- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
70

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. CXII. Carl Adolf Agardh, af Alex. Zanders

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

70

som ådrog sig aftonbladsredaktörens uppmärksamhet. Han
trodde artiklarna härflyta från utgifvaren af
»Skånska Corres-spondenten» och satte sig genast i
korrespondens med honom. Denne var en anspråkslös
för detta auditör vid "Skånska karabiniererna», nu
mer tidningsman och Lilliecrona hans namn. Hjerta
anmodade genast den förmodade författaren Lilliecrona
att komma upp till Stockholm och anställde honom
utan betänkande vid sin tidning. Här fick man snart
reda på förhållandet: att Agardh var författaren och
Lilliecrona ej den litteratör, som Hjerta sökte. Men,
narrad för en gång, fann han sig lätt. Han anställde
L. som granskare af alla till tidningen inkommande
handskrifter, och som sådan gjorde L. sig väl förtjent
om den frisinnade tidningen.

Nå, efter vi nu äro inne på mystifikationernas område,
så må vi här nämna ännu en tredje, till hvilken
A. sjelf gaf en frivillig anledning.

För att så mycket, som möjligt, sprida sina idéer,
hvaraf han alltid hade hufvudet fullt, och för att
på dem fästa en af nyheter nästan glömsk allmänhets
uppmärksamhet, var A. outtröttlig och skydde minst
den möda, som pennan förskaffar. För att bättre
kunna framhålla ett af sina älsklingsämnen, om
hypotheksföreningar, grundade på inhemska fonder,
skref han en gång en anonym ströskrift i ämnet, och då
han märkte att denna ej hade någon större afsättning,
författade och utgaf han med sitt namns undertecknande
en kritik öfver densamma. Skämtet lyckades. När man
såg A:s namn, köpte och läste allmänheten begärligt
både kritiken och den anonyma hufvudskriften.

Hvad som utgör kärnan i Agardhs alla bankstiftelser
och som derför visar en af hans vackraste sidor, hans
fäderneslandskärlek och sparsamhetsanda på samma gång,
var att i dem alltid grundfonderna borde bildas af
inhemska kapital, hvarigenom man undveke skuldsättning
till utlandet med dess olyckliga ränteutsugningar. De
rent merkantila landen i Europa äro England och
Holland. Hos dem är ock nationalskulden grundad på
inhemska fonder och deras hypotheks-banker hvila på
lånekapital, lemnade af egna landsmän. I dessa land
är också rikedomen störst. A., vidhållande sin åsigt
om inhemska grundkapital, anlade derför den ej blott
till tiden första, utan ock i soliditeten vår främsta
enskilda bank i enlighet dermed. Men idéen var för
mycket uppoffrande för att vinna efterföljd af dem,
som sedermera grundade enskilda banker hos oss så
att säga i alla landsändar. När penningar ock^å i
utlandet kunna upplånas för två till tre procent
emot fem till sex hos oss sjelfva, som åtminstone
förhållandet var för en 10-15 år sedan, då är
naturligtvis frestelsen för stark, för att ej gå till
utlandet och låna förlagssummorna. Man må väl något
tillgifva affärsmannen, om han söker tillhandahålla
sig varan för bästa pris. Men en tyngande utländsk
skuldsättning har deraf blifvit följden med sina
många olyckor i släptåg - och det var detta, som den
fosterländske A. förutsade. Men ingen ville då höra på
det örat. Han var, kan man säga, ett slags Cassandra*
i bankfrågan, liksom i sin skogshushållning, den ban
utvecklat i sitt största och sista arbete »Försök till
statsekonomisk statistik öfver Sverige», utgifvet i
förening ined C. E. Ljungberg,

Nog kan man medgifva, den stränga rättvisan-
likmätigt, att A. i detta verk uttalat satser,
som en och annan bedömare kallat för utopier och
»prat». Medgif, att mycket der förekommer såsom ej
fullt bestående inför framtidens pröfningskomité,
inför dess mogenhetsexamen. Verket innehåller
emellertid allt för mycket storartade, snillrika,
äkta agardhskt fosterländska tankar, framställda med
hans praktfulla stil, deri ej ens tiden kunnat urbleka
färgerna - att det icke skulle förtjena att minnas och
läsas. Agardh återkommer deri äfven till sina bank-
och fondsystem.

»Ett inhemskt fondsystem - yttrar han på ett
ställe - skapar ett slags ny nationalegendom,
den enda, som är mäktig att bilda ett säkert och
fast banksystem. I stället för att man nu endast kan
grunda den enskilda bankrörelsen på ett liggande, dödt
kapital eller på intecknade reverser, som ej kunna
afyttras och således vid en kris ej kunna hindra en
bankrutt för penninganstalten, eller, hvad värre är,
på utländska kapital, kan den genom ett inhemskt
fondsystem grundas på statsobligationer, hvilka,
jämte bankernas ökade vinst, tillika skulle sätta
bankrörelsen under en lätt offentlig kontroll. Det
inhemska statsskuldsystemet skulle verka som en
sparbank i stort. Allt det goda, som säges om dessa,
inträffar i mångdubblad grad på ett fondsystem. Det
skulle kunna upphäfva inteckningsväsendet, göra slut
på borgensväsendet och göra tysta förmånsrätter
onödiga. Sparsamhet skulle derigenom införas i
lefnadsättet, huslighet i familje-lifvet och med
dessa alla kristliga dygder. Det skulle göra alla
enkekassor, alla pensionsinrättningar öfverflödiga,
alla förmynderskap lätta.»

I mycket af hvad han här uttalar, har nutiden gifvit
honom fullkomligt rätt.

»Nå, än kapitalen, hur bilda sådana i Sverige, som
är fattigt derpå?»

Agardh svarar:

»Här är ej fråga om de kapital, som finnas, utan om
dem, som kunna bildas. Huru bildas kapital? Derigenom
att man ej lefver upp dem. Hvarenda menniska - från
arbetaren till millionären - kan bilda ett kapital
derigenom, att han lefver upp något mindre. Så
snart en invånare i de land, der det finnes
statsskuldssystem med ensamt inhemska kapital,
gör en besparing, går han på börsen och köper en
statsobligation. I Sverige gör han ett kalas eller
köper han en möbel, dyrbar, ofta onödig, ännu oftare
intagen från en utländsk tillverkare.»

Agardh var en alltför eldig, för att ej säga orolig,
natur för att kunna stanna i de stela former, som
man i allmänhet förebrår högskolor och akademier att
hylla. Derför att han ville reformer och kunde mer
än blott framkalla sådana - han kunde äfven leda
dem - ansågs han bland den tidens gubbar i Lund,
sina äldre kamrater, som en oppositionel lärd, och
mer än en gång gåfvo hans skrifter anledning till
en sådan tanke. Således uttalade han ofta och på ett
snillrikt sätt sin tanke om, »att universiteterna ej
skulle vara de enda i våra dagar, hvilka lefde ett
enskildt lif, utan verka utåt. Som bildningens första
och renaste källor, böra de flyta ut öfver landet,
ge näring åt allt det goda, som spirar upp inom
ett folk, kändt för utmärkta anlag. Universiteterna
måste träda fram och verka i det offentliga, ej med
disputationer, som förmultna inom deras murar, utan
med skrifter, som ingå i cirkulationen och hvaraf
tiden assimilerar, hvad den kan, till underhåll för
den vexlande kulturen, förkastande - till spillningen
i de stora bibliotheken om 4-500,000 volymer - allt
det, som är hårdsmält eller för saftlöst eller redan
en gång passerat samma vägar.»

Sina sista professorsår utmärkte han genom bildandet
af flera andra bankinrättningar, än den Ystadska
privatbanken. Hypotheksföreningen, sparbanken,
som ännu utmärker sig för att gifva sina insättare
den högsta räntan af dylika inrättningar i riket,
skånska brandförsäkringsverket, alla i Lund,
äro hans verk, sona grundades och åtminstone ännu
till sin allra största del äro baserade på inhemsk
kapitalkraft. - Rätt mycket tadel fick han uppbära för
sina sträfvanden att hämma rikets öfverhandtagande
skuldsättning och för sitt ifrande i skrift mot
öfverdåd i lefnadssätt. Men alltid förblef han sig
lik i åsigterna härom. Enkel och åter-

* En Priami dotter, som sagan förmäler hafva varit
älskad af Apollo. För att äga henne, gaf han henne
förmågan att förutsäga framtida händelser. Men sedan
Apollo hade skänkt henne siaregåfvan, undandrog
hon sig hans kärlek, hvarför han, da han ej kunde
återtaga gåfvan, hämnade sig dermed, att han lagade,
det ingen skulle komma att tro hennes spådomar. Hon
förutsade för sitt folk (Teukrerna) Tröjas belägring,
dess fall med alla åtföljande olyckor, utan att någon
trodde henne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0074.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free