- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
74

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. CXII. Carl Adolf Agardh, af Alex. Zanders - Ungdomsbetraktelser, af Toivo - Fettisdagen. Saga från Normandie, upptecknad för Sv. Fam.-Journ. af Sune Folkeson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

74

natur. A. var väl hemmastad i både klassiskt och
modernt skaldskap. Hans mjuka och manliga talorgan,
med fullkomlig uppsvensk böjning, lämpade sig väl för
återgifvandet deraf. Tegnér var som person en af hans
allra bästa vänner, som skald satte han honom främst,
åtminstone bland svenskar. Man skulle också trott,
att en sådan person, som Agardh, äfven skulle finna
behag i tonkonsten, men detta antagande höll icke
streck. Hans rika natur saknade musiksmnet, som
njuter af tonernas följder och samklang. Allraminst
fördrog han stycken, som gingo i molltonarter, såsom
de flesta af våra verldsberömda folkvisor göra. "Det
är ömkligt att höra fyra stora karlar stå och jämra
sig på det viset», yttrade han

högst trivialt vid afhörandet af en sådan, satt
fyrstämmigt för mansröster, och dervid basstämman
ändock sjöngs af Södergren, en af de omfångsrikaste
röster, som på de senare fyrtio åren troligen hörts
hos oss.

Agardh var lång och välbildad till växten, på äldre
dagar något framlutad. Hans svarta, gråsprängda
hår fladdrade då ofta på ett visst oordnadt sätt
kring det geniala ansigtet och gaf åt gestalten
ännu mer likheten af en med »snö betäckt lavin».*
De rödflammiga kinderna mot ögats mörka botten gjorde
sitt till att göra likheten ännu större och antydde,
att derinom både lidelsen och snillet utkämpat mången
tväkamp.

Alex. Zanders*. -^––––-

Låhå jaja, »den gamla, goda tiden» -

t är nu ständigt den, som är förliden! Min mormor
tadlat mors och hon min egen, Som är för djerf,
för fri och oförvägen. I hennes unga da’r - ja, då,
minsann, Gick allt galant, ty ingenting gick an!

Men nu - jag skulle blygas snart att lefva, Om ej
jag hoppades att hämnd få kräfva. Jag får väl äfven
olycksbarn att klandra Och får jag inte sjelf, så få
väl andra: Dem skall jag lära, huru godt och sällt
Det var och hur förryckt det är bestäldt.

Och dock, till trots af mors och mormors vrede, ÄT
nog vår tid ej skapad af den lede. I deras fanns,
om rätt man reflekterar,

En blygsamhet, som icke oss generar, Men vi ha’
polemik, fritänkeri. Och telefon och tankeläseri.

Vi ha’ bakterier och små baciller, Dera
professorerna ta’ in som piller. Vi ha’ federation,
djurskyddsförening Och en vivisektion af motsatt
mening. Vi hafva undergörare, som be’, Reformatorer
och en frälst armé.

Vi ha’ - men det kan vara just detsamma! När jag blir
vis och grånad, som min mamma, Skall jag i alla fall
mig sårad känna, Om tiden då ej är precis som denna,
Och jag skaH alltid börja minsta svar Högtidligt med:
»I mina unga dar!...»

Saga från Normandie, upptecknad för Sv. Fam.-Journ. af
Sxine Folkeson.

, et led mot slutet af karnevalen, alla kloka
matmödrar i Caumont-FEvente gjorde sina uppköp af
ägg och mjöl för pannkakskalaset, barnen gingo och
sjöngo på gatorna: »Fettisdag, gå inte bort, bort,
Pannkakor får du inom kort!»

»Det är just vid det här laget, som mor Sandret
så dyrt sålde sina ägg, hvilka hon gömt på hela
vintern»-, menade en hustru, der hon stod i dörren,
lugn i vissheten af att hafva alla morgondagens
festförnödenheter inlåsta i det stora ekskåpet, gömda
för barnens klåfingriga händer. En liten flicka drog
henne i kjolen:

»Mamma» - och hennes näpna, lilla anlete såg helt
förskräckt ut - »är det sannt, att mor Sandret en
natt såg en karl, klädd i hvitt från topp till tå,
hvilken skakade dammet från äggena, han bar i korgen,
och att inte ett enda gått sönder, när de sågo efter
dagen derpå?»

»Jag har det från mor min», och Rosalie Leys sänkte
nu rösten sjelf, »men qvällen kommer och då är det
inte bra att tala om sådant; far din kommer snart in
från arbetet-, den stackarn är trött, och Gud vet,
att här finns intet i huseto för hans fettisdag.»

»Åh, mor, han får ju pannkakor», ropade den lilla,
seende förtroendefullt på skåpet, »hönsena hafva med
flit värpt i natt.»

"Och det ha’ de gjort rätt i», murrade modern, »för
det finns inte en styfver i pungen och inte en bit
i köttbaljan.»

»Hönsena ha’ värpt», menade flickan.

Det var redan sent, dagsverkarena återkommo uttröttade
från arbetet, natten började skymma-, barnen hade
redan

krupit till kojs, påskyndande sålunda, menade
de, daggryningen på den så länge efterlängtade
fettisdagen. Marin Leys skilde sig från sin
betingskamrat, Pierre Doucet, hvilken gräft ihop med
honom hela dagen på diket rundt om kyrkogården.

»Gör du dagsverke i morgon?» frågade Marin.

»Jo pytt», menade Pierre, »det är inte fettisdag
mer än en gång om året, och jag skall gå och roa mig
litet under ginstqvisten-, f hustru min och barnen
få ställa sig bäst de kunna der hemma i stugan.»

»Jag får då sluta diket ensam», suckade Marin,
»hvarken hustru eller barn kunna undvara födan, och
vi ha’ haft’et så motigt nu ett års tid, att hos oss
finns inga besparingar.»

"Qvinnfolken kunna äta vattenpannkakor», skämtade
Pierre, och de båda männen skildes åt.

Marin fortsatte sin väg fram, utan att se sig om; hans
fötter, vana vid vägen, följde alla dess slingrande
krokar, utan att bekymra sig om vattenpussarna,
hjulspåren och stenarna; »nytändningen» lyste svagt
öfver landskapet, och den uttröttade dagsverkaren
längtade otåligt efter det flämtande ljuset från
sin stuga, då han stannade förfärad vid den lilla
öppningen i skogen, bildad af tvänne korsvägar,
der den djupa hålvägen, kantad med tjocka häckar och
skogsdungar, utmynnat. Ett ljus lyste honom i ögonen,
en hvit duk var utbredd på marken, fyra ljusstakar
höllo fast de fyra hörnen, midt på satt en man,
på skräddarnas sätt, med korslaggda ben, klädd i
en underlig drägt och räknande guldhögarna framför
sig. De voro ofantliga, den okände dök med händerna
upp och ned deri, och detta metallskrammel ljöd som
en sällsam musik i bondens, vid penningklang

* Yttrades om Carnot, den store taktikern under
franska revolutionsåren, af Napoleon l kallad
"segrarnas anordnare". t Krogarna i det gamla
Normandie buro som skylt en ginstqvist.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:10:03 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0078.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free