Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En bland många. Novell af Amanda Kerfstedt - Ur portföljen. Xerxes vid Hellesponten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
min förnedring och har hvarken vilja eller kraft att
resa mig derutur.»
Hon nalkades och tilltalade honom, lutad öfver honom
och stödd mot karmstolen, i hvilken han satt.
u Walter, du tror, att du talar sanning, men du
skrymtar eller ock känner du dig icke sjelf. Ända
sedan jag inträdde inom din dörr, har du begagnat
ett språk, som nu mer är dig ovant, men hvars behag
du erfar. Det är en njutning för dig, att uttala
verkliga tankar, klädda i en passande drägt, huru
dy t trå dessa tankar än äro. Du har icke förlorat
sinnet för ett förfinadt lif."
»Ottil», sade han med ett bittert leende, »ända
sedan du inträdde genom denna dörr, har du skrymtat,
kanhända utan att du sjelf vetat det. Du erbjuder mig
din hand, och se sjelf, huru du står invid mig. Din
ställning visar tillräckligt, huru mycket du fruktar
att ens vidröra mig.»
Hon rodnade och teg.
»Du kan så gerna säga mig rent ut, hvad du tänker
om mig», fortsatte han, »du behöfver alls ej ha’
några skrupler att yttra dig frankt.»
»Jag tänker», sade hon med allvar, »att om högmodet
eller tadelsjukan eller ärelystnaden eller någon annan
af de gängse synderna skulle hafva samma förstörande
inverkan på det yttre lifvet, som dryckenskapen har,
så skulle vi icke se så mycket ärbart och välmående
folk omkring oss, som vi nu göra.»
»Milda barmhertighetssyster», sade han med sakta röst,
»hur ser jag dig icke med alabasterkärlet och den
helande oljan! Din kärlek vore värd ett bättre mål.»
Tårar uppstego i hennes ögon. Hon vände sig bort.
»Hela verlden är lätt i jämförelse med en
mennisko-själ», sade hon.
I det samma hördes bullrande, tunga steg i trappan och
ett sorl af orediga röster i korridoren utanför. Ottil
reste sig förskräckt.
»Du riglade ju sjelf dörren», sade han, »men kanske
det vore så godt, att du gick ut till Josef i köket
och smög dig bort, medan de äro här inne.»
Hon betänkte sig ett ögonblick.
»Ah, vi skola se», sade hon till sig sjelf, »om
han icke kan blygas öfver sin förnedring och om han
icke åtminstone har så mycken kraft qvar, att han kan
försvara en qvinna. Jag har tusen gånger sagt till mig
sjelf, att jag ville gifva mitt lif för min kärlek. Nu
gäller det att infria ctetta ord», och dermed gick
hon modig och stolt och sköt rigeln från dörren.
Det störtade in en hop halfrusiga personer. Walter
satt stilla framför elden.
»Aha, står det så till», sade skrattande en för detta
betjent. »Mjukis, min sköna, hur står det till med
helsan och kärleken?»
»Hvad behagas? Hvad befalls? Frangaise, polketta
eller vals?» halfsjöng en pomaderad kryddkrämare i
ljusgrå rock och röda polisonger.
»Hör på, gossar, lemna nu det här fruntimret i
fred och mig sjelf med för resten», sade Walter och
sträckte ut armen mellan henne och dem. ^
»Hvad nu, säger du upp broderskapet, hedersknyffel",
deklamerade en liten man, som skötte ridån vid en
theater. »Hon är ju röd som en ros och spak som ett
lam, låt oss dra...»
En brunröd rodnad började sakta stiga upp öfver
Walters ansigte.
»Våga icke förolämpa en värnlös qvinna», sade han
ined sammanbitna tänder.
»Nej, hör inan på bara, hur högtrafvande», sade en
röd-brusig poliskommisarie. »Värnlösa eller på vårt
språk försvarslösa qvinnor känner man nog till.»
»Sa’ du våga?» sade en afsigkommen hökare med en sned
blinkning med ögonen. »Jag har vågat i hela mitt lif,
så jag kan inte förstå, hvarför jag inte skulle våga
nu.»
En skällande skrattsalva belönade vitzen.
En ung barberare, spenslig och långhalsad, afgjorde
saken. Han hoppade vigt öfver bordet, hvilket dittills
tjenat Ottil som värn. »Vill hon gå på opran, lilla
sötnos», sade han och sökte taga henne om lifvet.
»Walter, rädda mig!»
Han hade redan rest sig och tagande den lille
barberaren i kragen, slungade han honom handlöst
tillbaka öfver bordet.
»Lemna genast detta rum!» röt han blek af raseri.
»Låter det ur den pipan», sade en bredaxlad
orgelbyggare och knöt en bastant näfve framför näsan
på Walter, »då kunna vi väl pröfva på, hvad en förmår
mot öfver-makten.»
»Ja, det vore en strid, värdig dessa hjeltar», sade
Walter med djupt förakt. »Men det skall jag säga er,
att först skall mitt lik ligga mellan er och denna
dam. Jag söker för öfrigt intet gräl. Fred är allt,
hvad jag begär.»
»Topp på det, - men inte förr, än vi fått en kyss
hvar af lilla guldgrisen», skrattade hökaren.
»Vi skulle annars föreslå dig en liten lusttur ut
till Nacka, det var ärendet», sade en underofficer,
som tycktes vara den redigaste af sällskapet
och som möjligen insåg, att Ottil var ett finare
fruntimmer. »Två vagnar stå härutanför. Har du lust
med muntrationen?»
»Det får allt vara den här gången^, sade Walter
buttert.
Dörren öppnades i detsamma, och ett blåfruset ansigte
tittade in.
»Om herrarna tänka stanna här uppe längre, så pallra
vi oss i väg, kamraten och jag. Det skall necken
sitta och frysa dernere på gatan längre», sade en
hes kuskröst.
»Farväl, lilla fjäril och löjen», deklamerade
ridåupp-dragaren.
»Grymma, som ej vill dela våra nöjen», ifyllde
krydd-krämaren.
»Kunde jag inte få veta namnet», hviskade barberaren
och sträckte sin långa, smala hals öfver bordet.
»Ja - hvar bor du? På Norr? På Söder?» ifyllde hela
kören med skrålande stämmor. »Hälsa hemma, hälsa-a
hemma-a, rolig natt», hördes ännu, då de trefvade
utför trapporna, och den kalla aftonvinden inträngde
genom den vidöppna dörren.
portföljen.
Xerxes vid Hellesponten. Perscrkonungen Dareios hade
ej af det förkrossande nederlag, hans härförare genom
de af Miltiades anförda grekerna ledo vid Marathon år
490 före Kristus kunnat förmås att afstå från sitt
begär att under sitt .välde lägga forntidens mestQ
bildade folk. Han bedref med all ifver rustningar
till ett nytt fälttåg, hvilka dock af bro tös genom
hans död.
Han efterlemnade en son, som i stolthet och
herrsklystnad ej gaf sin fader efter: den af
dennes andra gemål Atossa födde Xerxes, hvilken
485 efterträdde fadern på thronen. Han fortsatte
rustningarna och var 481 färdig att med en oerhörd
krigsmakt (enligt Kte-sias 800,000 man, enligt
Herodotos 1,700,000) och en flotta om 1.200 större
fartyg skrida till anfall mot Grekland. Det är en
episod
frän de dagar, Qdå ohan med sin här, efter att hafva
genomtågat ilions område, pji två i jfcrakten af
Abydos byggda bryggor öfvergick Hellesponten, vår
bild å sidan 37 skildrar. En sällsammare blandning
af folk och vapen har väl näppeligen någon krigshär
haft att nppvisa.
Der funnos tungt harneskbeklädda perser på eldiga
springare, halfnakna araber på kameler, irarieser
med bågar och stridsyxor, asiater och kaukasier med
flätade sköldar och trähjelmar, etioper med leopard-
och lejonhudar. I sju dagar varade öfvergången
oafbrutet och afslutades af en enorm tross, vagnar med
damer och uppvaktande tärnor, manliga och qvinnliga
tjenare, fordon och lastdjur, med mera.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
