- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
69

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. CXII. Carl Adolf Agardh, af Alex. Zanders

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

store insektkännaren De Geer var A., kan man
säga, den förste och bäste mikroskopisten hos oss.

I allt, som kom under hans forskningsdomvärjo, sökte
han reformer, förenkling och förbättring. Genom
sitt ljusa hufvud hade han lätt att förskaffa
sig vägledning till de många områden af vetande,
som ännu voro oundersökta och ouppodlade. Bland
annat tog han den lägre undervisningsfrågan om
händer, hvilket för denna tid var något högst
ovanligt från en professors sida, och han blef den
förste i Sverige, skulle vi tro, som gjorde sig
bekant med den då uppseendeväckande schweizaren
Pestalozzis skolmethod. Knappt fanns någon qvist
på kunskapens månggreniga träd, som ej Agardh ville
undersöka. I allt ville han reformer, utom som prest,
i predikokallet, der han var starkt konservativ
lutheran.

Det är intet språng i lefnadsteckningen, om vi redan
här nämna detta sednare, ty som vi veta: det gick
snabbt för Agardh på befordringsvägarna, - äfven
de presterliga. Nästan ser det ut, som hans heta
blod, hans varma inre ej tilläto något dröjsmål. -
Genom en grefve Trolle-Wacht-meister - vi kunna
här liksom parentesvis berätta, att A. som yngre
var en stor gunstling hos de förnämare - utnämndes
han till kyrkoherde i S:t Peders kloster * vid Lund
(år 1816) och lät sig, eget nog, prestvigas samma
dag, hvilket förut någon gång skett med nyutnämnda
biskopar, som ej varit prester, men aldrig med en
underordnad Herrans tjenare. Genom denna utnämning
blefvo hans inkomster förbättrade, hvarpå A., som var
noga i allt, satte värde - han var ju icke professor
oeconomm för ro skull. Han var också derigenom
inkommen i ett politiskt stånd, som gaf honom ny
sysselsättning. Han fick ämnen till nya studier,
nya forskningar, och på detta satte han ej stort
mindre värde. Ty hans geniala ögon, med de i ordets
sannaste mening flammande blickarna, spanade efter
byte på vetandets olika fält och tillförde derifrån
näring åt själen, hvars talande speglar de i sanning
voro. 1817 års riksdag var den första, han bevistade,

Trädliljor eller agaver.

och 1834 års den sista, han deltog uti som
vald ledamot. Sedan var han som stiftschef
sjelfskrifven ända till några år före sin död, då
hans riksdagsmannarätt upphörde genom en ekonomisk
omständighet, som framdeles skall vidröras. Egentlig
prest, i sträng mening taget, kan man icke säga
att A. varit. Han hade sina åsigter i mycket, som
kanske ej stod i full samklang med den dogmatiska
ortodoxien. För en epokgörande naturforskare
och en matematiker af rang, hvilken anser denna
vetenskap som primus inter pares (en furste bland
jämnlika) förekommer det kanske någon gång svårt
nog att jämka ihop åtskilligt dogmatiskt. Som
ledamot af det högvördiga ståndet stod han alltid
på framåtskridandets och upplysningens sida i
verldsliga ting, såsom när det gällde qvinnans
förbättrade ställning, byggandet af vår första
järnväg, Örebro-Hult-banan, eller natur studiernas
utvidgning vid läroverken. Huru varmt uttalade han
sig icke derför på en riksdag, då han säger:

^Skulle icke de taflor, som naturen årligen
frambringar, vara lika mycket värda att studeras,
som en Rafaels eller Eembrandts? Eller äro naturens
landskap mindre sköna, än de, som en Claude Lorrain
samt andra färgkonstnärer skåp ät? »

Först våra dagar hafva beredt naturvetenskapen den
bredare väg, som Agardh så långt förut utstakade.

Han var således äfven inom ståndet samma reformvän,
som förut vid akademien, och det var väl derför,
som man om honom sade, att han der alltid förekom
något misstänkt. Detta hade också sin anledning
deri, att han aldrig lät binda sig af konklaver och
partiman, utan vanligen hade sin egen mening. - Han
var rojalist. Med konung Karl Johan stod han då på en
gunstig, man kan nästan säga innerlig, fot, och hans
tillgifvenhet för honom var utomordentlig, hvilket
allt väl kan förklaras af själfullheten hos båda,
uttryckt i bådas ögon, strålande med en sympathisk
eld. Dessutom voro båda högt intresserade bankmän,
och då A. talade franska som en infödd, renare kanske,
än den forne franske marskalken, som betydligt bröt
på sin syd-gaskognska, så förstås det lätt, att detta
ämne skulle närma dem båda.

Att A. var både road och smickrad af det erkännande,
ban rönte af sin konung, framlyste nogsamt
ur de glädjestrålande ansigtsdragen efter ett
mellan-fyra-ögon på Stockholms slott, ehuru han var
alltför grannlaga att yppa något derom till berömmelse
för sig sjelf. Ej mindre lär kungen hafva intresserat
sig för dessa samtal, som närmast torde hafva rört
sig om bankfrågor, deri A. var och kungen trodde sig
vara en man af facket.

Af Agardhs många sträfvanden och arbeten i högst
olika riktningar hafva inga bättre hållit sig vid
makt mot tiden, än de bankstiftelser, han gaf upphof
till. Det torde vara bekant, att våra tvänne första
enskilda banker hafva haft

biskopar till grundläggare. Af dessa var A. stiftaren
af den första, svenska privatbanken, den skånska
i Ystad, och He-drén af den andra i Karlstad. En
brochyr, som A. i början på tretiotalet utgaf,
har tjenat, kan man säga, till grundval för senare
skapelse i dylik väg hos oss. Också stod han tidigt
vid sin riksdagsmannaverksamhet vid sidan af sådana
män »in lanco» som Schwerin, gref-ven-prosten,
Björnstjerna och Skogman, dem jag knappt tvekar att
ställa under honom i stil, när det var fråga om att
skrifva i bankfrågor, och i framåtskridande, då saken
gällde att organisera. En liten litterär

mystifikation, som i någon mån kan tjena som bevis
härvid, må anföras.

På 1830-talet skref Agardh ett litet arbete
om »Statsskuldens inflytande på Englands
välstånd». Ursprungligen var det ämnadt som företal
till en af honom gjord och utgifven öfversättning från
ett engelskt arbete af excellensen Björnstjerna. Denne
sednare utgaf sedan samma brochyr-företal under
sitt namn, af honom (Björnstjerna) vederbörligen
angli-seradt. Skogman blef tredje man i detta
författarekonsortium, i det han slutligen till
svenskan öfversatte och lät trycka det ursprungliga
Agardhska verket.

En annan mystifikation, som också bevisar hans stora
stilistiska öfverlägsenhet och ’derför här må finna
ett rum, är mer bekant.

Lars Hjerta hade nyss uppsatt sitt »Aftonblad»
och var som ifrigast sysselsatt med att spana
efter talangfulla biträden derför. Han märkte
att i »Skånska Correspondenten», utgifven i
Kristianstad, en och annan gång syntes anonyma
artiklar, som förrådde en mer än vanlig stil
och kraft i slutledningarna. Agardhs förträffliga
»Opinionens makt» stod sålunda der att läsa år 1832
och var skrifven med anledning af Europas dåvarande
ställning. En annan gång (året derpå) var det den ej
mindre präktiga artikeln »Qvinnan» af honom (sedermera
införd i »Nordstjernan» för år 1859),

* Verpinge landtförsamling och det närbelägna
Nöbbelöf utgöra nu det konsistoriella pastorat,
som benämnes S:t Peders kloster och Nöbbelöf.
* *

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:35:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1885/0073.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free