- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
60

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En bland många. Novell af Amanda Kerfstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

60

annan. Låt detta vara dig en tröst. Men de sår, af
hvilka hans inre blöder, kan ingen qvinna läka och
kanske att de smärta mer just genom tanken på dig. Jag
är hans moder, Ottil, och du vet, hur innerligt
jag önskat er förening, hur mycket jag tackat Gud
för det val, hans hjerta gjort, men ändå, min kära,
högsinnta flicka, ändå kanske det vore bäst för honom,
jag menar lugnande för hans sönderslitna inre, att
för någon tid känna en viss frihet från alla band,
äfven de käraste. Du har sjelf sett den gradvisa,
småningom inträdande, förändring, han undergått. Hans
samtal hafva omärkligt fått en annan grundton, hans
lugn är borta, hans frid förstörd. Om du visste,
hur lidande han ser ut och med hvilken rörande smärta
ban mången gång lutar sitt hufvud mot mig och tyckes
finna några minuters hvila. Men så rusar han upp igen,
jagad som af ett spöke, och begynner sin oroliga
vandring fram och tillbaka på golfvet. Hans tinning
bränner, hans pulsar slå, men hans läppar förblifva
slutna. Om han ville tala och lösa denna dystra gåta,
som skrämmer sömnen från mitt läger och hans! Är
det mjelt-sjukans dämon, som gripit honom? Är det
något fysiskt lidande? Hvad skall jag gissa, hvad
skall jag tro? Jag har sökt förmå honom att tala,
men då skulle du se, huru han våndas. Plär om dagen
föreslog jag honom att taga dig med till Göteborg som
sin hustru. »Och blifva en ännu större niding, än jag
är», utropade ban, »nej aldrig.» Och han tillade - jag
nedskrifver det i förlitande på din sinnesstyrka och
din sanningskärlek- »om jag blott visste henne kunna
lefva lycklig utan mig». Jag sade: »Älskar du henne
då icke mer?» Och hade du då sett honom, skulle du
aldrig tvifla på hans kärlek. Han brast i gråt. »Jag
ville kyssa det stoft, hon trampar», sade han, »rnen
jag kan icke taga henne till min hustru. Hon är den
hvita snön, och jag är den nedsölande foten.»

Månne min Ottil förstår mig, månne hon fattar, i
hvilken strid jag står? Har du mod att bära en tids
skiljsmessa som, jag är viss derpå, skall åter föra
frid och lycka åt er båda? Han skall lära känna sig
sjelf, han skall lära bättre värdera, hvad han äger i
dag, då han får känna saknaden deraf. Du skall återfå
honom renad, luttrad och dig mer värd.

Så tröstar jag mig sjelf, så hoppas jag, så tänker
jag - men hvad vet jag? Om vi båda äro utkorade
att lida, du och jag, skola vi icke veta, hvar vi
skola söka vår hugsvalan? Kan jag icke, dyra barn,
hoppas om dig, att du skall få en annan kraft, än
din egen, att bära tidens börda? Låtom oss ikläda
oss vår himmelska rustning, Ottil, och gå att modigt
och förhoppningsfullt kämpa oss igenom. Jag har
velat gifva dig det käraste, jag har, min enfödde-,
om han blott blefve dig till sorg, så låt mig tro,
att ditt hjerta skall leta sig väg till den vän,
som aldrig skall gäcka dina förväntningar. Det är
ändock det vigtigaste för oss, min dotter.

Brigitta helsar dig med sin vanliga rättframhet och
ifver.

Din moderliga vän Marie Louise Orngranat.

Hon läste detta bref långsamt till slut, och derefter
stirrade hennes ögon ånyo, ut öfver landskapet,
der lofven när och fjärran dansade sin glädtiga
hvirfveldans.

»Dithän har det då ändtligen kommit», mumlade hon. »Så
långt har det gått, och hvart skall jag taga vägen,
ja, hur skall jag ens kunna uthärda att lefva?»

Och i det hon böjde sig fram öfver bordet med en
hopplös rörelse höjdes, liksom till svar, ett sakta
prassel och det bref, som hittills legat glömdt i
hennes knä, gled ned på golfvet.

Hon tog upp det och betraktade det. Det bar en mängd
märken, men stilen var henne okänd.

Hon ville med en trött åtbörd lägga det på bordet,
då hon hastigt upptäckte, att det var frankeradt med
Förenta staternas stämpel. Det blixtrade till för
henne en besynnerlig, vild förhoppning, och hon bröt
det med skälfvande hand.

Till fröken Ottil S–crona, stod der på öfversta
raden, och hon fortsatte sålunda: Jag vill göra ännu
ett försök,

min dotter, att finna dig, men så skall detta
också blifva det sista, och om det ej lyckas,
skola de aldrig höra ett ord från mig mer i mitt
fädernesland. Jag har i flera år, för mina stora
affärers skull, bott i Australien och derifrån
skickat bref till Sverige många gånger, men aldrig
har jag fått något svar. Nu är jag hemma igen, ty
klimatet tog skarpt på min helsa, men en präktig vinst
gjorde jag derborta. Jag är nu alldeles oberoende,
quite independent. Jag har köpt ett vackert hus i
Brooklyn, der jag har min affär. Du förstår, att
när man misstänker, att brefvet får ligga qvar på
någon office, som de andra, så kan man just icke vara
hågad att skrifva ömt, men jag längtar efter dig, min
dotter, och jag har mycket pengar att gifva dig. Om
du lefver, bör du vara tjugo år. Vill du komma och
glädja din faders sista dagar. Jag är äldre än mina
år, ty jag har slitit ondt, skall du veta, och den
der fördömda gouten ansätter mig, så att jag långa
tider icke kan röra mig. Om den icke vore - gikt heter
det ju - så skulle jag resa sjelf och fiska upp dig
och föra dig hit öfver. Nu har jag skrifvit till ett
handelshus i Stockholm, hvars adress åtföljer brefvet
och dit du kan vända dig och taga ut så mycket pengar
till resan, du någonsin vill, och om du vill hafva
sällskap med dig, så tag gerna för mig, men annars
anse fruntimmerna här i landet det der bara för en
liten obetydlig tripp, som de gerna kunna göra allena,
men hemma äro ni väl lika tokiga efter förkläden,
som ni ha’ varit, kan jag tro.

Om gumman Ridderbjelke lefver, så helsa henne från
mig, jag skall rikligen ersätta henne, hvad hon kostat
på dig, och om hon vill skicka ut sin pojke hit,
så skall jag snart göra karl af honom. Han skall få
gå in i mitt eget business.

Farväl, kära Ottil! Det vore väl för mig, om detta
bref kom fram och jag fick någon, som pysslade om
mig på gamla dagar, nu, när jag inte behöfver ligga
i så mycket, som förr. Jag har inte fått ligga på
latbänken, skall du tro, men det är detsamma med det
nu, jag har fått hvad jag behöfver och har kunnat
klarera det gamla, och om inte den der cursed gout -
jaså, gikten vore - men det hör inte hit.

Din ömme fader Nils 8-crona.

P. S. Om du har en fästman, så tag honom med dig,
jag kan göra karl af ^honörn med. Jag har business
för hur många som hälst.

Hon satt länge med brefvet i sin hand och stirrade
på den obekanta stilen. Det gick omkring i hennes
hufvud, och hon erfor den besynnerligaste blandning
af känslor: glädje, smärta, tacksamhet och framför
allt en känsla af trygghet att dock hafva ett ställe
i verlden att fly till undan allt, som här hemma
gjorde henne sorg. Ja, detta var ju Guds tydliga
fingervisning - hon skulle resa, resa genast. Och
derefter kom tanken på, att kanske aldrig mer få
se honom, som hon älskade med en kärlek, som var
starkare, än hvarje annan känsla, som hennes inre
kunde rymma.

Men hennes unga sinne var ett hoppfullt sinne. Hon
skulle återkomma, det skulle endast vara för en
kort tid, som hans mor hade skrifvit Hon skulle
förmå fadern att återvända till hemlandet och
så skulle de alla lefva tillsammanv i glädje och
frid. Sådana ljusa framtidsdrömmar hägrade då och
då fram mellan utbrotten af sorg, snyftningar och
tårar. »Det behöfver icke blifva någon brytning»,
det var ändå den bästa trösten, »skilsmessan gör sig
sjelf, och jag får ännu anse mig som hans trolofvade.»
Och när belle mere kom in för att hemta henne till
aftonmåltiden och fick höra nyheten om Amerikaresan,
så kunde hon icke komma på det klara med hvad Ottil
egentligen tyckte, ty hon låg på soffan i stark feber
och behöfde all den moderliga vännens omvårdnad,
alldeles som när hon var ett litet barn.

Andra afdelningen.

»^ Josef, - tofflorna!»

»Ligger på stolen bredvid herrn.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0064.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free