- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
61

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En bland många. Novell af Amanda Kerfstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

61

»Nattrocken!»

»Nattlifvet menar herrn. Ena ärmen är ju totalt
ur.»

»Håll mun, ditt nöt!»

»Herrn blir väl vid bättre humör, bara jag får
konjaksvattnet varmt, men att få eld i de här sura
pinnarna, dertill fordras verkligen bättre lungor,
än jag har.»

Den talande låg på knä framför kakelugnen och pustade,
allt hvad han förmådde, under det han för hvarje
»pu-u-uh» belönades med massor af rök, som bolmade
fram emot honom och för en stund helt och hållet
insvepte hans ansigte, ansigtet på en tretio års man
med starkt judisk typ, i sina tjocka hvirflar.

Den person, som titulerades »herrn», hade iklädt
sig en gammal, fläckig nattrock, hvarutur, liksom
prinsens svanvinge i sagan, ena skjortärmen stack
fram. Han stoppade vid skenet från en liten gaslampa
en kritpipa med någon sorts fränt luktande tobak,
kastade sig bakut i en gammal länstol, lade upp
fötterna på bordet och satt så, vägande på stolens
båda bakben, i en sorts gunga, långsamt och betänkligt
dragande bloss efter bloss ur pipan.

Huru det var, lyckades det slutligen den lille
juden att få vattnet varmt. Det slogs upp i en svart
och hvit the-kanna ined half pip. Konjaksbuteljen,
ett sprucket thefat med sockerbitar, glas och en
sked sattes fram på ett mindre bord bredvid den,
som väl skulle anses för husbonde, ehuru juden i
sjelfva verket hade ett mer vårdadt utseende. Hans
långa, smala, svarta lockar voro sirligt ordnade,
hans lappade stöflar glänste af omsorgsfull borstning
och han hade kring halsen en med ett visst koketteri
knuten, kornblå silkeshalsduk.

»Hur mycket finns det i kassan, Josef?»

»Tretio öre i rundt tal.»

»Bravo, då kan man med lugn njuta sitt sorgfria
väsen. Skål, hedersvän!»

Juden tog ett glas och kröp ihop på en dyna i ena
hörnet, lik en hund. Elden pyrde i kakelugnen,
konjakslukten spred sig mer och mer i rummet, der
under minut efter minut en fullkomlig tystnad rådde.

Den bröts ändtligen af Josef.

»Det var en gammal qvinno, här på morgonen och ville
tala med herrn», sade han. »Jag sade henne upprepade
gånger, att vi icke befatta oss med qvinnfolk, men
hon var envis som satan.»

»Det är gamla qvinnors sed», sade den tilltalade helt
lakoniskt.

»Jag var för tillfället ute i köket och kokade
potatis, och hon frågade mig, om det nu för tiden
var herras förnämsta föda.»

»Och du svarade?»

»Jag svarade, att herrn tog sin förnämsta föda i
flytande form, och när jag sade detta, suckade hon
så djupt, att det gaf eko i Spiseln.»

»Du skulle skickat henne dit, der pepparn växer.»

»Jag obligerade henne verkligen till det stället,
men hon tycktes icke uppfatta andemeningen. Hon bad
mig tvärtom för barmhertighets skull framföra en
hälsning till er.»

»En högtidlig början. Nå, låt höra!»

»Hon bad mig säga er, att ingen utväg vidare fanns,
och att om vi icke kunde skaffa hjälp, så måste
det gamla huset säljas, och hon såg sig nödgad att
uppenbara allt för sin matmoder.»

Mannen på den gungande stolen blef ett grand blekare
än förut, men han tömde blott under djup tystnad sitt
toddy-glas och fyllde det derefter på nytt.

Han tycktes knappast märka, att den lille juden efter
en stund smög sig ut och att dörren efter ytterligare
en half timme sakta öppnades för att insläppa en
besökande, som, tvekande och nästan förskräckt, höll
sig stilla i halfskym-ningen straxt innanför dörren.

Men då denna person småningom gjort sig bekant med
rummet och sett, att ingen annan, än den, som satt
och vaggade med fötterna på bordet, fanns derinne,
lade hon, ty det var en qvinna, hastigt af sin vida
kappa på en stol vid

dörren, riglade denna, löste hatten från sitt hufvud
och gick fram till mannen. Hon stod några ögonblick
stilla och tyst bredvid hans stol, innan hon kunde
beherrska sin röst nog, för att yttra helt lågt:

»Walter, se på mig, - det är jag - känner du mig
icke?»

»Jag hoppades, att du var långt härifrån», mumlade
han, utan att se upp.

»Du hoppades, att ett verldshaf skilde oss, men jag
har flugit öfver det, som du ser. Min far är död,
och inga band höllo mig vidare qvar i det främmande
landet. Jag trodde ändå, att du skulle hafva ett ord
att välkomna mig med, hälst jag kommer som en syster,
utan alla anspråk», tillade hon hastigt.

»Tiderna hafva förändrats», mumlade han ånyo.

»Men icke så, Walter, att du blifvit helt och hållet
likgiltig för, att jag nu åter står här vid din
sida.»

»Ottil», sade han långsamt upplyftande hufvudet
och betraktande henne med så pass stadig blick,
som hans matta och glanslösa ögon kunde åstadkomma,
»det var en tid, då åsynen af dig skulle jagat
allt mitt blod till hjertat och kommit det att
slå, som om det velat sprängas. Jag ser dig nu,
och i fall jag längre äger någon blod, så flyter
den sitt jämna, tröga lopp. Jag kan icke märka,
att mitt hjerta slår ett grand fortare, - ser du,
jag har förlorat förmågan att känna. Jag lider icke
mer af någonting, jag blyges icke öfver något -
ingenting kan nu mer glädja eller förvåna mig. Du
skulle icke kunnat upptäcka en rodnad på min kind,
då du inträdde. Det lif, jag och mina likar föra, har
en för-fäande inverkan. Ja, ja, ordet är icke fint,
men rnan brukar icke fina ord i våra kretsar.»

»Och om jag nu räckte dig min hand, en trofast hand,
Walter, för att resa dig upp, - skulle du icke vilja
fatta den?»

»Du förstår mig icke», sade han. »Äfven om du för
fyra år sedan kommit till mig i mitt då begynnande
elände och velat stadfästa vår förbindelse, skulle jag
icke emottagit offret af ditt lif, ehuru jag då ansåg
ägandet af dig för lifvets högsta lycka. Jag kände
mig nog för att veta, att sedan jag en gång kommit in
i hvirfveln, var det förbi. Det var derföre, att jag
dag för dag kände mig allt mer nalkas dess rysligt
frestande rand, som jag bröt med dig. Jag visste,
att trots min kärlek, trots din kärlek, skulle jag
inom få dagar förnedra *dig, draga dig i djupet med
mig, och du bör hålla mig räkning för min skonsamhet
mot dig. Hur mycket mindre kunde jag nu fatta din
erbjudna hand!"

»Snarare nu, Walter. Du har nu sett, hvad detta
lif lemnat dig för behållning, du har tömt bägaren
i botten, det är ingenting mer, som kan fresta
dig med nya erfarenheters behag. Du kan det ju nu
alltsamman.»

»Och tror du, att detta gamla och vanliga saknar
sin lockelse? Jag älskar ett lif, som icke ställer
något kraf på mig. Jag älskar min kritpipa och min
smutsiga nattrock, jag älskar att icke behöfva röra
på hatten för en enda menniska, jag älskar att slippa
smila och krusa och låtsas en mängd saker, som man
icke känner, jag älskar att lefva och dö, som jag
vill - dessutom älskar jag sjelfva eländet. Qvalen
äro öfver nu - samvetsförebråelserna - ångesten -
bättringsföresatserna - - allt det der är utageradt
för länge sedan, och jag är dig icke mycket tacksam,
om du genom detta besök skulle locka fram några gamla
skuggor från det förflutna. Hopplösheten är min bästa
vän.»

"Men någon gång, Walter, någon enda gång känner du
dig trött. Det kommer en ungdomens vårvind in i detta
rum. Du skulle önska, att än en gång hvila ditt hufvud
i din moders knä, som förr.»

»Tig. olyckliga–––-eller jag krossar dig!»

Han hade halft rest sig från stolen, men föll tillbaka
igen med ett bittert skratt.

»Vi skola lemna detta ämne, om jag får be’. Öfvergif
för öfrigt alla planer på mig. Jag ofredar ingen,
och fred är det enda jag för mig sjelf begär. Jag
blyges icke för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0065.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free