraf, att en ensam
man med stampande gång gick öfver perrongen bort mot
grindarna och derifrån vidare på samma väg, som fru
Lunddal med sällskap följt föregående aftonen. Det
hade mulnat under natten, så att vägen knappast
kunde skönjas ens på de ljusaste ställen. Om denna
omständighet eller något annat orsakade mannens
tämligen slingrande steg, torde också förblifva
okändt.

katten var tyst, ohyggligt tyst. Endast syrsor och
grodor voro vakna och någon gång skrek ugglan till,
så att det is-ades i Lars’ blod. Vid en krök af vägen
stodo ett par jättestora bokar. Der, sade folket, fick
man emellanåt se en stor, hvit häst, som kunde klättra
och som äfven i andra hänseenden var obehaglig och
olik öfriga hästar. Lars hade sjungit, tills han blef
rädd för sin egen röst. Derpå försökte han hvissla,
men det tog emot. Utan musik närmade han sig alltså
bokarna. Just nu krökte vägen af. Mannen stirrade mot
sin flata hand, men kunde icke se densamma. Deremot
tyckte han, att det skymtade något hvitt der framme,
och det flyttade sig åt venster, åt venster och
alltjämt åt venster, men var ändå qvar på samma
ställe. Då stannade han. I detsamma susade något
alldeles förbi näsan på honom och "klähvitt" skar så
skarpt genom luften, att han hoppade till. Det hvita
fortfor i sin rörelse åt venster. -

Nu kan man icke med fog påstå, att Lars Lunddal
egentligen var någon försagd natur, ty han hade ett
par, tre gånger under sitt äktenskap tagit igen emot
Kina - ehuru alltid med nederlag. Men nu darrade han,
ty han förstod icke faran. Emellertid samlade han
ihop, hvad som ännu fanns qvar af gammalt mannamod
i bröstet, och beslöt att gå anfallsvis till väga
emot .- ja, vore det än den hvite hästen! - Till den
ändan tog han en sten från muren bredvid och kastade
den med all kraft mot det farliga der borta. Slumpen
gjorde, att patronen träffade den gången, ty det
sjöng i luften, då projektilen slog emot stammen af en
hvit björk eller asp, som stod alldeles bredvid den
ena boken. - Detta afkylde alldeles hans uppjagade
inbillning och han marscherade sjungande förbi den
hvite hästen och gaf honom till på köpet i förbigående
ett rapp med sin käpp. Så gick det vägen framåt och
öfver sjön foro toner och ord den natten, hvilka
troligen aldrig hörts der förr.

"Slå i den sista sqvätten nu Och skål för
målarbanken!"

ljöd det, då Lunddal närmade sig backen, der
smedstugan låg. Han hade sjungande hunnit halfvägs
uppför, då han plötsligt tvärtystnade, ty nu stod
der bestämdt en stor, svart figur alldeles deruppe
vid smedjan. Der Lars befann sig, tycktes det, som
föremålet vore högre och bredare, än det hvita, som
han nyss besegrat. Och egendomligt nog rörde sig det
förra också alltjämt åt venster och venster. Stackars
patron, han var icke synnerligt glad nu, der han,
så godt han kunde, funderade öfver månget inveckladt
förhållande här på jorden.

Tst! Det prasslade i buskarna alldeles bredvid honom,
och då han hoppade åt sidan för att undvika faran,
stötte foten emot något mjukt, som rullade undan.

"Hvem ä’ det?" ropade patronen, synnerligt osäker på
målföret.

Det svarades blott med nytt prassel, ty igelkottar
pläga just icke tala mycket. Men det svarta deruppe
var alldeles ljudlöst under tiden, till det plötsligt
började skrapa och smälla litet och till och med
pusta. Lasse gick närmare.

Då tystnade det alldeles. Hade det varit ljusare,
skulle man kunnat se, huru patronens hand smög till
stengärdsgården för att hemta en projektil. Så kom
i nattens stillhet ett häftigt rop: "Gå undan der,
annars kastar jag - hör du inte, gå undan, säger
jag! -» Så hven det i luften och derpå följde i
nästan samma ögonblick en knall, som om en dörrspegel
sönderslagits, klingandet af fönster samt ett gällt
bölande af en k älf eller ko.

"Kors i alla evinnerliga tider!" nästan hviskade
patronen, der han som fastspikad lyssnade till hvad
som månde följa på detta. Och snart kommo händelserna,
framkallade af det bullrande uppträdet. De följde
så snabbt, som Lars kunde hinna springa öfver
backarna. Dörren till smedstugan slogs upp, smedmor
och mäster, båda lika hvita, rusade ut till vägen,
der mor tog af för att se om qvigan, medan gubben
gnodde vidare i mörkret efter fridstöraren; Lars hade
ej förspillt tiden, utan klättrade som en ekorre öfver
gärdesgården, drifven af en oemotståndlig impuls att
komma ifrån allt detta, för ögonblicket åtminstone -
möjligen äfven fruktande sammanträffandet med smeden
under förhållanden, som alltid måste blifva ett allt
annat än smickrande minne för sommargästen. Der Lasse
snubblande, ramlande och svärjande skalade öfver
backen, som låg emellan smedens och sjön, kunde han
höra, hur masters träskor smällde emot landsvägen
och häraf utfunderade patronen för hvarje ögonblick,
hvar han hade sin förföljare.

Hvarför sprang han då så förb- åt just det
hållet? Hvarför vänder han icke? Der låg en djup
betydelse i dessa frågor, som Lars gjorde sig
sjelf. Tänk, om smeden -! Lasse, Lasse! Hvad var
allt det skedda, jämfördt med hvad som komma kunde,
derest -?

"Nej här måste man förekomma", ropade patronen
beslutsamt, trippade utför berghällen, bröt genom
småskogen och drumlade snart fast sig i ett träsk,
som höstregnen redan hunnit få i ordning.

"Jesses, mina byxor - och mina strumpor - och
stöflar och rocken - och -» allt utrop, som undföllo
honom, der han nästan med gråten i halsen sökte
landsvägen. Då denna nåddes och Lars var med en
fot på gärdesgården för att komma öfver, rusade just
smedmäster förbi. Lunddal insåg till fullo, hvad denna
i sig sjelf för öfrigt så enkla händelse innebar,
och hans känslor samlade sig för att få uttryck i
de enkla orden: "för sent!" Svetten perlade på hans
blottade panna och innanför den sednare gick det
alldeles ohejdadt bullersamt till.

Några minuter senare blef det oerhörd uppståndelse
hemma hos Lunddals, då smeden bultade på och skrek,
att det var tjufvar i trakten, hvarför han begärde
hjälp af rättaren på stället. Och pigan, som väckte,
frun med de obehagliga nyheterna, hade ett tillägg,
föga mindre kärkommet: patronen hade hörts komma
gallsjungande framåt landsvägen, straxt innan
inbrottet skedde.

Med ett språng stod fru Lunddal på golfvet. Hon
mumlade något otydligt, hvari orden "Lars", "Svin"
och "kurera" voro inblandade. - Utan att hafva gjort
vidlyftigare toalett, än nöden kräfde, marscherade
hon ut i salen och nedför trappan för att taga närmare
kännedom om farans vidd. Kättaren jämte smeden Jemnade
just i detsamma förstugan för att begifva sig på
rekognoscering i omgifningarna kring den sednares
hemvist.

Fru Lunddal stod i den halföppna ytterdörren och
lyssnade. Adde, Josefina och de öfriga af familjen
höllo sig i fönstren ofvanför. - Det dröjde icke
länge, förr än fru Lunddal hörde tassande steg vid
grinden på andra sidan stenmuren, som skilde gården
från gärdet. Det var alldeles becksvart, men frun
anade nog, -hvem den besökande var och ropade ett
bestämdt: "Lars, är det du?" -

Ej ett ord till svar. -

Fru Lunddal, ej fullt så tvärsäker: "Lasse!" -

Andlös tystnad.

Tredje gången kom, men med försagd stämma: "Lasse
lille, svara om du hör mej!"

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0059.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free