- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
58

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två dikter. Efter D. G. Rossetti. af A. Z. C. - En bland många. Novell af Amanda Kerfstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TVÄ dikter.

(Efter D. G. Rossetti.)

Än en tid.

In smula kärlek än en tid ’Åt dig och mig skall
stunden ge’, Som ej förlåten lyft, att se, Om himlen
öfver oss är blid. Dig dagens sista suck blott
rört, Din själ hans sorgsna ton förlängt-, Och jag
nattvindens klagan hört, Och den min egen tänkt.

En smula kärlek än en tid Den höst, som allt förstör,
oss spar: Allt lof vår lund ej mistat har, Fast sången
flytt med sommarns frid. Blott genom skakadt grenverk
nås Vi nu af svällda floders röst -: En qvidan väcker
den för oss Djupt uti bådas bröst.

En smula kärlek än en tid Oss unnas, innan tungan
byggt

Det ord, som gör vårt öga skyggt

Att veta oss ha’ tanken vid.

Ej änden än! - O, läppar, len

I tystnad för den tidens rest,

Tills allt är slut! - Jag lär dig se’n,

Hur vi förgäta bäst.

Aspecta Medusa.

al räddad och gift, Andromeda m and’ be Sin make hvar
dag att få vidundret se, Tills öfver en källa han
höll det och bjöd Henne lutad tryggt skåda i vattnet
den död, Som var hennes lif.

I dess verkliga skick Låt ej det förbjudna fa nås af
din blick, Fast rädda och döda det kunnat; - för dig
Nog vare dess skugga på jordlifvets stig!

A. Z. C

1>lmid

Novell af Amanda Kerfstedt.

(Forts, från sid. 30.)

i vad tänkte väl Ottil, der hon satt på stenen
invid landsvägen? Hon tänkte på sina flydda sjutton
år och på all den kärlek, hon fått röna i det hem,
som blifvit hennes. Hennes mor hade dött, då hon var
blott två år gammal, och fadern, nedsänkt i sorg öfver
denna förlust och i misströstan om att någonsin kunna
reparera sina förstörda affärer, hade lemnat hemmet
och den späda dottern och öfverfarit oceanen. De
första åren underrättade han de hemmavarande, att han
börjat en liten handelsrörelse i det nya landet, men
på de sista tio åren hade ej ett ord vidare hörts från
honom. Men hade Ottil någonsin behöft sakna fader och
moder? Nej, hon kände det nu med tusen bittra stygn
i sitt hjerta, nu, då hon var på väg att löna allt,
hvad hon emottagit, med otack, då hon skulle kasta en
djup skugga öfver både moderns och sonens lif, nej,
de hade varit allt för henne! Det hade icke funnits
någon öm omvårdnad, någon innerlig hjertlighet, något
deltagande i så väl sorg som glädje, som icke kommit
henne till del. Och hvad ämnade hon nu göra? Hennes
hjerta var ett tacksamt hjerta och ett kärleksfullt
och ömt hjerta, men hon kunde icke svika sin nya,
sin första kärlek. Eller kunde hon emottaga Ragnars
kärlek, full af ädelt förtroende, det visste hon,
kunde hon emottaga den, och bedraga honom genom att
tiga? Det var en bitter stund, då hon nu satt och
inväntade den återvändande sonen, men hon var viss
på, att sanning och ingenting annat än sanning var
det enda, som anstod såväl honom som henne.

För öfrigt skulle han fritt få bestämma öfver hennes
öde, men det låg icke någon tröst deruti, intet
kryphål för sjelf urskuldandet, ty hon kände honom
för väl, för att ett ögonblick tvifla på, huru han
skulle bestämma. Detta var det värsta. Hans hjerta,
det ädla, det rena, var det sista i verlden, som hon
velat smärta.

Ja, nu hördes på afstånd rullandet af en vagn; hon
tyckte, att hjertats slag stannade, och ett ögonblick
föll den tanken henne in att kasta sig på landsvägen
och låta både vagn och hästar gå öfver henne. Hon
reste sig upp, och den åkande hejdade kusken och
hoppade ur, då han såg henne.

»Kör fram», sade han, »jag kommer gående efter.»

En blick på hennes ansigte hade varit nog för honom,
han, som varit van att läsa deri, så långt han kunde
minnas

tillbaka. Ringarna, som lågo i hans venstra västficka,
började att darra.

»Ottil», sade han och sköt henne mildt ned på stenen
igen, »var ’lugn, min käraste!»

Han satte sig bredvid henne och tog hennes hand.

»Lugn», utbrast hon med skälfvande läppar, »lugn
under det jag krossar de hjertan, som äro mig dyrast
på jorden. Ack, jorden borde icke bära en så otacksam
varelse, som jag! Den borde öppna sig för mina fötter
och uppsluka mig. Men finnes det också en ställning
rysligare än min? Den ställningen att nödgas föra
sorg i ett hem, hvilket man ville gifva sitt lif för
att göra lyckligt.»

Hennes mörka ögon höjdes till honom med samma
bevekande vädjan till hans ädelmod, som han så ofta
under barndomens dagar sett deri.

»Du kommer hit», fortfor hon med samma häftiga ifver,
som alltid betecknade hennes upprörda känslor, »du
väntar att finna en brud, en brud, som jag nu förstår,
att du tänkt på i många år, eller hur?»

»Det är sannt», sade han med ett leende, hvilket såg
ut som en solstråles afskedshelsning till en krossad
tempelbyggnad.

»Ragnar», sade hon, »du skall icke tro, att jag icke
vore både mäktig och villig att offra mitt lif för
dig, men bedraga dig - - (jet kunde jag icke.»

»Det vet jag», sade han. Han var mycket blek och
mycket fåordig.

»Och jag ämnade icke annat än det bästa», sade
hon. »Jag hoppades att kunna göra dig lycklig, jag
trodde, att allt

skulle bli* så bra,–––-så som belle mére och du
önskade

det - - tills - - Men så hjälp mig dån, utropade hon
med ett grand otålighet midt i all sin sorg.

»Tills du fann, att du lofvat för mycket, att du
ännu behöfde tid att. betänka dig, att du icke hade
alldeles den känsla för mig, som man bör ha’ för sin
trolofvade. Du hade så länge vant dig vid att blott
betrakta mig som en broder», ifyllde han.

»Det var allt detta», sade hon sakta, »men icke endast
det.»

Handen, som höll hennes, .grep ett hårdt tag, och
öfver hans förut bleka drag drog en askgrå skugga.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 02:40:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0062.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free