- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
66

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den siste Vasaättlingen på Polens thron, af E.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vara oss tillåtet att i det följande för vår ärade läsekrets
återgifva.

Född 1609, yngre son till den Sigismund (i Polen den
tredje), som i vår konungalängd skymtar och försvinner, för
att i Polen intaga ett mindre omtvistligt, men knappast mer
framstående, rum, kallades Johan Kasimir år 1638 af spanske
konungen Filip IV till vice konung i Portugal, men afstod från
denna värdighet, sedan han, på en resa genom Frankrike
anhållen såsom politiskt misstänkt, kastats i Bastiljen och der
haft att uthärda en nära tvåårig fångenskap. Lärjunge af
jesuiterna, blef han derefter kardinal, men utträdde 1648 ur
det andliga ståndet, för att på sina vänners inbjudning
bestiga den genom broderns, Vladislav den fjerdes, död, lediga
polska thronen. Mindre lyckligt utföll, såsom kändt är, hans
senare eller kort före Kristinas tronafsägelse gjorda, kanske
ej häller så allvarliga, försök att framför pfalziska huset
häfda sin rätt till den svenska kronan.

Han hade knappt hunnit tillträda regeringen, förrän han
anfölls af de under hans rike skattskyldiga kosackerna.
Ytterst var orsaken till kriget att söka i det mångåriga förtryck,
dessa halfvilda stammar från polsk sida utstått; närmaste
anledningen gaf en af några vid gränsen till Ukraine bosatta
adelsmän föröfvad illgerning, i det dessa, som med afund
åsett sina grannars välstånd, oförvarandes inbrutit på
kosackhetmanen Ghmelnickis område, plundrat hans slott, misshandlat
hans maka och nedsablat hans barn.

Chmelnickis med rätta uppbragta landsmän reste sig nu,
tillbakadrefvo sina plågoandar, slogo vid Pilaviecz den mot
dem uppbådade polska hären fullständigt på flykten, samt
hotade till och med Krakau. Till dem sällade sig
tatarerna, emedan Johan Kasimir vägrat att till deras höfding
utbetala den sedvanliga årstributen, och polackerna ledo vid
Bug, der de hade att kämpa mot båda folkens förenade
skaror, ett nytt nederlag. Då emellertid krigslyckan börjat
vända sig, afslöts tills vidare i Zborob en fred, i hvilken
Johan Kasimir beviljade tatarkhanens fordringar och gaf en
ytterligare bekräftelse åt de fri- och rättigheter, hvilka kosackerna
fått stadfästade redan af Stefan Bathori, medan deremot
Chmelnicki, trots sin goda rätt, ålades att knäböjande bedja
om konungens förlåtelse, något som den hårdt profvade mannen,
af kärlek till sitt nödställda folk, äfven gjorde.

Freden blef af kort varaktighet, ty då polackerna ej
togo dess bestämmelser på allvar, grepo kosackerna under
Chmelnickis anförande på nytt till vapen. Men anfallet var
denna gång så mycket mer hotande, som nu äfven
Rysslands czar, Alexis, stod vid deras sida. Och snart uppträdde
på krigsskådeplatsen en ännu farligare fiende i den svenske
konungen Karl den tionde Gustaf med sina båda bundsförvandter,
"den store» kurfursten af Brandenburg, Fredrik
Wilhelm, såsom innehafvare af provinsen Ostpreussen en Polens
vasall, och Siebenbürgens furste Ragoczi.

Från Karl Gustafs historia känna vi alla förloppet af
detta krig samt huru den olycklige Johan Kasimir, för en
tid flyktig från sitt land, sedan han sett detta öfversvämmadt
af fiender och dess båda hufvudstäder eröfrade, efter sin
återkomst ocb det förlorade tre-dagars-slaget vid Varschau
räddades, mindre af sina dyrköpta hjälpare, tatarerna, eller
ens Czarneckis oförfärade mod, än af den afund, hans
förnämsta motståndare genom sin oerhörda framgång åsamkat
sig.

Karl Gustaf, åskmolnet, som nyss förmörkat Polens hela
himmel, drog hastigt, som han kommit, mot norden för att
i Danmark spela samma öfvergående roll; Ragoczis formlösa
massor krossades under framfarten, snart sagdt, genom
sin egen tyngd, och segern vid Kudnov öfver ryssar och
kosacker och Chmelnickis tillfångatagande förspred den oväderskärna,
som åt detta håll så länge rufvat öfver det hemsökta
landet. Det utgick, efter en rad af fredslut och stillestånd -
med Brandenburg i Welau 1657, med Sverige i Oliva 1660,
med Ryssland i Andrussov 1667 - ur denna strid ej så
mycket förödmjukadt, som ej fast mer på det grymmaste
sargadt.

Emellertid var det ej åt läkandet af dess sår,
konungen i främsta rummet vände sin omsorg, lian
umgicks med giftermålsplaner, som väckte mycken
ond blod hos den redan förut ej särdeles välvilligt
stämda adeln. Hans fader hade, till stor förargelse
för den kyrkligt sinnade delen af folket, efter
hvarandra äktat kejsar Ferdinand den andres båda
döttrar, Anna och Constantia; och sjelf ville han nu,
trots alla senatens och presterskapets invändningar,
förmäla sig med sin broders enka, Lovisa Maria af
Gonzaga. Liksom i England varit fallet vid Henrik den
åttondes giftermål med Katarina af Aragonien, uppstod
mot konungen en stark opposition-, de andliga framburo
till och med sina besvär för den då varande påfven,
Clemens VIII, som emellertid gaf sitt gillande åt
förbindelsen.

Svag, som han var, efterkom Johan Kasimir i allt sin
sluga och ärelystna gemåls önskningar, utan att ens
undersöka, huruvida de fullt öfverensstämde med hans
egen ära och folkets lycka. Som äktenskapet förblef
barnlöst, fann drottningen skäligt att genom valet
af en mindre mogen thron-följare försäkra sig om
bibehållandet, äfven efter den sjuklige konungens
frånfälle, af det inflytande på statsärendenas
ledning, hon tillvällat sig, och öfvertalade derför
Johan Kasimir att hos riksdagen redan nu föreslå
hertigen af Enghien till sin efterträdare. De
flesta af rikets stora, deribland sjelfve Sobieski,
protesterade mot åtgärden, förklarande det vara ett
brott mot författningen att under en konungs lifstid
utse hans efterträdare, och det kom till och med till
blodiga strider. Men slutligen bjöd konungen sjelf
handen till försoning, framför allt med Sobieski,
hvars tjenster såsom fältherre han ej kunde undvara,

Med ens sjuknade drottningen och nedsteg i grafven
före den make, hon ined sådan visshet trott sig skola
öfverlefva. Folket tröstade sig lätt öfver hennes
bortgång; de enda, som uppriktigt beklagade den, voro,
utom konungen, några hofmän och munkar. Emellertid
skulle hon, en qvinna med en nästan manlig ande,
långt mer än hennes gemål varit egnad att föra spiran,
liksom hon, till nationens harm och i strid med dess
skriftliga privilegier, mer än en gång personligen
uppträdt på riksdagen.

Åter hotades riket af yttre fiender, men Johan
Kasimir sysselsatte sig nu ej längre med planer
till motstånd. Intagen af djupt svårmod, begrät
han blott hvarje dag sin förlust. Tanken att hafva
ingått ett äktenskap, som enligt kyrkans lag varit
otillåtet, samt minnet af den otack, han för bevisade
välgerningar skördat, och den ringaktning, hans
kungliga värdighet på riksdagarna rönt, kommo honom
att betrakta kronan såsom en börda, den han blott
önskade, så snart som möjligt blifva qvitt.

Ludvig den fjortonde i Frankrike, som genom sina
sändebud ägde noggrann kännedom om den olycklige
konungens själstillstånd, sparade ingen möda för
att i den franska politikens intresse tillförsäkra
hertigen af Enghien den polska kronan. Bland annat
erbjöd han i sådant syfte Johan Kasimir något af
Frankrikes rikaste abbotstift såsom reträtt, derest
han verkligen ämnade frånträda regeringen. Förslaget
var onekligen något egendomligt, men det visade,
att den franska monarken i grund kände sin man. Hvad
polska folket beträffar, hade det ingen aning om
konungens förehafvande; magnaterna fruktade fastmer,
att han ämnade ingå något nytt, mot rikets fördel
stridande, gifte, och tilläto sig derför att föreslå
honom än den ena, än den andra prinsessan till gemål.

Harmsen öfver dessa bearbetningar och trött vid allt
verldsligt, beslöt ban sig ändtligen för det afgörande
steget. Men liksom han af folket mottagit sin krona,
stod det äfven folket fritt att återtaga eller icke
återtaga denna. I maj månad 1668 inkallades senaten
till urtima möte, utan att, som vanligt, på förhand
få del af skälen dertill, och inför denna församling
mottog vice kanslärn af konungen och uppläste med hög
röst en handling, i hvilken den sist nämde förklarade
sig sinnad att skiljas vid omsorgen om land och rike
samt, för att kunna sysselsätta sig blott med tankar
på ett


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0070.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free