Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. CXII. Carl Adolf Agardh, af Alex. Zanders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
hållsam i det enskilda, en fiende till brännvin med
dess många olyckor, ville han gagna det allmänna genom
sina råd och sin erfarenhet. Han, den lärde, »den
intelligentaste af våra biskopar» - så skref om honom
år 1855 lektor Bröden, sjelf en intelligent man -
han visste allt för väl, huru litet man medhinner här
i verlden, om öfverdådig lefnad, kärlek till bordets,
vinets, spritens nöjen få dela tid och rum med studier
och annat arbete. Hvad motvigt skuldsättning och
dåliga affärer kunna lägga i vigtskålen mot fliten,
äfven om den skulle vara af järn, som man säger,
fick den sparsamme mannen erfara, till dels utan eget
förvållande, under sin lefnads hösttid.
Redan så tidigt som år 1880 uppträdde ban för qvinnans
rättigheter inom pressen.
Ännu några år före sin bortgång, då han ej sjelf kunde
som medlem deltaga i riksdagsförhandlingarna, satte
han sig i förbindelse med en ledamot af borgareståndet
för den goda sakens skull. Den då motionerade frågan
om qvinnans myndighet hade fallit i de, tvänne första
stånden. »Väck ny motion - skref han - om att borgare-
och bondeståndets döttrar måtte förklaras myndiga. På
detta sätt skall frågan väcka ett sådant uppseende,
att riksdagen i en snar framtid måste låna sitt öra
för densammas förverkligande.» Han misstog sig något
om tiden, ty med reformen dröjde det väl ännu några
år, men om framgången bedrog han sig ej. Segern har
för längesedan stannat på qvinnosidan, och det var
på den A. så oförtrutet fäktade.
Det gällde ju det svaga könet och Agardh var svag
för detta - för svag.
Det var ett oförlåtligt missgrepp, då man en tid
trodde sig göra vårt kyrkliga samhälle en tjenst genom
att kalla högskolornas ryktbaraste vetenskapsmän från
deras kathedrar och från ungdomen, för att låta dem
fatta kräklan i en liten stiftsstad. Tegnér mottog
den i Vexiö tio år innan Agardh fick utnämningen till
Karlstad. Geijer var nog klok, nog stor, om man så
vill, att undanbedja sig den, emedan, som han sjelf
motiverade saken, »han visste, att om Upsala kunde
undvara honom, kunde han icke undvara Upsala». Det låg
i sakens eller, rättare sagdt, i Agardhs natur, böjd
för ombyten af sysselsättningar, att han ej skulle
försmå det honom framräckta korset, som Hedrén lemnat,
för att hänga på sin hals det ännu guldvigtigare i
Linköping, hvilket Marcus Wallenberg senast burit.
Ett kors blef verkligen för Agardh i mer än
symbolisk mening utbytet af professuren i botaniken
mot stiftschefskapet i Karlstad. Ehuru Tegnér
begått samma otrohet mot sångmön, den svenska som
den grekiska, eller kanske just derför, att han af
ombytet, af skadan blifvit vis, varnade han och bad
A. på ett så skönt sätt, som endast han kunde göra,
att ej öfvergifva »Paradis-lyckan» och »Fogel-sången»*
i Lund. Han sjöng:
"Och bland de tusende och tusen än Finns ingen enda
falsk emot sin vän, Men idel tro och oskuld, hvart
vi blicke. O, öfvergif dem, öfvergif dem icke!"
Både den varnande sångarkungen och varnade
blomsterfursten erkände framdeles, sedan åren färgat
locken grå, att de begått misstag, när de lemnade
sin vitterhet och forskning i Lund. Åtminstone skref
A. en gång till en förtrogen: »Jag hade aldrig bort
lemna min plats såsom professor, för den var jag
ämnad. Jag förstod ej att värdera min lycka.» Och
Tegnér diktade:
"Det var en lycklig tid, en rik, en herrlig, Vår resa
gick till obekanta land Bland rika äfventyr bland
ärofulla.
* Ställen invid Lund, af hvilka det förra har sitt
namn af en Nils Paradis, som fordom var ställets
ägare. ** Samlade skrifter af religiöst innehåll.
Tre haft.
Hur mycket annorlunda är det nu, Se’n åren gått med
sina sorger alla Utöfver lockarna och färgat dem
Med dödens nationalfärg, med den hvita; Och hjertat
ligger utbränd t i sin aska Och ögat liknöjdt ser
mot grafven hän!"
Agardh var van att nästan ständigt mäta upp och
rödja nya fält, planterade med kunskapens träd. Det
dröjde ej häller länge, innan han tog i tu med
helt nya ämnen och förslag, sedan han flyttat
in i Karlstads biskopshus. Det var tvänne saker
isynnerhet han nu slog sig på. Obekanta voro de för
honom visst icke, men de måste nu nogare genomgås
och i skrifter behandlas. Ämnena hette theologien och
uppfostringsväsendet (pedagogien). För att ej blott
till namnet, utan äfven till gagnet kunna intaga sin
ordförandeplats i konsistorium, började han ånyo
med en ung students hela lif och lust att studera
kyrkofäder och bibeln på urspråket. Han skriftvexlade
med de förnämligare theologerna på den tiden deribland
Ullmann i Heidelberg, Clausen i Köpenhamn, med flera,
allt lika lätt, som han förut gjort eröfringar bland
botanister och mathematici. Han öfverraskade med nya
öfversättningar af bibeln, utgaf theologiska arbeten,
genom hvilka en yngre theologiestuderande skulle
hafva fästat uppmärksamheten på sig och beredt sig
väg för en framtid. En kompetent domare, den bekante
finnen Snettman, säger härom: »att dessa häften **
innehålla en sådan samling af lärdom, att väl få
män på biskop Agardhs plats i vår tid varit i stånd
att utföra dylika bevis på idkade studier. Vid sina
undersökningar trampar han icke i de nötta spåren,
utan man träffar öfver allt nya åsigter och nya
sammanställningar af det rika materielet.»
Vi hafva förut i dessa blad sett, huru han redan
som professor intresserade sig för den lägre
undervisningen. I Karlstad fick han ett vidlyftigt
fält för fortsättandet af sina åtgöranden på den
vägen. Läroverket derstädes liknade andra dylika
den tiden: de voro alla i djup vanhäfd. Kanske var
Karlstads till och med mer försummadt, än månget
annat. Med hela sin kraft företog Agardh, som eforus,
omstöpningar och förbättringar, hvarmed han fortfor
till långt in på fyrtiotalet. Ar 1843, när fråga på
allvar uppstod om elementarläroverkeris revidering,
skref han bland annat: »I afseende å dispens åt
skolungdomen från vissa läroämnen, anser jag,
att sådana skulle inedgifvas efter olika anlag och
lefnadsyrken, särskildt från hebreiskan.» Detta hafva
våra nyare skollagstiftare fullkomligt gillat. I
fråga om hemläsning ville han, att lärjungarnas
studier böra ske i skolan under lärarens ögon
och handledning, emedan hemläsning för mycket
borttager nödig tid för lek och förströelser och
allt för mycket angriper lärjungarnas krafter både
i psykiskt och fysiskt hänseende. Vi finna, hur
han här fullkomligt öfverensstämmer med hvad den
nyaste tiden funnit lämpligt att härutinnan stadga
som lag. Vi se också, huruledes Agardh tänker lika
med vår tid i afseende å »lexornas preparering» -
som det heter på lärarespråket (lexornas beredning,
må vi hällre kalla det på svenska) - samt rörande
öfveransträngningen i skolorna. Hemlexor ,hade således
häller ingen vän i Karlstadsbiskopen. »Undervisningen
bör göras sådan - skrifver han vidare i ett sitt
utlåtande - att lärjungen älskar skolan, som han
älskar gymnastiksalen och sina lekplatser. Skolan
bör vara stället för själens lekar, såsom den var det
hos romarena, af hvilka den kallades ’lärdomens lek’
och der läraren kallades ’ledare för leken’.»
Deremot var A. icke med om inrättandet af
skollärareseminarier. Städse sparsamhetsifrare,
såväl för enskild som för statens räkning,
ansåg han kostnaden för sådana blifva större, än
nyttan. »Behofvet af dylika seminarier är ett indirekt
bevis på skolornas ofullkomlighet» - brukade han »Man
tror sig genom dem kunna meddela, hvad som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
