- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
57

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Höststunder, af R. M.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Men anden teg stilla. Och fru Lunddal började frysa
i sin svala kostym.

Små stenar lossnade och föllo, då anden klättrade
öfver muren. Ännu var det alldeles omöjligt att se
en skymt af honom. Fru Lunddal vågade ej yttra ett
ord mer. Exempel på, att inbrottsbofvar icke skonade
qvinnan, funnos i hvarje tidning. Till förstugans
innersta, kolsvartaste vrå drog sig den hvita
qvinnan. Hon vågade icke vrida om nyckeln till
trappdörren, ty bofven kunde rusa på och strypa
henne. -

Der stod frun nästan utan att andas, då han tassade
fram öfver golfvet på verandan. När ban kommit in i
förstugan, stirrade han i mörkret derinne. Skymtade
icke något hvitt borta i vrån? Lars visste icke
säkert, vågade icke tro sina ög@n längre och
skulle för ingen del vågat fråga -ty det kunde vara
Kina. Dylika uppenbarelser hade han nog haft förut. I
hans för öfrigt ganska omtöcknade hjerna upprann en
klar tanke. I förstugans ena hörn vid dörren stod
en tunna, fylld med vatten, och i vattnet brukade
en skopa simma. Hon fanns der ock denna natt. Lasse
fick fatt i instrumentet, och medan han försigtigt
förde det fyldt öfver tunnans kant mumlade han:

»Vore väl knäfringen, om jag ska’ slå ut rutor den
här gången också!»

Derpå beskref skopan sin båge i luften.

En tiondels sekund var det ljudlöst tyst; så följde
ett skrik, som om knifven suttit i frun, hvarpå det
blef ett häftigt springande ofvanför, rop på hjälp,
och så vidare. Fru Lunddal hade satt uppför trappan,
så fort benen kunnat bära henne.

"Jag vet, hvem det ä’!" skrek hon inåt rummen,
»gissade allt rätt den gången-, hit med en sjal och
ett ljus och, - en rotting!" Så upprörd hade husets
folk aldrig sett matmodern, icke ens den gången, då
patronen kommit hem med Fredmans epistlar under armen
för att .>.>sjunga lite roliga visor för Josefina". -

Snabbare, än någon fältherre, ordnade nu frun sina
stridskrafter - Adde, dennes vän gymnasisten samt
tvenne pigor -, satte sig i spetsen för hären och
ryckte så nedåt trappan, sjelf ofvantill höljd i en
mörk sjal, medan de nedre partierna skimrade delvis
i bländhvitt, delvis i den färg, som moder naturen
skänker åt blekansigten. Fru Lunddal gick att vinna
en lysande seger. Hon skulle nu med sin makt i ord,
lefvande stridskrafter och möjligen äfven rottingen
imponera på honom, som utan tvifvel nu låge dernere,
hopsjunken, förkrossad och ångerfull. Frun förbisåg
det tänkbara fall, att patronen kanske hölle på med
förenklande af sin toalett.

Ljusskenet strömmade ut öfver förstugan. Der fanns
icke annat af intresse än vattensån, i hvilken skopan
ännu simmade rundt efter sin färd i luften. Åsynen
af denna verkade mäktigt på fältherrens stridslust,
och med ett häftigt ryck var dörren till patronens
rum öppnad. Der stodo hans möbler stumma, gåtfulla,
tomma. Frun förändrade icke en min, då hon framträngde
vidare mellan soffan och skrifbordet emot dörren
till den stora garderoben der innanför, följd af sitt
trogna folk. Då hon kom närmare, uppsnappade hennes
skarpa öra ett lätt buller derinne. Tillfredsställd
härmed, kommenderade hon halt, lyste derpå öfver
rummet och vred liksom af en händelse rundt nyckeln
i garderobslåset, hvarpå hon yttrade, att krigshären
kunde rycka hem i nattqvarter, medan hon stannade på
soffan och inväntade patronens hemkomst.

Sedan hon sålunda aftackat trupperna, som motvilligt
lemnade slagfältet, satte hon ljuset på bordet och
vred åter om nyckeln. Dörren gick upp och strålarna
belyste en nersmord, våt figur, hvilken nu stod till
doms inför straffets tämligen lätt klädda gudinna.

Då, säger sagan, skall den brottslige, i stället
för att fälla en tår eller två, hafva brustit ut i
ett jublande skratt, hvarpå de ofvanför lyssnande
trupperna hört en ny sång:

"Visst va1 vi lite mosfa Af nektar och ambrosia Och
ej så lite’ till ändå När vi kunde -"

Fortsättningen hade tvärt afklippts utaf ljud
liknande dem, som hörts, då pigorna dagen förut
piskat madrasser. - Derpå hade sångmön, som sedermera
förtäljde händelserna för omgifvande nejd och nejderna
utanför den omgifvande, hört, ehuru med afbrott,
följande dialog:

"Kom fram, Lars!"

"Ja* står bra här, lilla gummis!"

(Kraftigare): "Kom fram, Lars, säger jag!"

(Sång): "Nystedt slå takten!"

"Ja jag ska’ slå taktenjag" (återigen piskades
madrasserna).

"Lars!"

"Kina! Jag har vatten här inne!" Detta lär hafva varit
en krigslist, som emellertid påstås hafva åstadkommit
ett längre uppehåll i madrassarbetet.

"Vill du inte komma fram, Lasse?"

"Nej, så sannt jag heter Lars Lunddal, så vill jag
det inte, mitt lilla sockergryn - för se du, om jag
kommer ut, så träffar du nog mej, men nu har du mest
rappat på min ytterrock. Hi hi hi, Lasse ä’ allt inte
så dum, när han får fundera i fred. Vill du höra en
liten bit till?" -

Det är både möjligt och troligt, att ett nytt nummer
påbörjades af mannen i garderoben, men de ofvanför
lyssnande stridskrafterna hade härom intet att
förmäla, i ty att deras iaktagelser sträckte sig
blott derhän, att dörren till fängelset slogs igen,
hvarpå nyckeln häftigt vreds rundt, det vill säga
Lars var införpassad i hvad som nu mer benämnes
sträng arrest. Det låg i luften något, som sade,
att ingen borde vara synlig, när fru Lunddal tedde
sig uppe i salen. Hon fann ock rummet tomt, då hon
mörk i blicken, men för öfrigt tämligen ljus, gjorde
sitt återinträde.

Nattens stunder gledo undan och lätta vindar började
skingra töcknen, så att tindrande stjernor trädde
fram, och snart syntes molnen maka åt sig, för
att halfmånen skulle kunna belysa landskapet. Det
var en dyster måne, just lämplig för hemska
tilldragelser. När dess rödaktiga, halfmatta sken nått
sin högsta styrka, förmådde det tydligt nog visa,
hurusom fönstret till garderoben stog uppslaget,
farande af och an för nattvinden. Det hade äfven lyst
en ensam mans osäkra vandring ned till den närbelägna
sjöstranden. Historiens gudinna hade egendomliga ting
att förmäla från densamma stunden af natten.

På en flat sten invid vattnet satt Lars Lunddal med
en mössa i handen, hvilken han gång på gång fyllde
ur sjön och tömde i sig sjelf. Och vågorna plaskade
vid hans monolog, stundom afbrytande densamma.

"Se så, Lasse, nu har du ställt det bra för dej! Det
var icke så länge sedan du kladdade ner dig i
prestsällskapet; - brrr, så kallt det här var! -
Då var det Bellman och korpral Hellberg och Brovitz
- nu - låt mej si - nu var det Gluntarna - skål,
gamla galosch der oppe! - "Stackars min glunten,
Tänk ej på s tr un ten." -

"Men hör du, Lasse - ja, du kan allt fundera rätt nog
ändå, fast du har fått mer, än du tål - hvem ska’
ha’ öfver-taget, du eller Kina? Hvarför ska’ Kina
ha’ det - hvarför ska’ Lasse inte ha’ det? Kanske,
när allt kommer omkring, så har lille Lasse det
ändå. Böljor från hafsvattnet lyssna aptitligt till
Lars Lunddals språkande! Kina sköter pigorna bra,
förpeppradt bra, men Lasse sköter hon illa. Han
sköter sig bäst sjelf. Hvarför får inte Bellman och
Gluntarna sjungas, när di ä’ tryckta? Asch då, Lasse,
du var fiffig, när du tog till skopan - du ska’ hälla
mycke vattert på Kina, så blir hon lagom het! Ja, du
ska’ ha’ dig en stor skopa, en skopa, som det går en
kanna uti, och den ska’ligga framme på antheniennen,
så får du nog sjunga Gluntarna lite emellanåt. - Ja,
vattnet ä’ bäst." - Lasse bestyrkte sin sats med en
djup klunk ur mössan,

Der kommo nya tider inom patronens familj; men
krigshistorien fick icke mer näring ur Lunddalarnas
senare öden.

R. M.

Sv. Familj-Journ. 1885.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0061.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free